Valrörelsen är i alla fall slut.
Her Odyssey dag 3: Första jokern (Falsk hemkomst)
Det förödda landskapet susade förbi. Omtöcknad av hunger och trötthet var Salima tvungen att lägga all sin kraft på hålla sig fast i de utstickande taggarna på bestens kropp. Hon visste inte hur länge hon blivit buren av den fyrbenta varelsen, men kände att hon snart skulle tappa greppet. Just när ena handen kändes helt bedövad, och ögonen började falla igen, saktade besten ner. Salima kände hur en av de insektsliknande armarna greppade tag i henne igen, och hon lyftes omilt upp och sattes ner på marken. Hon skakade på huvudet för att få bort den värsta utmattningen och såg sig sedan omkring.
Det var ett annat landskap än hon rest igenom ända sen hon flytt från herr Ydir och hans kader av slavdrivare. Ödemarken och öknen hon vandrat genom verkade ha slagit i blom. Hon stod en plätt av grönt, frodigt gräs bredvid en träddunge. Hon lät blicken lyftas och såg att hon befann sig i en dalgång kantad av vassa klippor. Hur hade besten tagit sig in där? Hon kunde inte minnas.
Hon kände något vidröra hennes axel, och såg något hon inte sett sedan ... hon kunde inte minnas. Varelsen som burit henne hade plockat ner ett moget äpple som tydligen vuxit i ett av träden i dungen. Varelsen knackade med äpplet igen, och dess krabblika ögon verkade uttrycka något som hon inte trodde sådana ögon kunde uttrycka. "Ät" tycktes den säga.
Hon lyfte darrande sin hand mot äpplet, kände på det som att det vore en synvilla, tog ett tag. Det kändes äkta. Hon förde det mot munnen och drog in doften genom näsan. Tog en tugga. Safterna rann längs hakan, hon tvingade sig själv att tugga långsamt fastän det enda hon ville var att sluka det helt.
Salima slöt ögonen och lät äpplet fylla hela hennes väsen. Sötman blommade ut i munnen och gav färg åt hennes känslor. En molande värk just under revbenen mattades av. Det tycktes som att alla ljud förstärktes. Först ljuden från hennes kropp: hjärtats bultande, andningen, blodet som brusade i huvudet. Sedan varelsens ljud: pansardelar som gneds mot varandra, klor som klippte. Sedan ... andra ljud. Ett avlägset stampande som närmade sig. Ljudet av vingar. Kraftig andhämtning.
Hon öppnade ögonen och stod mitt i en flock monster. Ett gigantiskt flughuvud glodde med hundratals fasettögon, men där flugans kropp skulle varit fanns istället hundratals ben som förgrenades ut till ett nät som gungade lätt. Flygande varelser med människoarmar och ett enda öga mitt på kroppen. Fler bepansrade fyrbenta väsen som hennes riddjur. Otaliga andra. Hon tappade äppelskrutten på marken och for ut i en reflexmässig gard. Varelserna backade och gav henne utrymme. Hon svängde runt, grund andning, det flimrade för ögonen. Hon tvingade sig att ta ett djupt andetag samtidigt som hon stirrade en av varelserna på det ställe där den rimligtvis borde gömt sina ögon, bakom en halvgenomskinlig sköld som täckte det enorma grå huvudet.
Hennes riddjur sträckte fram en arm igen, denna gång för att knacka lätt på hennes vattenflaska. Salima vände sig till besten och såg på den. Den knackade en gång till och tittade på henne. Uppfordrande? Hur nu kalla döda pepparkornsögon kan uttrycka en sån känsla. Men det var det hon såg.
"Vatten? Ni vill ha ... vatten?" Hennes röst lät som ökenvinden. Hon såg sig omkring. Det frodiga gräset, träden, frukterna. Det måste finnas vatten i marken här. Hon rådbråkade sin hjärna, försökte använda energin från äpplet till att tänka. Gräva brunn? Det finns säkert någon med klor starka nog för att kunna gräva här, men hur ska jag kunna prata med dem? Varelserna surrade kring henne, någon utstötte ett frustrerat ljud.
"Jag måste ha mer mat. Och någonstans att sova." Hon riktade sig till den varelse hon fått rida på. "Kan jag sova i dungen?"
Varelsen verkade ... nicka? Huvudet rörde sig, och den gjorde en svepande rörelse mot träden med ett av benen. Salima kände plötsligt hur trött hon var, att hela hennes kropp och själ var en dallrande gelé. Hon började gå mot dungen, och varelserna beredde väg för henne. Hon hade knappt hunnit lägga sig ner på den mossiga marken förrän sömnen kom.
I drömmen såg hon sina familjemedlemmar hängas upp och ner i herr Ydirs träställningar. Mäster Glad och mäster Stark lät sina piskor dansa på deras kroppar, medan herr Ydir satt på sin tron. "Jag gör det här för din skull, Salima. Det är en lärdom, så att säga." Piskorna rev upp stora sår på deras kroppar, och ur såren vällde spindlar stora som hundar. Mamma, pappa, Erim och Gilia fanns snart inte kvar, det enda som återstod var hål i verklighetens väv, rakt genom världen, och genom hålen flög Salima. Herr Ydir försökte greppa tag i henne med armar som liknade spindelben, men hon flydde rakt ut i ingenting.
När hon vaknade hade hon bestämt sig. Hon var tvungen att hjälpa varelserna men hon kunde inte stanna. Hon kunde inte fly mer.
