Konferens och överfall

Började dagen med att vakna femton minuter före väckaren skulle ringa. Insåg att jag inte ställt väckaren. Det fick mig att vara tacksam för min neurotiska sida, som inte lät mig försova mig. Steg upp utan att väcka fyraåringen, åt frukost och drack kaffe i lugn och ro men fick ändå stressa eftersom den lille var svårväckt. Cyklade till förskolan och han fick berätta för mig var jag skulle lämna pga. hade ingen koll. Obs inte för att jag är en Dålig Pappa™ utan för att de har speciella avdelningar för lämning och hämtning under sommaren och jag inte kollat upp det för jag är en ... Dålig Pappa™. Efter att ha lämnat av honom fick jag cykla mitt absolut snabbaste till tågstationen och sen springa allt jag kunde för att hinna ombord på tåget innan dörrarna stängdes. Med pulsen på 130 satte jag mig och lyssnade på en guidad meditation som fick mig någorlunda avslappnad.

Dagens första schemapunkt var svensklärarkonferens med den vanliga uppstarten av läsåret. Innan det hann jag med att slå de första tärningsslagen i Her Odyssey, två Absolute Successes.

Her Odyssey dag 1: klöver fyra (ödemark, ett brott)
Det öde landskapets tystnad bröts av rövarens hånskratt och den gamle mannens gnyende. Salima slängde sig ner bakom bilvraket, som antagit samma smutsbruna färg som hennes söndertrasade kläder. Rövarens skratt hade en silverklang, som inte passade det tarvliga överfallet av den nedbrutne åldringen, vars snyftande andetag punkterade den andre mannens skrockande. Ljudet fick något inom Salima att glöda, och hon knöt näven hårdare kring kedjekäppen. Hon kröp framåt för att få en överblick över situationen. Rövaren, en man i ovanligt rena och färgglada kläder, stod över den knästående gamle mannen. I sin hand höll rövaren en lång, sågtandad kniv, och Salima kunde se hans kritvita tänder lysa upp den grå omgivningen. 

    Långsamt, helt ljudlöst, tog sig Salima fram mellan högarna av bråte som låg utspridda överallt, tills hon kom alldeles nära de båda männen. En snabb knyck med armen, och kedjan flög rakt mot rövarens bakhuvud. Mannens skalle kastades framåt, och skrattet avbröts av ett ljud från hans strupe. Men han föll inte, utan vred sig reflexmässigt runt för att få syn på den som anfallit honom. Salima hann precis kasta sig bakom högen med obestämbart skrot, men rövaren såg henne. Han skrek till, och slängde sig framåt med överraskande snabbhet.
    Bakom skrothögen var det tomt. Han svängde runt med kniven framför sig, och en kedja kom farande från vänster. Den snurrade runt hans hand, vilket tvingade honom att släppa kniven. Kedjan slets neråt, och mannen kunde inte annat än att dras med i fallet. Redan innan han drämt i marken var den magra  över honom. Hon höll hans kniv i handen (hur i Avgrunden fick hon tag på den?!) och det sista rövaren såg var hur hans eget vapen fördes ner över hans ansikte, rakt in i munnen med de pärlvita tänderna.
    Hans gurglande avtog, och blod började bubbla upp från halsen. De blå ögonen grumlades, men Salima fortsatte hugga tills han låg helt stilla. Först då släppte hon taget om kniven, torkade av sina händer på byxorna och klev av rövarens kropp. Ett ljud bakom henne fick henne att vända sig om med nävarna redo att slå till. Den gamle mannen, som hon för stunden glömt bort, satt och stirrade på henne. Hans rödsprängda ögon tårades, och hans mun tuggade kring outsagda ord. Salima bara nickade, plockade upp kniven och räckte den till mannen.   
    Senare, när Salima tillryggalagt en hel dags vandring i ödemarken, bara störd av gråsvarta fåglar som trivdes bland ruinernas kvarlämnade rester av rutten mat och döda kroppar, kunde hon tillåta sig att fälla en tår. Hon satt med ryggen mot en raserad husvägg och åt en nypa av de sista torkade majskornen hon fått med sig vid flykten, och lät tåren rinna ner över ansiktet. I sin färd tog den med sig det yttersta lagret av damm, och fuktade de gulnade tygremsorna som delvis täckte hennes kinder. 
    "Mamma ... pappa ... Erim ... Gilia ..." Rösten var svag, inte mer än en viskning, mjuk och darrig.
    "Mäster Glad ... Mäster Stark ... Herr Ydir" När hon mässade dessa namn bet hon ofrivilligt ihop så hårt att käkarna smällde. Ljudet ekade i husruinen, och skrämde en grå korp som kalasat på något as i närheten. Salima fokuserade på ljudet av vingarna och det varnande kraxet tills det försvunnit bort, sedan lät hon sig somna.