söndag 18 mars 2012

Mitt milda håruppror

Tydligen finns det karlar och kvinnor som tycker att en kvinnas armhålehår är något väldigt äckligt som förtjänar att hånas offentligt. Och när kvinnor visar upp sina håriga armhålor i sympati, så blir de dödshotade. Jag förstår inte riktigt varför, men de viktigaste argumenten som hatarna lägger fram är dels att de får säga vad de vill om andra människor eftersom de har yttrandefrihet, dels att kvinnorna är så äckliga och ohygieniska att de förtjänar att höra att de är smutsiga horor. Jag vet inte riktigt, och mitt hjärta orkar egentligen inte dyka djupare i dessa hatares hjärnor.

Så jag tänkte på mig själv i stället. När jag häromdagen låg i badet och tittade på Arkiv X så fick jag syn på mina håriga ben, och mindes något som en twittrare skrivit: män med rakade ben är ovanligare än kvinnor med orakade armhålor. Så utan att slå av datorn plockade jag fram min hyvel och började. Det tog en förfärlig tid att bli klar med ett ben (jag var tvungen att byta avsnitt när jag rakat smalbenet) men till slut såg jag ut om benen som jag inte gjort på kanske sexton år.


Jag vet inte exakt varför jag gjorde det. Kanske som en protest mot mobbarna som tycker sig kunna bestämma över hur kvinnor ska se ut under armarna. Kanske för att jag ville känna mig lika len som min flickvän. Oavsett orsak så är jag nu slät.

En negativ sak har jag märkt, och det är att när jag ligger i sängen och täcket dras mothårs så svider det till så att jag vaknar. Detta beror enligt P på att jag, min dumma fan, inte använde rakskum. Detta lindrar hyvelns framfart på benen så att man slipper skära bort det yttersta hudlagret som återfettar hyn. Så jag får skylla mig själv.

Kommer jag att fortsätta att raka benen? Jag vet inte än. I natt, när jag låg och vred mig i benklåda, funderade jag allvarligt på vaxning. Vi får se. Jag återkommer i bloggn med framtida benhårsanekdoter.


lördag 17 mars 2012

Italiensk ordvits

Nu mindes jag plötsligt en ordvits som Daniel och jag kom på när vi var i Rom. Jag tänker inte förklara den.

- È Galileo Galilei che siede lì?
- Non è morte?
- E pur si muove!

torsdag 15 mars 2012

För långt för ett twitterinlägg 2

Ett av det roligaste skämten jag hört, som jag fortfarande kan komma ihåg och skratta åt trots att det var några år sen jag hörde det. Skämtet tillskriver jag Anders Ankan Johansson, och det var ungefär när Carl Bildt gift sig med Anna Maria Corazza. Anders nämnde att Bildts dotter heter Gunnel Blanceflor, och att det vore roligt om det var Carl Bildt som bestämt att hans fru skulle heta Corazza.
Ja alltså man skulle ju hört det sägas förstås, med Ankans väldigt fina Bildtimitation.

För långt för ett twitterinlägg 1

Jag minns när jag var liten och läste en Gustaf-pocket och såg att det fanns bok som hette "Gustaf, varför hatar du måndagar?" och att jag desperat ville ha den för att få reda på det.