torsdag 25 augusti 2011

Jag ska hem och koka kött. Ryggkött från ren, närmare bestämt. Det ska ner i den största grytan, som ska vara fylld med kokande saltat vatten. Det ska kokas i minst två timmar och skummas regelbundet. Efter att köttet kokats ska jag blanda renblod med vatten, salt och mjöl och skeda ner blandningen i köttbuljongen. Det ska alltså bli blodpalt i vårt kollektiv. Ofta slog någon, mamma eller pappa, på köttgrytan på svag värme på morgonen, och den första som kom hem skummade av buljongen och blandade smeten. Även jag har varit med och gjort detta, trots att jag inte riktigt lärt mig hur smeten ska kännas när den är "rätt", det vill säga inte för lös och inte för hård. Men jag vill tro att jag ärvt lite av mina föräldrars känsla för feeling när det gäller vår själamat. Ett recept som så att säga finns i mitt blod. Aftonens måltid får utvisa detta.

söndag 14 augusti 2011

Den jag var och är

Jag lyssnar på en fyra år gammal spellista som jag gjorde på last.fm när jag arbetade som kock på ett hotell i Norrbotten. Det är en spretig lista, och låten jag lyssnade på mest var Jag är en vampyr med Markus Krunegård. Jag minns hur jag låg i sängen på personalboendet efter att jag kommit hem nån gång vid 23-tiden och lyssnade om och om igen. Nu när jag återskapat listan i Spotify kommer minnen tillbaka från den tiden. Jag undrar vem han var. Vem jag var. Den där långe kocken som med sina Basil Fawlty-lika rörelser i köket spillde saker, hade sönder skålar och slog huvudet i hyllor. Den kärlekskranke och bittre mannen som kastade flaskor så hårt i återvinningstunnan att de gick sönder när han fick reda på hur allt låg till. En kille med en dröm om att bli... vad? Kock? Journalist? Musiker? Språkvetare?
Jag vet inte helt vem jag var, men jag vet att det är samma person som nu. Kanske lite visare, kanske ännu mer förvirrad. Förhoppningsvis inte lika bitter.

I dagarna har jag både av Biblioteket i P1 och DN:s höstdiktsquiz blivit påmind om den fantastiska dikten Storm av Tomas Tranströmer. Jag tror nog att det är mitt favoritpoem; jag ska villigt erkänna att det är hans stil jag blivit mest inspirerad av när jag själv diktar. Det han gör så bra är att måla min hjärna med sina kraftfulla bilder.


torsdag 11 augusti 2011

Det blinkar rött. Vi rullar med hjulen, vi är ett med gruset, ett steg före det andra och sen sätter vi oss Vi har inte tid att se efter längre Vi tittar mest ner Men vi rasar i högre fart ner ett stenblock före det andra Vi borde blivit stora nu. Stjärnor blixtrar, elektriskt gult. Dina hjul rullar taktfast, du hinner undan torsdagsraset Du andas grunt en grumlad seger Du och Jag har en minut till godo En elektronisk minut och Jag måste lämna Din värme. Från hjulen piper och gnisslar en hemtrevlig orkester en sång i farten Vi bor här nu.