Dörrmattor, stövelslickare, en falsk hemkomst

Valrörelsen är i alla fall slut. 

Her Odyssey dag 3: Första jokern (Falsk hemkomst)

Det förödda landskapet susade förbi. Omtöcknad av hunger och trötthet var Salima tvungen att lägga all sin kraft på hålla sig fast i de utstickande taggarna på bestens kropp. Hon visste inte hur länge hon blivit buren av den fyrbenta varelsen, men kände att hon snart skulle tappa greppet. Just när ena handen kändes helt bedövad, och ögonen började falla igen, saktade besten ner. Salima kände hur en av de insektsliknande armarna greppade tag i henne igen, och hon lyftes omilt upp och sattes ner på marken. Hon skakade på huvudet för att få bort den värsta utmattningen och såg sig sedan omkring. 
    Det var ett annat landskap än hon rest igenom ända sen hon flytt från herr Ydir och hans kader av slavdrivare. Ödemarken och öknen hon vandrat genom verkade ha slagit i blom. Hon stod en plätt av grönt, frodigt gräs bredvid en träddunge. Hon lät blicken lyftas och såg att hon befann sig i en dalgång kantad av vassa klippor. Hur hade besten tagit sig in där? Hon kunde inte minnas.
    Hon kände något vidröra hennes axel, och såg något hon inte sett sedan ... hon kunde inte minnas. Varelsen som burit henne hade plockat ner ett moget äpple som tydligen vuxit i ett av träden i dungen. Varelsen knackade med äpplet igen, och dess krabblika ögon verkade uttrycka något som hon inte trodde sådana ögon kunde uttrycka. "Ät" tycktes den säga. 
    Hon lyfte darrande sin hand mot äpplet, kände på det som att det vore en synvilla, tog ett tag. Det kändes äkta. Hon förde det mot munnen och drog in doften genom näsan. Tog en tugga. Safterna rann längs hakan, hon tvingade sig själv att tugga långsamt fastän det enda hon ville var att sluka det helt. 
    Salima slöt ögonen och lät äpplet fylla hela hennes väsen. Sötman blommade ut i munnen och gav färg åt hennes känslor. En molande värk just under revbenen mattades av. Det tycktes som att alla ljud förstärktes. Först ljuden från hennes kropp: hjärtats bultande, andningen, blodet som brusade i huvudet. Sedan varelsens ljud: pansardelar som gneds mot varandra, klor som klippte. Sedan ... andra ljud. Ett avlägset stampande som närmade sig. Ljudet av vingar. Kraftig andhämtning. 
    Hon öppnade ögonen och stod mitt i en flock monster. Ett gigantiskt flughuvud glodde med hundratals fasettögon, men där flugans kropp skulle varit fanns istället hundratals ben som förgrenades ut till ett nät som gungade lätt. Flygande varelser med människoarmar och ett enda öga mitt på kroppen. Fler bepansrade fyrbenta väsen som hennes riddjur. Otaliga andra. Hon tappade äppelskrutten på marken och for ut i en reflexmässig gard. Varelserna backade och gav henne utrymme. Hon svängde runt, grund andning, det flimrade för ögonen. Hon tvingade sig att ta ett djupt andetag samtidigt som hon stirrade en av varelserna på det ställe där den rimligtvis borde gömt sina ögon, bakom en halvgenomskinlig sköld som täckte det enorma grå huvudet. 
    Hennes riddjur sträckte fram en arm igen, denna gång för att knacka lätt på hennes vattenflaska. Salima vände sig till besten och såg på den. Den knackade en gång till och tittade på henne. Uppfordrande? Hur nu kalla döda pepparkornsögon kan uttrycka en sån känsla. Men det var det hon såg. 
    "Vatten? Ni vill ha ... vatten?" Hennes röst lät som ökenvinden. Hon såg sig omkring. Det frodiga gräset, träden, frukterna. Det måste finnas vatten i marken här. Hon rådbråkade sin hjärna, försökte använda energin från äpplet till att tänka. Gräva brunn? Det finns säkert någon med klor starka nog för att kunna gräva här, men hur ska jag kunna prata med dem? Varelserna surrade kring henne, någon utstötte ett frustrerat ljud. 
    "Jag måste ha mer mat. Och någonstans att sova." Hon riktade sig till den varelse hon fått rida på. "Kan jag sova i dungen?"
    Varelsen verkade ... nicka? Huvudet rörde sig, och den gjorde en svepande rörelse mot träden med ett av benen. Salima kände plötsligt hur trött hon var, att hela hennes kropp och själ var en dallrande gelé. Hon började gå mot dungen, och varelserna beredde väg för henne. Hon hade knappt hunnit lägga sig ner på den mossiga marken förrän sömnen kom.
    I drömmen såg hon sina familjemedlemmar hängas upp och ner i herr Ydirs träställningar. Mäster Glad och mäster Stark lät sina piskor dansa på deras kroppar, medan herr Ydir satt på sin tron. "Jag gör det här för din skull, Salima. Det är en lärdom, så att säga." Piskorna rev upp stora sår på deras kroppar, och ur såren vällde spindlar stora som hundar. Mamma, pappa, Erim och Gilia fanns snart inte kvar, det enda som återstod var hål i verklighetens väv, rakt genom världen, och genom hålen flög Salima. Herr Ydir försökte greppa tag i henne med armar som liknade spindelben, men hon flydde rakt ut i ingenting. 
    När hon vaknade hade hon bestämt sig. Hon var tvungen att hjälpa varelserna men hon kunde inte stanna. Hon kunde inte fly mer.

Spader dam på stranden

Första jobbveckan kom och gick: Konferenser bevistades, kaffe dracks, läroböcker snajpades från under kollegors näsor, nedräkningen till nästa lov påbörjades. Nu är det söndag och jag har eldat på min traditionsenliga söndagsångest (som känns som en gammal irriterande bekant) med dagens första halvliter kaffe. Barnen vände tillbaka dygnet nästan otäckt snabbt; under sommarlovet har de lagt sig mellan 20 och 22 och ibland sovit till kl 09, men direkt de började på förskola och fritids har de börjat vakna kring 06 oavsett om det är vardag eller helg. Nåväl, sen jag fick barn har jag blivit en morgonmänniska så det gör mig inte så mycket.

Igår tillbringade vi nästan hela dagen på stranden. Det känns så banalt att vilja ta vara på sommarens kanske sista varma dag (tonåriga Simon skulle helst suttit inne och spelat Baldur's Gate) men ibland får man tillåta sig att vara banal. Barnens mormor och morfar var med, vilket innebar att jag kunde sitta och läsa en lång stund. 

Frun åkte på grillfest med kompisar på kvällen, och när jag lagt barnen blandade jag för ovanlighetens skull en drink (gin och Fanta zero citron) och drack medan jag läste Brandon Sandersons Mistborn. Den är en kul blandning av en ung fattig person som upptäcker att hon kan hantera magi, court intrigue och heist. Jag har upptäckt att om man läser en bok istället för att skrolla sociala medier innan man ska somna, så blir man rätt mycket lugnare och sover bättre. Konstigt.

Her Odyssey dag två: spader dam (öken, en märklig best)
Övergången från ödemark till öken skedde så gradvis att Salima knappt märkte det. Plötsligt en morgon var den leriga stäppen med högar av bråte och ruiner ersatt med hårdpackad sand och klippiga kullar, och växtlivet reducerades till gråbruna lavar som ritade abstrakta mönster på klippblocken. 
   Salimas redan ansträngda mat- och vattenransoner, som hon stulit med sig från mäster Starks läger, bestod nu av några droppar i botten av en flaska, samt en handfull majs. Hon vacklade framåtlutad, med ögonen mot marken på jakt efter drickbart vatten och något att äta, vad som helst. Hon försökte undvika att slicka på de torra, spruckna läpparna men hon hade inte längre ork att hejda tungans reflexer. Mitt på dagen skar solen som laser, och hon försökte hitta skugga bakom de låga klipporna. Framåt kvällen, när hettan blev något mer mänsklig, fortsatte hon sin vandring mot sitt mål. 
   En morgon hittade hon vatten.
   Det var en stillastående pöl med slammig grönbrun vätska, men för Salima hade det lika gärna kunnat vara den porlande bäcken som rann precis bakom huset. Hennes djuriska överlevnadsinstinkt sa åt henne att slänga sig raklång på marken och dricka sig otörstig, men det mänskliga förnuftet, den rest som inte bränts bort av mäster Glads glödgade stav eller piskats bort av mäster Starks niosvansade katt, hejdade henne.
   Hon lindade upp en av tygremsorna som hennes dräkt bestod av, och spände den över sin vattenflaska. Sedan kupade hon sina händer och hällde långsamt, nästan plågsamt andäktigt, näve efter näve av det smutsiga vattnet genom det improviserade filtret. Tyget blev snart alggrönt och kunde inte släppa igenom mer vätska, så hon lyfte av det och rensade det. På botten av den mörka vattenflaskan kunde hon se vätskan skvalpa. Det gick inte att avgöra hur rent det blivit, men hon tyckte att det stank lite mindre. Hon förde flaskan darrande mot munnen och drack en liten droppe. Jordigt, slammigt, varmt ... men gott. Hon drack en klunk. Och en klunk till. Stanken fanns kvar, och blev en beläggning långt ner på tungan, men hon tömde flaskan. Hon skrapade febrilt tygstycket rent igen och fortsatte processen tills vattenflaskan var helt full.
   Det var då hon märkte att hon inte var ensam. 
   En skugga hade fallit över henne, och ett dovt muller som av en avlägsen hästflock i sken fick henne att rycka till och vända sig om. Hon stirrade på en lång kropp med fyra muskulösa tjurben täckta av pansar. Hon tittade långsamt uppåt och möttes av ett par ögon under en kitinös pansarplåt. Krabba, hann hon tänka innan två insektslika armar sköt ut från överkroppen på varelsen. Med oväntad snabbhet virades armarna runt Salimas kropp, och hon lyftes upp mot huvudet. De knytnävsstora pepparkornsögonen blänkte, och en käft med långa, smala tänder tuggade. Från varelsens mage kom nu det mullrande ljudet igen. Salima kunde bara tänka på ögonen. Det fanns något där, en gnista av intelligens. Hon fokuserade all sin kraft på att möta bestens blick. Hon tänkte på när hon första gången såg in i undermäster Blidväders ögon utan rädsla, hur varje sekund stärkte hennes mod och försvagade honom, hur hans kropp skälvde och hur hon kunde ta sig närmare honom tills hon stod ett steg ifrån, fortfarande med obruten ögonkontakt, hur hon tog hans käpp ur handen på honom och krossade hans huvud med ett enda svepande slag.
   Besten blinkade. Dess grepp kring Salimas kropp slaknade, och hon föll ner på marken och blev sittande. Det stora huvudet böjdes ner mot henne, och hon sträckte ut sin hand, som fortfarande höll vattenflaskan. Varelsen tittade på flaskan, och sedan på Salima igen. Den öppnade sin käft, och Salima hällde långsamt i vatten. Hela flaskan tömdes under bestens klunkande. En av armarna kom farande mot Salima igen, men denna gång långsamt och med något som skulle kunna likna respekt. Salima lät sig lyftas, och varelsen placerade henne på sin pansartäckta rygg. Hon tog instinktivt tag i kanten på en pansarplåt. Besten stegrade på bakbenen och sköt iväg i galopp.

Konferens och överfall

Började dagen med att vakna femton minuter före väckaren skulle ringa. Insåg att jag inte ställt väckaren. Det fick mig att vara tacksam för min neurotiska sida, som inte lät mig försova mig. Steg upp utan att väcka fyraåringen, åt frukost och drack kaffe i lugn och ro men fick ändå stressa eftersom den lille var svårväckt. Cyklade till förskolan och han fick berätta för mig var jag skulle lämna pga. hade ingen koll. Obs inte för att jag är en Dålig Pappa™ utan för att de har speciella avdelningar för lämning och hämtning under sommaren och jag inte kollat upp det för jag är en ... Dålig Pappa™. Efter att ha lämnat av honom fick jag cykla mitt absolut snabbaste till tågstationen och sen springa allt jag kunde för att hinna ombord på tåget innan dörrarna stängdes. Med pulsen på 130 satte jag mig och lyssnade på en guidad meditation som fick mig någorlunda avslappnad.

Dagens första schemapunkt var svensklärarkonferens med den vanliga uppstarten av läsåret. Innan det hann jag med att slå de första tärningsslagen i Her Odyssey, två Absolute Successes.

Her Odyssey dag 1: klöver fyra (ödemark, ett brott)
Det öde landskapets tystnad bröts av rövarens hånskratt och den gamle mannens gnyende. Salima slängde sig ner bakom bilvraket, som antagit samma smutsbruna färg som hennes söndertrasade kläder. Rövarens skratt hade en silverklang, som inte passade det tarvliga överfallet av den nedbrutne åldringen, vars snyftande andetag punkterade den andre mannens skrockande. Ljudet fick något inom Salima att glöda, och hon knöt näven hårdare kring kedjekäppen. Hon kröp framåt för att få en överblick över situationen. Rövaren, en man i ovanligt rena och färgglada kläder, stod över den knästående gamle mannen. I sin hand höll rövaren en lång, sågtandad kniv, och Salima kunde se hans kritvita tänder lysa upp den grå omgivningen. 

    Långsamt, helt ljudlöst, tog sig Salima fram mellan högarna av bråte som låg utspridda överallt, tills hon kom alldeles nära de båda männen. En snabb knyck med armen, och kedjan flög rakt mot rövarens bakhuvud. Mannens skalle kastades framåt, och skrattet avbröts av ett ljud från hans strupe. Men han föll inte, utan vred sig reflexmässigt runt för att få syn på den som anfallit honom. Salima hann precis kasta sig bakom högen med obestämbart skrot, men rövaren såg henne. Han skrek till, och slängde sig framåt med överraskande snabbhet.
    Bakom skrothögen var det tomt. Han svängde runt med kniven framför sig, och en kedja kom farande från vänster. Den snurrade runt hans hand, vilket tvingade honom att släppa kniven. Kedjan slets neråt, och mannen kunde inte annat än att dras med i fallet. Redan innan han drämt i marken var den magra  över honom. Hon höll hans kniv i handen (hur i Avgrunden fick hon tag på den?!) och det sista rövaren såg var hur hans eget vapen fördes ner över hans ansikte, rakt in i munnen med de pärlvita tänderna.
    Hans gurglande avtog, och blod började bubbla upp från halsen. De blå ögonen grumlades, men Salima fortsatte hugga tills han låg helt stilla. Först då släppte hon taget om kniven, torkade av sina händer på byxorna och klev av rövarens kropp. Ett ljud bakom henne fick henne att vända sig om med nävarna redo att slå till. Den gamle mannen, som hon för stunden glömt bort, satt och stirrade på henne. Hans rödsprängda ögon tårades, och hans mun tuggade kring outsagda ord. Salima bara nickade, plockade upp kniven och räckte den till mannen.   
    Senare, när Salima tillryggalagt en hel dags vandring i ödemarken, bara störd av gråsvarta fåglar som trivdes bland ruinernas kvarlämnade rester av rutten mat och döda kroppar, kunde hon tillåta sig att fälla en tår. Hon satt med ryggen mot en raserad husvägg och åt en nypa av de sista torkade majskornen hon fått med sig vid flykten, och lät tåren rinna ner över ansiktet. I sin färd tog den med sig det yttersta lagret av damm, och fuktade de gulnade tygremsorna som delvis täckte hennes kinder. 
    "Mamma ... pappa ... Erim ... Gilia ..." Rösten var svag, inte mer än en viskning, mjuk och darrig.
    "Mäster Glad ... Mäster Stark ... Herr Ydir" När hon mässade dessa namn bet hon ofrivilligt ihop så hårt att käkarna smällde. Ljudet ekade i husruinen, och skrämde en grå korp som kalasat på något as i närheten. Salima fokuserade på ljudet av vingarna och det varnande kraxet tills det försvunnit bort, sedan lät hon sig somna.

Odyssé genom ödemarken

Första jobbveckan efter sommarsemestern och möten avlöser de sedvanliga uppstartsrutinerna: Skapa nya kursrum, lägga in schemat i kalendern, ångestklump i magen över att barnen behöver gå på föris och fritids till kl 18 vissa dagar, att yrvaket inse att man måste börja veckohandla igen och inte bara tänka "det löser sig, vi tar en pizza på stranden/glass/chips till kvällsmat". 

För att mota ångest-Olle i grind har jag börjat spela ett solorollspel som heter Her Odyssey, där man med hjälp av ett antal T4, en kortlek samt några regler ska lotsa en person till ett visst mål. På morgonen (irl) ska man dra ett kort ur kortleken och läsa av vad det kortet representerar i intrigen; man väljer mellan ett antal olika ord och funderar under dagen på vad som händer och hur rollpersonen tacklar den. På jobbet har jag IKT-dag där vi i mindre grupper får höra om olika digitala hjälpmedel, men i mitt huvud smyger Salima genom en svedd ödemark på jakt efter adelsmannen som mördade hennes familj och förslavade henne. Bra sätt att hålla sig flytande i ett hav av stress.

Återkomsten - Star Wars II

Nu har jag sett klart SW: Rebels och den gjorde mig inte besviken. En perfekt blandning av ny story, kända inslag, humor och spänning. Det får mig att vilja spela Star Wars: Knights of the Old Republic 2, som jag bara spelat igenom en gång på tyska (fick inte tag i nån annan piratvariant). Det spelet har alltid överskuggats av KotOR 1, som jag nog spelat igenom med nästan alla kombinationer av klasser som går. KotOR 2 känns ofullständigt, vilket har lett till att några fans har haft som projekt att göra det mer helt. Jag kanske ska spela igenom den versionen när jag har någon stund över.

Det som gör mig mest imponerad av Star Wars är att det lyckas få ur sig hyfsade, för att inte säga riktigt bra, produkter trots att det så uppenbart görs i syfte att tjäna pengar. Dock är nog min uppfattning om kvalitetsbristen i sådant som skapas ur profithunger något färgad av min uppväxt med en proggarmamma och en syndikalistpappa. Även om det är ultrakapitalismens stjärnkryssare nr 1, Disney och Lucasarts, som ligger bakom alla nya Star Wars-grejer så lyckas de faktiskt skaffa duktiga och drivna människor att göra jobbet. Allt för att inte uppröra kärnfansen antar jag!

Förresten, varför finns inte säsong 2 av Rebels på Netflix?!

Återkomsten del 1 - Star Wars Rebels

Hej.

Jag brukar inte avge nyårslöften men på nyårsafton 2015 bestämde jag mig för att 2016 skulle bli Återkomstens År. Återkomsten skulle innebära att jag återupptäckte och återupptog gamla intressen och sysselsättningar, som t.ex. löpning, musikskapande och rollspel. Samt bloggande, bestämde jag mig för i dag.

Anledningen till att att jag vill återuppta gamla intressen är att jag känner att jag, sedan jag blivit pappa, har tappat en del av mig själv. Det låter kanske hemskt men det är det inte eftersom jag i gengäld har hittat en mycket större och viktigare del som är min papparoll och min oändliga kärlek till min son. Nu har jag dock ett längre tag gått i tankar på vad jag tyckte var roligt innan mitt barn kom till världen och det första som kom till mig var Star Wars.

Denna filmserie med tillhörande universum upptäckte jag som barn när filmerna gick på TV och intresset för både originaltrilogierna och extended universe har hängt med sen dess. För att fortsätta fördjupa mig i den massiva världen har jag nu, under stunder av egentid, börjat titta på den animerade TV-serien Star Wars: Rebels, som utspelar sig mellan episod 3 och 4 och handlar om en liten grupp som gör uppror mot det diktatoriska rymdimperiet. Efter tre avsnitt är jag avgjort positivt inställd! Serien har ingredienser som fans av Star Wars känner igen: en föräldralös pojke visar sig kunna använda Kraften, en mystisk mörk Kraftanvändare sker efter honom, en fumlig guldfärgad protokolldroid och en kärt blippande astromechdroid. Det här kan bli bra! En sak som förändrats sen jag blev pappa är att jag, när jag ser SW: Rebels, funderar på om och när mitt barn ska se den, i vilken ordning jag ska visa honom filmerna (det lutar åt the Machete Order) och om han kommer att tycka om det! Den sistnämnda funderingen gör mig nervös, tänk om han inte gillar det alls! Då får jag försöka tänka att han faktiskt inte är jag, och att han kan ha helt olika intressen och att det är okej och att jag älskar honom ändå såklart! Jag vill bara inte att det ska bli som för pappan jag såg på tåget som entusiastiskt och förväntansfullt stack till sin 12-årige son en William Gibson-bok. Sonen läste första sidan, slog igen den och avfärdade den med "det var så många konstiga ord".

Jag kommer att fortsätta blogga om andra saker jag återupptäckt under 2016, mest för att jag själv inte ska glömma bort mitt nyårslöfte.

Ett kort möte med en främling i parken

Här är händelsen: 

Vi, fyra småbarnsföräldrar med tre barnvagnar, går på promenad i Pildammsparken en solig fredagsförmiddag. Du, en man i 65-årsåldern, tar en löptur i samma park. Längs motionsslingan möts vi, och du anser att vi tar upp för stor plats på banan, varför du skriker "ah men vad är detta nu? Håll till höger, för helvete!" När en av oss, den kanske mest impulsiva, svarar med att skrika "håll käften!" då du redan hunnit ett tiotal meter, anser du det vara rätt och riktigt att vråla "JÄVLA [grovt könsord anspelande på det kvinnliga könsorganet i plural]" till oss. 

Här är mina frågor: 

Ansåg du att enbart den av oss som skrek att du skulle hålla käften var flera av denna typen av könsorgan, eller ansåg du att alla sju som var i vägen för dig, inklusive våra två månader gamla bebisar, var denna vulgära beteckning för snippan?

Ansåg du att det för dig var hel omöjligt att ta ett steg utanför motionsspåret för att möta oss?

Anser du att det värsta man kan kalla fyra vuxna människor och tre spädbarn för är kvinnliga könsorgan, och i såna fall varför?

Hade jag varit mer snabbtänkt och snabbfotad hade jag sprungit ikapp dig och ställt dessa frågor till dig ansikte mot ansikte, men du hade för bra löptempo.

Jag hoppas att du läser det här och tänker efter en extra gång innan du bestämmer dig för att använda ett sånt ord som skällsord igen. Det kan nämligen få det att verka som att du hatar sagda könsorgan och alla dess bärare, oavsett om de definierar sig som kvinnor, män eller något däremellan. Och det vore en skrämmande tanke, tycker inte du?

/Simon