När jag började skriva på min roman med det uttalade syftet att utan övergripande intrig skildra ungdomar som driver runt i en stad utan att något särskilt händer, upptäckte jag rätt snart att jag råkade börja skriva sådant som skulle kunna utvecklas till berättelsetrådar. Jag har funderat på om jag ska behålla dessa och se vart de tar vägen, eller aktivt försöka undvika dem. Ett tredje alternativ skulle kunna vara att inte följa upp dessa trådar alls, utan bara låta dem tunnas ut och sen försvinna. Jag tror dock att detta alternativ skulle vara irriterande för läsaren, om den inte är medveten om genren och accepterar att berättelsetrådar överges till förmån för den övergripande slackerkänslan som jag vill åt.
Ett problem med mitt projekt är att antalet slackerromaner jag läst går att räkna på ena handens fingrar, åtminstone enligt denna Goodreads-hylla (Simon Gärdenfors "Simons 120 dagar", Chuck Palahniuks "Choke", Mats Jonssons "Hey Princess", Peter Bagges "The Complete Buddy Bradley Stories from Hate Comics Vol. 1 & 2", Alison Bechdels "Husfrid") och som synes är ju majoriteten serieromaner där det absolut finns berättelsetrådar, men i flera av dem är det viktiga inte intrigen utan känslan, känslorna och de små händelserna. Bara av att se dessa böcker uppradade får jag inspiration till mitt skrivande, och jag ska försöka tänka på att detaljerna kan bli berättelsen, som en mosaik av polaroidbilder där varje bild visar ett ögonblick i mina huvudpersoners liv, och vad mosaiken visar är upp till läsaren. Ja, så får det nog bli! Och om jagberättaren skulle råka få syn på en vitklädd gestalt med huvan uppfälld som verkar stirra på henne vid den stora sopgropen, och att hon av en slump stöter på den gestalten fler gånger, kanske inte måste leda till en peripeti enligt klassisk grekisk dramaturgi, men det kan vara något viktigt i hennes liv och kanske kan återspeglas i berättelsen. På ett otvunget sätt.
I sin OBS-essä från 2020 beskriver Martin Engberg 90-talets slackerskildringar (Per Hagmans "Cigarett", Claes Holmströms "Tredje stenen från solen" och Richard Linklaters film "Slacker") och 2010-talets (Ottessa Moshfeghs "My Year of Rest and Relaxation" och Tone Schunnessons "Tripprapporter") och finner att de nutida skildringarna av "ett liv på glid" oftare syftar till att använda slackern för att ta sig ur en kris, medan skildringarna under genrens guldålder mer handlade om att ha ett nihilistiskt och ironiskt synsätt på världen. Det jag vill åstadkomma med det jag skriver är nog en bild av vad tonåringar tycker är viktigt här i världen, och att det kan skilja sig stort från vad omvärlden tycker är viktigt att tonåringarna tycker. Små saker är stora, stora saker är oväsentliga.
Nu när jag skriver detta kommer jag att tänka på rollspelet Ur Varselklotet, där rollpersonerna är tonåringar i ett alternativt Sverige på 1980-talet, där vuxenvärlden är oförstående till allt rollpersonerna tar sig för, och de måste lösa problemen själva. Lite av den känslan vill jag också få med! Men jag kanske går händelserna i förväg. Det gäller ju först och främst att skriva, och med tanke på syftet med hela skrivandet så vill jag inte planera för mycket eftersom jag vill behålla just den där känslan av en vardag där slumpmässiga saker kan hända, och där fruktansvärda monster och fasansfulla förbannelser lurar runt hörnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar