Något jag brukar ogilla är människor som klagar på att Sverige är så "himla lagom", att alla svenskar bara "lyder Jante och Luther" och att det är "typiskt svenskt" att t.ex. helst inte vilja sitta bredvid någon på bussen. Därför borde det vara konstigt att jag gillar Bodil Malmstens roman "Priset på vatten i Finistère". Där berättas om en kvinna som flyttat från Sverige, som hela tiden klagar på sitt "forna fädernesland" där alla måste vara överens. Men faktum är att jag älskar boken. Den är dels en trädgårdsdagbok, dels en flammande uppgörelse med det hjärtlösa Sverige, med stelbent och ondskefull byråkrati och en socialdemokrati som förlorat både det sociala och det demokratiska, dels en metaroman som handlar om hur svårt det är att skriva en roman som heter "Priset på vatten i Finistère".
När jag läser Bodil Malmsten skrattar jag ofta till åt hennes välfunna oneliners, och lika ofta måste jag läsa om ett stycke eftersom hon mellan till synes triviala beskrivningar av sina blommor och träd döljer pregnanta, poetiska rader som får mig att haja till.
Det tog mig bara några dagar att läsa den här romanen, men jag vet att den kommer att stanna länge i mina tankar. Bodil Malmsten har krattat en zenträdgård i mitt huvud och planterat ek och Narcissus poeticus, som kommer att slå ut när jag minst anar det. En perfekt julhelgsbok, och ett perfekt innehåll i min julkalender.
(PS: Jag har nu tagit en paus från Twitter och Facebook.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar