Min farfar kom från Vägsele i Lycksele kommun i Västerbotten, och bosatte sig i vuxen ålder i ett torp långt inne i den norrbottniska urskogen. Från sin uppväxt i Västerbotten tog han så klart med sig sin dialekt, och ett av dessa dialektala ord var "tjufre". Hans barn snappade upp ordet och använde det i en lek typisk för barn som bor vid vägs ände: När de väntade besök ställde sig alla barn på bron och spejade. Den som först såg de som skulle komma skrek "tjufre tjufre!" och vann.
Denna lek fick jag som liten höra talas om och tyckte den lät kul och konstig, och nu när jag själv blivit pappa har jag introducerat leken för mina barn. De står gärna på bron oavsett väder och tittar förväntansfullt för att få syn på besökarna, och kan börja bråka med varandra om vem som faktiskt sett dem först.
Det var inte förrän idag som jag började fundera på om ordet "tjufre" var något annat än ett förvridet "tjugotre", och googlade det. Frun sa att min chock och förtjusning syntes i hela kroppen när jag såg att ordet fanns! Enligt Wiktionary kommer det västerbottniska ordet "tjwy" från fornnordiskans "tví", ett onomatopoetiskt ord som syftar på ett spottljud. En avledning av ordet är just "tjufre", sammansatt av "tjwy" och "fred", och betyder samma sak som "pax" (som ju betyder fred på latin) eller "tjing". Leken, som jag i hela mitt liv tagit som något sex syskon i mörkaste glesbygden hittat på för att mota bort tristessen, kom från ett gammalt ord och var helt logisk. Den som såg gästerna först sa helt enkelt "pax" för att uttala "anspråk på rätten att ha företräde till något" (Wiktionary).
Jag är glad över att ha upptäckt detta, glad över att under flera år omedvetet ha förvaltat en språkhistorisk lämning. Jag hoppas framtidens språkanvändare, oavsett om de har rötter från Västerbotten eller ej, kan tänka sig att använda det här fina gamla ordet på nya och innovativa sätt, precis som min pappa och hans syskon gjorde där på bron i väntan på dem som skulle komma.
