måndag 25 april 2011

Min erfarenhet av att resa ensam

Då och då hör jag någon säga att det är en stor upplevelse att resa alldeles själv. Att man träffar en massa intressanta människor och får lära känna sig själv. Då brukar jag berätta om den gången jag själv reste ensam, och efter det brukar ensamresevurmarna hålla tand för tunga.
Resan började med en veckas visit i England och på Irland, där jag med min vapendragare Sven hälsade på några av hans vänner. Det var en trevlig resa, som mestadels bestod av musik och billig öl.
Från den gröna ön tog jag ett plan till Rom, där jag mötte upp parhästen Daniel, och i denna stad hamnade vi oförhappandes på en jättelik festival som hade gratis inträde, gräsrökare så långt ögat skådade samt Chuck Berry live på scen! Det blev, kort sagt, mycket musik och ännu mer billig öl. Inte så mycket sömn dock, men vad gör väl det när solen skiner över Medelhavet?
När Daniel skulle hem till den grönskande Nord hade jag bestämt mig för att resa helt allen till Florens, en stad som min gymnasieintellektuella hjärna idoliserat ändå sen jag läste om renässansen i Svenska B. Det började ganska dåligt när jag i mycket bakrusigt tillstånd skulle boka en tågbiljett i en automat på Roms Termini. Tåget jag bokade in mig på visade sig gå cirka en minut efter att jag fått biljetten i handen, och således hann jag inte med det utan fick vackert pröjsa för ännu en biljett. Min mage bakis- och ångestbubblade, och solen stekte.
Nå, jag hamnade på rätt tåg och tänkte att det första missödet var det sista. Ha! I min lantliga blåögdhet hade jag tagit för givet att Florens' alla vandrarhem skulle stå tomma så här i början av maj, så därför hade jag inte bokat något rum i förväg utan väntade med det till jag stod med min rullväska utanför stadens station och febrilt började leta efter ett internetcafé. Ett sådant hittade jag till slut, men logi var det värre med. Inte ett jävla rum verkade finnas i hela den rustika staden... tills jag hittade en sida lite längre ner på Googlesökningen "hostel firenze". En, så här i efterhand, något dodgy sida. Där! fanns ett ledigt rum, som jag lättat bokade. Vandrarhemmet fanns i mitten av staden, alldeles utanför nån sån där berömd kyrka (senare framgår varför jag medvetet inte minns något om staden i fråga), och jag gick dit. Redan började jag märka att det utdragbara handtaget till min rullväska var lite för kort jämfört med min långa kropp, så jag fick gå med en något konstig gångsstil. Dessutom gjorde de pittoreska kullerstensgatorna att min handled snart började värka på grund av vibrationerna i väskan.
Väl framme vid vandrarhemmet, nu något trött efter den solvärmda promenaden, möttes jag av en kvinna med en pärm i handen. I pärmen fanns papper på vilka som bokat rum, och på papprena stod inte mitt namn. Som sagt, dodgy sida. Kvinnan beklagade och var ledsen, och kunde inte förstå hur jag kunde ha bokat rum. Hon bad mig återkomma på kvällen, då det skulle finnas "a guy" som skulle visa mig ett rum som jag kunde få sova i. Detta gjorde mig lite gladare, och jag beslutade mig för att vandra runt och säga "ooh!" och "aah!" åt alla sevärdheter i stan. Men först: italiensk mat!
Jag letade mig till en restaurang som såg gedigen ut, gick in och satte mig och läste menyn. Hade jag då haft lite kulor, hade jag rest mig och gått ut, eftersom min plånbok absolut inte matchade priserna, men nu var jag en mes och beställde det billigaste. I detta fall var det en schnitzel med potatis. Otroligt italienskt. Och även otroligt torrt och smaklöst. Efter detta började jag känna att det kliade i halsen, vilket för mig är ett tecken på begynnande förkylning. Jag valde att ignorera det och tog mig istället till torget där jag skulle bli visad ett rum. I en mörk gränd stod där en medelålders italienare med långt lockigt gråsprängt hår i en hästsvans som började tunnas ut uppe på huvudet. Han var klädd i jeansbyxor och -jacka, samt hade en schäfer i koppel. Alla Vatikanstatens varningsklockor ringde i mitt huvud, och jag valde i en millisekund mellan att krypa ihop i något gathörn eller att följa med denne minst sagt skumme herre. Löftet om ett rum vann, och jag svarade "yes" på hans fråga "are you the guy?"
Han ledde mig till en lägenhet, och på vägen berättade han att några fransoser bodde i ett av rummen, men de var inte hemma nu. Jag hade vid denna tid börjat hosta och känna en stor gulslemmig demon rista i min hals, upp mot huvudet. Han märkte att jag inte var riktigt kry, och önskade att jag skulle piggna till. Jag, å min sida, önskade att jag skulle få dö. Eller åtminstone slippa vara just där jag var just då.
Alltnog, vi kom fram till lägenheten och jag fick se mitt rum, vars vägg inte nådde upp till taket och vars säng var cirka 40 centimeter för kort för mig. Direkt när jeansmannen gått så lade jag mig på sängen och önskade att jag kunde få somna. Det önskade dock inte slemdemonen som bosatt sig i mina bihålor, så jag låg och vred mig i febersvettningar i docksängen halva natten, och vaknade tidigt på morgonen av att jag hörde fransoserna perkla utanför min dörr. Jag visste inte om de visste att jag låg där, och jag kände inte för att lära känna nya spännande människor i mitt tillstånd, så jag låg kvar tills de stuckit, och sedan drog jag ut. För att parafrasera Nationalteatern: min Florensdröm var slut, och nu ville jag bara hem till sköna, tråkiga Sverige och tvätta kläder, borsta tänderna och sova i en riktig människosäng, men mitt tåg gick inte förrän på kvällen och jag hade några timmar att döda, så jag försökte åtminstone. Men i mitt febertillstånd gick det inte att njuta av familjen Medicis stad, och det blev inte bättre av att vädret ömsom var stekhett, ömsom var regnigt och kallt. Dessutom var det en Fiat 100-festival i stan, så italienare i löjligt små bilar drog raggen och tutade på mig.
När jag äntligen kom hem till Sverige var det första jag gjorde att hitta en tvättomat på Norrmalm, och medan jag tvättade kläder träffade jag lite släktingar som påpekade att jag luktade lite... otvättat. Till slut åkte jag hem till min morbror och hans fru för att få sova i deras underbara utdragssoffa så utförde jag grundlig munvård med en tandtrådsbygel. Då lossnade halva min hörntand. Just det tillskriver jag väl inte ensamresandet, utan en kombination av trånghet i munnen och dålig tandborstning under resans gång. Men resten, från schäferman till Fiatdårar, hade nog inte känts så jävligt om jag haft någon att prata och skratta med.
Detta var alltså min alldeles sanna berättelse om första och troligtvis sista gången jag reste ensam. Om detta må ni berätta.


måndag 11 april 2011

Promenadinsikt #1



Povel Ramel skulle aldrig ha lyssnat på sin kör i denna låt. Då hade det inte behövt sluta så här.
(spotifylänkar)


Povel RamelStephin Merritt

tisdag 5 april 2011

Dikt tre

Gräver upp en handfull jord
en daggmask ringlar sig i min hand
in i det svarta hålet
det är inte utan att jag tänker
att den där daggmasken
den är jag
Stoppar ner jorden i en liten kruka
masken får följa med
trycker ner lökarna i jorden
hoppas masken trivs
Maskar äter avfall och ger ifrån sig jord
det är inte utan att jag känner
att jag är den där daggmaskens motsats