Första jobbveckan kom och gick: Konferenser bevistades, kaffe dracks, läroböcker snajpades från under kollegors näsor, nedräkningen till nästa lov påbörjades. Nu är det söndag och jag har eldat på min traditionsenliga söndagsångest (som känns som en gammal irriterande bekant) med dagens första halvliter kaffe. Barnen vände tillbaka dygnet nästan otäckt snabbt; under sommarlovet har de lagt sig mellan 20 och 22 och ibland sovit till kl 09, men direkt de började på förskola och fritids har de börjat vakna kring 06 oavsett om det är vardag eller helg. Nåväl, sen jag fick barn har jag blivit en morgonmänniska så det gör mig inte så mycket.
Igår tillbringade vi nästan hela dagen på stranden. Det känns så banalt att vilja ta vara på sommarens kanske sista varma dag (tonåriga Simon skulle helst suttit inne och spelat Baldur's Gate) men ibland får man tillåta sig att vara banal. Barnens mormor och morfar var med, vilket innebar att jag kunde sitta och läsa en lång stund.
Frun åkte på grillfest med kompisar på kvällen, och när jag lagt barnen blandade jag för ovanlighetens skull en drink (gin och Fanta zero citron) och drack medan jag läste Brandon Sandersons Mistborn. Den är en kul blandning av en ung fattig person som upptäcker att hon kan hantera magi, court intrigue och heist. Jag har upptäckt att om man läser en bok istället för att skrolla sociala medier innan man ska somna, så blir man rätt mycket lugnare och sover bättre. Konstigt.
Her Odyssey dag två: spader dam (öken, en märklig best)
Övergången från ödemark till öken skedde så gradvis att Salima knappt märkte det. Plötsligt en morgon var den leriga stäppen med högar av bråte och ruiner ersatt med hårdpackad sand och klippiga kullar, och växtlivet reducerades till gråbruna lavar som ritade abstrakta mönster på klippblocken.
Salimas redan ansträngda mat- och vattenransoner, som hon stulit med sig från mäster Starks läger, bestod nu av några droppar i botten av en flaska, samt en handfull majs. Hon vacklade framåtlutad, med ögonen mot marken på jakt efter drickbart vatten och något att äta, vad som helst. Hon försökte undvika att slicka på de torra, spruckna läpparna men hon hade inte längre ork att hejda tungans reflexer. Mitt på dagen skar solen som laser, och hon försökte hitta skugga bakom de låga klipporna. Framåt kvällen, när hettan blev något mer mänsklig, fortsatte hon sin vandring mot sitt mål.
En morgon hittade hon vatten.
Det var en stillastående pöl med slammig grönbrun vätska, men för Salima hade det lika gärna kunnat vara den porlande bäcken som rann precis bakom huset. Hennes djuriska överlevnadsinstinkt sa åt henne att slänga sig raklång på marken och dricka sig otörstig, men det mänskliga förnuftet, den rest som inte bränts bort av mäster Glads glödgade stav eller piskats bort av mäster Starks niosvansade katt, hejdade henne.
Hon lindade upp en av tygremsorna som hennes dräkt bestod av, och spände den över sin vattenflaska. Sedan kupade hon sina händer och hällde långsamt, nästan plågsamt andäktigt, näve efter näve av det smutsiga vattnet genom det improviserade filtret. Tyget blev snart alggrönt och kunde inte släppa igenom mer vätska, så hon lyfte av det och rensade det. På botten av den mörka vattenflaskan kunde hon se vätskan skvalpa. Det gick inte att avgöra hur rent det blivit, men hon tyckte att det stank lite mindre. Hon förde flaskan darrande mot munnen och drack en liten droppe. Jordigt, slammigt, varmt ... men gott. Hon drack en klunk. Och en klunk till. Stanken fanns kvar, och blev en beläggning långt ner på tungan, men hon tömde flaskan. Hon skrapade febrilt tygstycket rent igen och fortsatte processen tills vattenflaskan var helt full.
Det var då hon märkte att hon inte var ensam.
En skugga hade fallit över henne, och ett dovt muller som av en avlägsen hästflock i sken fick henne att rycka till och vända sig om. Hon stirrade på en lång kropp med fyra muskulösa tjurben täckta av pansar. Hon tittade långsamt uppåt och möttes av ett par ögon under en kitinös pansarplåt. Krabba, hann hon tänka innan två insektslika armar sköt ut från överkroppen på varelsen. Med oväntad snabbhet virades armarna runt Salimas kropp, och hon lyftes upp mot huvudet. De knytnävsstora pepparkornsögonen blänkte, och en käft med långa, smala tänder tuggade. Från varelsens mage kom nu det mullrande ljudet igen. Salima kunde bara tänka på ögonen. Det fanns något där, en gnista av intelligens. Hon fokuserade all sin kraft på att möta bestens blick. Hon tänkte på när hon första gången såg in i undermäster Blidväders ögon utan rädsla, hur varje sekund stärkte hennes mod och försvagade honom, hur hans kropp skälvde och hur hon kunde ta sig närmare honom tills hon stod ett steg ifrån, fortfarande med obruten ögonkontakt, hur hon tog hans käpp ur handen på honom och krossade hans huvud med ett enda svepande slag.
Besten blinkade. Dess grepp kring Salimas kropp slaknade, och hon föll ner på marken och blev sittande. Det stora huvudet böjdes ner mot henne, och hon sträckte ut sin hand, som fortfarande höll vattenflaskan. Varelsen tittade på flaskan, och sedan på Salima igen. Den öppnade sin käft, och Salima hällde långsamt i vatten. Hela flaskan tömdes under bestens klunkande. En av armarna kom farande mot Salima igen, men denna gång långsamt och med något som skulle kunna likna respekt. Salima lät sig lyftas, och varelsen placerade henne på sin pansartäckta rygg. Hon tog instinktivt tag i kanten på en pansarplåt. Besten stegrade på bakbenen och sköt iväg i galopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar