Baldur's Gate — Kobolder, kobolder, kobolder (och en halvorch)

13 Mirtul

Jag skriver detta från en vrå i Nashkels gruvor. De gruvarbetare som är kvar är utmärglade satar i olika stadier av galenskap. Någon påstår sig ha sett en drake, någon annan talade om skällande demoner. Vi fortsätter djupare...

Det är tur att Imoen fyllde på sitt pilkoger och att Branwen kan få fiender att frysa fast i marken med sin heliga magi, för jag har aldrig varit med om så många kobolder. En av gruvarbetarna blev sliten i stycken av de små hundlika djävlarna, och sedan anföll de oss. Stanken av kobold kommer nog aldrig gå ur den här tunikan, och jag tror mitt svärd fått en permanent ton av rostbrunt efter att ha slaktat otaliga av de vidriga gläfsande varelserna. Jag tror vi är på rätt väg, för antalet kobolder och fällor har ökat ju längre neråt vi färdats. Flera av dem har flaskor med giftgrönt innehåll som Branwen undersöker.

Branwen säger att flaskornas innehåll är det som gjort att järnet från Nashkels gruvor förmultnar! Vem kan vilja göra nåt sånt?

Puh, det var nära ögat! Jag vilar mig just nu på Mulaheys tron medan hans halshuggna kadaver ligger slängd i ett dammigt hörn. Runt oss ligger högar av skelett som för en liten stund sedan dansade runt oss med spjut och dolkar, men Ajantis rättfärdiga vrede och Branwens magiska hammare gjorde processen kort. Halvorchen Mulahey trodde vi var sända av någon "Tazok", men när jag berättade att jag kom från Candlekeep kallade han på sina odöda underhuggare. Med ett kvickt hugg jag lärt mig av Hull skiljde jag halvorchens huvud från hans kropp, och när striden var över hittade vi några dokument i hans skattkista. Där stod det nåt om att gruvan i Nashkel kan ha nåt med banditerna som plågar Kustvägen att göra. Det var i alla fall vad Garrick sa när han läste dem för att få inspiration till "sin episka ballad om Schaurline". Hah! Han berättade att han fått tillräckligt material och kommer resa Svärdskusten runt för att berätta om mina hjältedåd. Jag kommer sakna lillgrabben! Bland Mulheys grejer fanns ett märkligt svärd, som Ajantis sa var en alvisk månklinga. Undrar vem det tillhör? Jag kan då inte svinga det, konstigt nog!

Det verkar som om en människa vid namn Tranzig har mer information, och när Branwen hörde det namnet tändes en eld i hennes blick. Det var tydligen han som förstenat henne! 

När vi var på väg från Mulaheys grotta hörde vi en uppgiven röst ropa från en låst dörr, och när Imoen dyrkat upp låset dråsade en blek alv i lång lila mantel ut ur en liten fängelsecell! Han presenterade sig som Xan, agent från Evereska som likt oss undersökte bristen på järn. Han hade utsatts för bakhåll och blivit tillfångatagen av Mulaheys hantlangare, och tackade oss för att vi befriade honom. Det visade sig vara hans månklinga, och vi beslutade oss för att resa tillsammans mot platsen där Tranzig ska uppehålla sig: Feldeposts värdshus i Beregost!

Baldur's Gate – tankar mellan speltillfällena

Eftersom jag spelat Baldur's Gate-serien så pass många gånger under så många år, så vet jag ju vad som väntar framöver. Som jag skrivit tidigare är denna approach till spelandet, där jag aktivt rollspelar att jag upplever spelets intrig i första person för första gången, bra för mig eftersom jag får tillfälle att faktiskt läsa igenom de dialoger jag annars bara klickat förbi för att komma vidare i storyn. Under mina senaste genomspelningar har jag faktiskt inte tagit mig hela vägen till slutet av Throne of Bhaal, utan jag har gett upp nånstans precis innan man ska till sista bossen. Det kan bero på att vissa bossfighter i slutspelet är så pass svåra att jag inte orkat ladda om fler gånger, men det kan också bero på att jag tröttnat på spelmekaniken. Då kan det vara extra bra att jag spelar med spelledarpersoner jag inte brukar använda, eftersom jag då får möjlighet att dels se lite annan dialog, dels använda andra strategier än de invanda mönstren. Jag har t.ex. alltid använt mig av ungefär samma magi, men nu när jag läst på om alternativa sätt att använda olika typer av trollformler för exempelvis crowd control, något som Xan är bra på, inser jag att vissa strider i BG1, som jag innan haft som stora hinder, blir mycket enklare. Det känns nästan lite cheesy att spamma med trollformeln Sleep och sedan stå och hamra på sovande fiender, men det är faktiskt helt i linje med Xans class kit Enchanter!

Ett krux när det gäller rollspelandet är att jag valde att min RP skulle ha väldigt låg Wisdom, eftersom jag ansåg att en stark och tålig dvärgkrigare rimligtvis inte behövde vara särskilt vis (och för att det är den ability jag ur ett metaperspektiv ansåg som minst värdefull). Problemet med att ha låg WIS är dock att man inte har sunt förnuft, och är dålig på att analysera situationer, vilket kan bli problematiskt om man ska rollspela det fullt ut. En lösning på det kan vara att jag låter min huvudperson få råd av sina visare SLP:er, om hon skulle få för sig att göra något helt überkorkat. Dock kan detta i sin tur strida mot hennes alignment, chaotic good, som innebär att man agerar utifrån sitt samvete och inte bryr sig om vad andra tycker... Jag tycks ha satt mig i en rävsax! Dock är Baldur's Gate ett datorrollspel där man har begränsade valmöjligheter, och inte ett bordsrollspel där man kan säga och göra lite vad som helst och utfallet bestäms av tärningar + en spelledare, så jag kommer mestadels rollspela händelserna i mitt huvud, samt på denna blogg.

Slackerskildring i en döende värld 3 – intrig eller ej?

När jag började skriva på min roman med det uttalade syftet att utan övergripande intrig skildra ungdomar som driver runt i en stad utan att något särskilt händer, upptäckte jag rätt snart att jag råkade börja skriva sådant som skulle kunna utvecklas till berättelsetrådar. Jag har funderat på om jag ska behålla dessa och se vart de tar vägen, eller aktivt försöka undvika dem. Ett tredje alternativ skulle kunna vara att inte följa upp dessa trådar alls, utan bara låta dem tunnas ut och sen försvinna. Jag tror dock att detta alternativ skulle vara irriterande för läsaren, om den inte är medveten om genren och accepterar att berättelsetrådar överges till förmån för den övergripande slackerkänslan som jag vill åt. 

Ett problem med mitt projekt är att antalet slackerromaner jag läst går att räkna på ena handens fingrar, åtminstone enligt denna Goodreads-hylla (Simon Gärdenfors "Simons 120 dagar", Chuck Palahniuks "Choke", Mats Jonssons "Hey Princess", Peter Bagges "The Complete Buddy Bradley Stories from Hate Comics Vol. 1 & 2", Alison Bechdels "Husfrid") och som synes är ju majoriteten serieromaner där det absolut finns berättelsetrådar, men i flera av dem är det viktiga inte intrigen utan känslan, känslorna och de små händelserna. Bara av att se dessa böcker uppradade får jag inspiration till mitt skrivande, och jag ska försöka tänka på att detaljerna kan bli berättelsen, som en mosaik av polaroidbilder där varje bild visar ett ögonblick i mina huvudpersoners liv, och vad mosaiken visar är upp till läsaren. Ja, så får det nog bli! Och om jagberättaren skulle råka få syn på en vitklädd gestalt med huvan uppfälld som verkar stirra på henne vid den stora sopgropen, och att hon av en slump stöter på den gestalten fler gånger, kanske inte måste leda till en peripeti enligt klassisk grekisk dramaturgi, men det kan vara något viktigt i hennes liv och kanske kan återspeglas i berättelsen. På ett otvunget sätt.

I sin OBS-essä från 2020 beskriver Martin Engberg 90-talets slackerskildringar (Per Hagmans "Cigarett", Claes Holmströms "Tredje stenen från solen" och Richard Linklaters film "Slacker") och 2010-talets (Ottessa Moshfeghs "My Year of Rest and Relaxation" och Tone Schunnessons "Tripprapporter") och finner att de nutida skildringarna av "ett liv på glid" oftare syftar till att använda slackern för att ta sig ur en kris, medan skildringarna under genrens guldålder mer handlade om att ha ett nihilistiskt och ironiskt synsätt på världen. Det jag vill åstadkomma med det jag skriver är nog en bild av vad tonåringar tycker är viktigt här i världen, och att det kan skilja sig stort från vad omvärlden tycker är viktigt att tonåringarna tycker. Små saker är stora, stora saker är oväsentliga. 

Nu när jag skriver detta kommer jag att tänka på rollspelet Ur Varselklotet, där rollpersonerna är tonåringar i ett alternativt Sverige på 1980-talet, där vuxenvärlden är oförstående till allt rollpersonerna tar sig för, och de måste lösa problemen själva. Lite av den känslan vill jag också få med! Men jag kanske går händelserna i förväg. Det gäller ju först och främst att skriva, och med tanke på syftet med hela skrivandet så vill jag inte planera för mycket eftersom jag vill behålla just den där känslan av en vardag där slumpmässiga saker kan hända, och där fruktansvärda monster och fasansfulla förbannelser lurar runt hörnen.

Baldur's Gate – mysteriet tätnar

7 Mirtul 

De senaste dagarna har Imoen och jag varit på resa mot det stora värdshuset The Friendly Arm Inn, och på vägen träffade vi en märklig gubbe i röda kläder och spetsig hatt. Det verkade som att han kände mig! Kanske nån av Gorions tråkiga läsarkompisar. 

På vägen stötte vi på många människor som berättade för oss om bristen på järn i hela Svärdskusten. Vi har också med nöd och näppe undgått att bli dräpta av vidriga små och stora monster! Imoen håller hela tiden en pil mot bågsträngen, och jag har svärdet löst i dess skida hela tiden. Vi turas om att sova, så att vi inte ska bli överfallna. 

Det första som hände oss när vi kom till The Arm var att en trollkarl försökte döda mig! Imoens pilar och mitt svärd gjorde processen kort, och han hade ett brev på sig där det stod nåt om att han blivit anlitad av nån för att ta mitt liv! Det stod inte vem...

Nåväl, inne på värdshuset träffade vi Gorions vänner Khalid och Jaheira men jag fick en konstig känsla av dem, så jag tackade nej till deras erbjudande att följa med oss. Det kanske var dumt, men jag har lärt mig att alltid lita på mina instinkter. Innan de gav sig av kom de dock med ett vettigt tips, nämligen att resa söderut till byn Nashkel och tala med borgmästaren Berrun Ghastkill. Det var nåt om problem i deras järngruva.

I jakt på en ring som stulits av en ett gäng hobgobliner stötte vi på en människa vid namn Ajantis som verkar se det som sitt livsmål att besegra all ondska, och hans kunskap med svärd och helande krafter gjorde att han fick följa med oss. Han verkar också mer stabil än den där nervöse Khalid och hans mästrande fru! Vi dräpte tillsammans hobgoblingänget och återlämnade ringen till den tacksamma bondkvinnan Joia i The Friendly Arm!

9 Mirtul

Vi har gjort ett stopp på vägen i staden Beregost för att proviantera och vila upp oss, och här har vi hunnit bli överfallna av en dvärg på ett värdshus! Han hade också ett brev där mitt namn stod med. Vem är det som försöker mörda mig? Så här mycket blod och död har jag aldrig sett förut. Åh, Gorion, varför var du tvungen att gå ifrån mig när jag som bäst behövde dig?!

I Beregost kom en ung skådespelare vid namn Garrick fram till oss med ett erbjudande att agera livvakter till hans chef Silke, och eftersom det inte är gratis med värdshus och öl tackade vi ja. Vi skulle tydligen försvara henne mot några busar som hyrts av hennes rival, men när de väl kom dit visade det sig att Silke spelat dubbelspel – hon hade anlitat dem för ett jobb tidigare och inte kunnat betala dem, och försökte använda oss för att bli av med sin skuld. Men så enkelt lurar man inte Schaurline Veklona! Eller ja, det var ju Imoen som förstod att allt inte stod rätt till. Silke blev våldsam och vi var tvungna att döda henne. I självförsvar. Den unge skådespelaren Garrick bad att få följa med oss, och så blev det! Han underhåller oss med berättelser och sånger om kvällarna, och är inte sen att smaka såväl öl som vin! 

12 Mirtul

Efter en lång händelselös resa (om man inte räknar med några anfall av ogrilloner, banditer, resar och vättar, är vi äntligen framme i Nashkel, och nu vilar vi upp oss på det lokala värdshuset inför morgondagens färd ner i gruvans mörker. Och just ja, nu har vårt gäng utökats med ännu en medlem, en förstenad präst! Branwen var utställd som staty på Nashkels karneval, och med ett magiskt pergament till det billiga priset 500 guldmynt blev hon levande igen! Hon hade blivit förvandlad till sten av magikern Tranzig och följer med oss i förhoppningen att hitta honom och hämnas det han gjorde. Det tycker jag hon gör helt rätt i! Hon kan trolla fram en magisk hammare ur tomma luften och bonka i huvudet på monster och rånare, det är nåt jag alltid velat kunna!

Slackerskildring i en döende värld 2 – gänget

I ett infall av inspiration satte jag mig ner vid datorn och renskrev några av de anteckningar jag fört om min romanidé som jag nämnt tidigare, och förutom att tydliggöra för mig själv vilka som ingår i tonårsgänget, började jag också skissa på det första kapitlet. Ganska snart hade jag skrivit fyra sidor. 

I detta inlägg kommer jag publicera de fyra huvudpersonerna, och vilken inspiration jag fått från MÖRK BORG när jag uppfunnit dem.

Lisa (jag-berättare, inspirerad av "slusk skapad i dike" från grundboken)

• Född i Schleswig av kärleksfulla men fattiga föräldrar.
• Anledning att driva runt: Har inget bättre för sig.
• Har ett extremt gulligt marsvin vid namn Sötnosen som husdjur. Det har vassa gifttänder.
• Bär en nyckelkedja med dyrkar
• Svarta kläder utan utmärkande drag
• Svartfärgat pagefrisyr.
• Särdrag: Kleptoman
• Karaktärsdrag: Omtänksam, tystlåten, djärv

Temla (inspirerad av "sacrilegious songbird" från MBC: Heretic)

• Född i by utanför Galgenbeck. Föräldrarna försökte få hen att bli en musikalisk stjärna, men när himlen täcktes av aska och damm blev de deprimerade och slutade bry sig om något alls.
• Anledning att driva runt: Vill sjunga för världen.
• Klär sig i vita flödande rockar.
• Har ett magiskt rör som förstärker rösten tio gånger.
• Särdrag: Trummar med fingrarna, nynnar, visslar
• Karaktärsdrag: Spontan, sällskaplig, sarkastisk

Phenoam (inspirerad av "krossad kunglighet" från grundboken, kallas Fenne av de andra)

• Född av en kusin till Josilfa Migols halvsyster.
• Frisyr: Hästsvans som skimrar i guld med silverglitter strött i.
• Klädd i aristokratins kläder, som han nöter och smutsar ner med en stolt iver.
• Anledning att driva runt: Uppvuxen nära hovet, trött på det dekadenta livet.
• Karaktärsdrag: Rastlös, cynisk, stolt.
• Äger en amulett som ger tillgång till några exklusiva etablissemang i de finare kvarteren.
• Särdrag: Den fejkade artigheten från hovet.

“Nageltrång” (inspirerad av "esoterisk eremit" från grundboken)

• Långt hår i flätor. Rosa och babyblått.
• De andra vet väldigt lite om henne. Verkar inte ha något annat socialt sammanhang.
• Klär sig i udda kläder som hon hittat lite överallt.
• Äger en stor säck med allt möjligt i.
• Särdrag: Kroppsliga och verbala tics som förvärras när hon dragit igång en lång och planlös anekdot.
• Karaktärsdrag: Virrig, skämtsam, oberäknelig.

Baldur's Gate – prolog

Igår påbörjade jag min genomspelning av Baldur's Gate, som jag skrivit om innan. Jag valde att spela in delar av speltillfället, och kommenterade det medan jag spelade, men jag är inte säker på att jag ska publicera videon – det finns så pass många let's play-videor där ute att jag känner att marknaden är mättad. Här kommer dock Schaurline Veklonas dagboksanteckningar:

1 Mirtul, 1368
Min fosterfar Gorion har inte velat prata med mig på samma vis som förut. Innan har han alltid tjatat på mig att jag ska göra mina läxor och inte springa omkring och träna fäktning med Hull, men på senaste tiden har han bara stängt dörren till sitt arbetsrum när jag velat honom nåt. Tråkiga gubbe! 

2 Mirtul, 1368
Gorion har kallat på mig! Tethoril sa att det var bråttom att komma till bibliotekets trappor. Jag skulle gå till Winthrop och köpa utrustning, och sen skynda på. Nå, jag hinner nog göra lite små ärenden först. Phlydia har tappat sin bok (igen) och Dreppin behöver ett motgift till kossan Nessa som blivit sjuk, sen hade jag tydligt lovat Reevor att rensa hela förrådet på råttor. S U C K! ! !

Hull hade glömt sitt långsvärd i baracken, och Fuller behövde armborstpilar. Jag försökte säga till dem att mina små ben inte orkar med allt det här springandet, men de har sett mig springa omkring med träsvärd sen jag var liten och vet att jag inte kroknar i första taget. Jaja, jag fick lite belöning i alla fall, och köpte mig ett likadant långsvärd som Hull! Winthrop sa att jag var tvungen att betala 5000 guld för att ens få handla på värdshuset, och det har jag aldrig förr hört nåt om så jag bad om ursäkt och började lomma därifrån tills han ropade tillbaka att han bara skojade. Ha. Ha. Ha. Jätte. Kul. 

Nån försökte döda mig! En okänd man hoppade på mig i ett av husen i Candlekeep, han verkade veta vem jag var. Det han inte visste var att jag har svingat svärd sen barnsben, och jag gjorde processen kort med honom. Jag har dödat en människa. Jag vet inte riktigt hur det känns.

Imoen verkar veta nåt om vår resa! Gorion hade tydligen fått nåt brev... Den snorungen vägrade dock säga nåt mer utan sprang och gömde sig i skuggorna som vanligt när hon gjort nåt hon inte får. 

Gorion kändes mer stressad än jag nånsin sett honom, och han fick mig att lova att gå till The Friendly Arm Inn och träffa några som hette Khalid och Jaheira om vi nånsin blev separerade. Men det ska ju inte hända, han är en av världens mäktigaste magiker och beskyddar alltid mig. Och att jag kunde dräpa en man med ett enda hugg visar ju att jag är stark själv. Jag är ingen mördare dock! Det var självförsvar!

Det är ofattbart. Mitt i natten blev jag och Gorion överfallna av en jättelik man med en stor svart taggig rustning och ett stort svärd. Han bad Gorion lämna över MIG till honom, men Gorion anföll honom med sin magi och bad mig fly. Jag såg på håll hur Gorion dräpte två ogrer men själv fick plikta med sitt liv när den rustningsbeklädde rände sitt svärd rakt igenom honom! Vad ska jag göra?! Jag måste försöka sova...

3 Mirtul
Jag blev väckt i gryningen av Imoen, som hade följt efter oss från Candlekeep. Hon sa att hon sett vad som hänt med Gorion, och vägrar nu sluta följa efter mig! Nåväl, hennes pilbåge och förmåga att försvinna spårlöst kan nog bli till användning. Hon har redan hunnit se och skjuta ihjäl en ful haltande liten best innan jag ens fått upp mitt svärd! Vi måste ta oss till The Friendly Arm Inn och se om vi kan få hjälp av de där Khalid och Jaheira. 

Slackerskildring i en döende värld 1

Trogna läsare av denna blogg vet att jag är förtjust i bordsrollspelet MÖRK BORG av Pelle Nilsson och Johan Nohr (Stockholm Kartell och Ockult Örtmästare Games). Det är dels enkelheten i systemet, dels den fantastiska grafiska formgivningen av regelboken och dels konceptet med en döende värld som tilltalar mig. Dock har det sistnämnda börjat skava lite ju längre jag haft regelboken i min ägo och tagit del av den otroliga mängd tredjepartsskapat material som finns tillgängligt. Om världen ofrånkomligt går mot sin undergång, och befolkas av kortlivade individer som enbart kämpar för sin egen vinning, finns det enligt mig inte någon större möjlighet att skapa längre kampanjer med engagerade spelare som lägger ner mycket tid på att skapa nyanserade rollpersoner (även om man kan argumentera för att MB inte har tid för nyanser och långlivade rollpersoner). Därför har jag under en tid funderat på hur man skulle kunna göra just en engagerande kampanj med rollpersoner som antingen kämpar emot undergången (tänk ett gäng ultragoda paladiner) eller, mer intressant, tonåringar som inte bryr sig alls om det ena eller det andra. 

En dag fick jag idén, kanske på grund av ett samtal med min rollspelsgrupp, att skapa en grupp tonåriga rollpersoner som redan lever för dagen, och vars framtid inte störs nämnvärt av den nära förestående undergången – de har tillräckligt att tänka på med sina projekt och problem som i deras värld är det viktigaste. När jag sedan hörde talas om Mikael Yvesands mycket hajpade roman Häng City, som skildrar en sommar för några unga killar i Luleå, började jag fundera på att skriva en bok istället för att starta en kampanj i MÖRK BORG. Jag kontaktade Johan Nohr på Twitter och frågade om det är okej att låna spelvärlden till en roman, och han gav sitt fulla godkännande, så när jag har tid, dvs. när jag stiger upp tidigt på morgonen och ingen annan är vaken, eller när frun jobbar och barnen somnat, antecknar jag idéer i ett litet häfte. Jag har hittills med hjälp av regelboken till MB kommit på vilka bokens huvudpersoner är, och börjat fylla staden Galgenbeck med personer och platser som gänget kan interagera med. I sann slackerromanstil så tänker jag försöka undvika en tydlig intrig utan låta gänget driva genom staden och se vad som händer med hjälp av slumptabeller och Nechrubels nedräkning. En av de första bilderna jag fick av tonårsgänget var att samtliga skulle ha färgat hår, från kolsvart med glitter till regnbågsfärgat och slapp dipdye i urblekt grönt. Varför vet jag inte, men det är tilltalande och ger färg till den bleka och dystra värld som Mörk Borg målar upp.

Jag kommer (sporadiskt) uppdatera er med vad jag skrivit, och om boken blir bra så kanske jag ger ut den? Vem vet.

Baldur's Gate – session 0

Ett spel som följt mig sedan jag var tonåring (jag är i skrivande stund 39) är datorrollspelet Baldur's Gate. Det var tradition för mig att under sommarledigheten spela det, och jag försökte variera sättet jag spelade det på. Efter att ha spelat ett spel i mer än 20 år blir ju valmöjligheterna färre och färre, men nu när jag åter blev sugen på en genomspelning kom jag på att det finns flera SLP som jag inte haft med i mitt party, och det finns säkert uppdrag som jag inte slutfört eller ens hittat (även om jag följt DSimpsons fantastiska guide under många av gångerna jag spelat). Tack vare en fanatisk skara moddare finns det otaliga sätt att lägga till innehåll till spelet, och en supermod som jag använt i flera år är BGTutu, som syr ihop BG1 och TotSC med BG2 och ToB till ett enda spel, och detta har ytterligare förbättrat möjligheterna till att spela om spelet. 

I min nya genomspelning kom jag på att jag skulle använda mig av enkäter på Twitter för att avgöra hur min RP skulle bli, och sedan använda bloggen för att anteckna vad som händer i spelet. Det blir alltså en crowdsourcead approach till spelet, där grundtanken är att jag spelar ett bordsrollspel. Efter ett par omgångar enkäter där jag frågade vilken race, class och alignment min RP skulle ha, blev detta resultatet: 

    Gender: Female

    Race: Dwarf

    Class: Fighter

    Alignment: Chaotic good

    Abilities: 

        Strength: 18/80

        Dexterity: 17

        Constitution: 19

        Intelligence: 8

        Wisdom: 3

        Charisma: 14

Hon börjar med fyra pluppar i Long swords.

Den dåliga bildkvaliteten beror på att jag fotade skärmen, eftersom Windows skärmdump inte funkade i spelet! Karaktärsporträttet är genererat av DALL-E 2.

Jag försökte få AI:n att ge henne skägg, vilket dvärgkvinnor har i D&D, men det gick inte. Jag tycker dock hon blev fräck. 

Jag ska försöka att undvika metaspel i görligaste mån, samtidigt som jag ska anstränga mig för att använda mig av kompanjoner jag inte spelat med så mycket och ändå få ett balanserat party. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att jag vill ha följande sammansättning:

    Imoen (Neutral Good human thief, kommer dual-classa henne till mage vid level 5 (på tal om att inte     metaspela))

    Ajantis (Lawful Good human paladin)

    Coran (Chaotic Good elf fighter/thief)

    Yeslick (Lawful Good dwarf fighter/cleric)

Den sista positionen är fortfarande öppen, men jag lutar åt att välja Xan, en pessimistisk Lawful Neutral elf enchanter, dels för att han är kul i sin svartsyn, dels för att det i ett metaspelsperspektiv (hrm) vore spännande att ha en arcane spellcaster som inte främst är till för att göra skada (han kan inte använda Magic Missile eller Fireball) utan som crowd control. Dessutom har han roliga dialoger med den gode paladinen Ajantis, där han ifrågasätter hans svartvita syn på världen. Såväl Coran och Yeslick är rollpersoner som man träffar på ett tag in i spelet, så jag funderar på att låta Branwen vikariera för Yeslick och ha barden Garrick som support tills jag kommer till Cloakwood! 

Schaurline Veklonas biografi:

Jag är uppvuxen i det slutna biblioteksfortet Candlekeep, högt bland oländiga klippor längs Svärdskusten. Min fosterfar är den vise mannen Gorion, men all den lärdom han och de andra vise i försökt pränta in i mig rann av mig som vatten på en gås, och istället lockades jag mer av lekar med träpinnar, och senare riktiga svärd. Väktarna Hull och Fuller blev mina bästa vänner, och jag hängde dem jämt i hasorna när de tränade och marscherade. Imoen, en tjuvaktig muntergök, växte upp samtidigt som jag, och medan jag höll vakt stal hon alltid pajer och kakor från värdshusvärden Winthrop, eller "Gamle Svällbuk" som hon kallade honom. Jag har på senare tid börjat intressera mig för vad som finns bortom Candlekeeps murar, och nu har min fosterfar kallat mig till sig...

Följ mig och min oregelbundna* genomspelning av Baldur's Gate 1 (och eventuellt 2 och ToB) här på bloggen!

*pga. att jag inte kommer ha många tillfällen att sätta mig ner och spela datorspel