Jag lyssnar på en
fyra år gammal spellista som jag gjorde på last.fm när jag arbetade som kock på ett hotell i Norrbotten. Det är en spretig lista, och låten jag lyssnade på mest var Jag är en vampyr med Markus Krunegård. Jag minns hur jag låg i sängen på personalboendet efter att jag kommit hem nån gång vid 23-tiden och lyssnade om och om igen. Nu när jag återskapat listan i Spotify kommer minnen tillbaka från den tiden. Jag undrar vem han var. Vem jag var. Den där långe kocken som med sina Basil Fawlty-lika rörelser i köket spillde saker, hade sönder skålar och slog huvudet i hyllor. Den kärlekskranke och bittre mannen som kastade flaskor så hårt i återvinningstunnan att de gick sönder när han fick reda på hur allt låg till. En kille med en dröm om att bli... vad? Kock? Journalist? Musiker? Språkvetare?
Jag vet inte helt vem jag var, men jag vet att det är samma person som nu. Kanske lite visare, kanske ännu mer förvirrad. Förhoppningsvis inte lika bitter.
I dagarna har jag både av Biblioteket i P1 och DN:s höstdiktsquiz blivit påmind om den fantastiska
dikten Storm av Tomas Tranströmer. Jag tror nog att det är mitt favoritpoem; jag ska villigt erkänna att det är hans stil jag blivit mest inspirerad av när jag själv diktar. Det han gör så bra är att måla min hjärna med sina kraftfulla bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar