Dagens ungdom!

Fikade hos min kusin Jocke i går. Det händer inte ofta; eftersom han är frilansande musiker och frånskild tvåbarnsfar, har han fullt upp. Han berättade att han tagit ett "dagjobb" under november och december för att få tid med sina ungar. Han jobbade som assistent i två struliga högstadieklasser. Medan vi drack kaffe i hans lägenhet berättade han med fasa i rösten om hur eleverna betedde sig: lyssnade på musik under föreläsning, spelade mobilspel medan läraren visade film, ja, lekte med telefonerna hela jävla tiden.

Jocke hade frågat eleven han var assistent åt om han steg upp klockan 7 på morgonen "för att leka mongo från klockan 8 till klockan 16". Elevens föräldrar var missnöjda med skolan, eftersom bespisningspersonalen inte pratade svenska och därför kände deras son sig inte hemma i skolan. Jocke genmälde med att killen inte pratar ens i klassrummet så det skulle inte spela nån roll vilket språk de som jobbar i matsalen talar.

Jag vill, trots rubriken, inte säga nåt om "dagens ungdom!" men detta låter inte bra.

Hoppas att det inte ser ut likadant i alla högstadieklasser för då går vi mot en mörk framtid.

Ja, det var bara det jag ville säga. Ostrukturerat och dåligt skrivet inlägg men det var från början ett twitterinlägg som jag inte kunde förkorta till 140 tecken. Dessutom har jag huvudvärk.

Buen

Det var en gång för ganska längesen, en tid när man varnade barnen genom att skrämma dem för Buen och Källarkusen, varelser som skulle komma och ta dem om de var oförsiktiga vid källarluckan eller vid brunnen.

Min mammas farmor Agda bodde vid den här tiden i en liten by utanför Älvsbyn i Norrbotten. Hon var höggravid med sitt andra barn, min morfars lillebror, och när hon en dag som bäst höll på med sina göromål kände hon att barnet var på väg. Hon skickade iväg sin piga för att hämta hjälp, men när pigan lämnat huset insåg Agda att hon var tvungen att föda direkt. Min morfar Alfons var bara några år gammal, och för att han inte skulle se när hon födde barnet sa hon åt Alfons att vara kvar i köket medan hon gick in i kammaren och stängde om sig. När hon lagt sig på sängen tog det inte lång tid innan barnet var ute, och skrek ett hälsosamt första skrik. Då gläntade Alfons på dörren, tittade storögt in i rummet och sa: "mamma, hoir du? Hoir du gobben?"

Agda log, och så fick Alfons komma in och hälsa på sin lillebror Göte.

En kortis.

Jag tycker att det är åt helvete att människor lär sig att "bra i sängen" är lika med att ha stor kuk samt att kunna knulla i flera timmar. Det finns tekniker och sexhjälpmedel som ska göra att mannen ska kunnna hålla ut längre. Medel som gör ollonet mindre känsligt så att orgasmen fördröjs. Varför? Visst, om man inte kan hålla ut mer än några sekunder, och det händer varje gång, så kan det kanske behövas hjälp. Men jag anser att mannen inte ska känna att det är han som måste "ge" orgasmer, och att kvinnan bara ska ta emot. Det borde gå att lösa om man pratar med den man ligger med, även om det bara skulle vara ett ONS på fyllan.

Ibland kanske ett kort samlag räcker. Och ibland är det jävligt gött med en timslång sängsession. Varför inte prata med den man knullar med, för att höra hur hen vill ha det?

It's the most wonderpful time

Tro inte att jag bara sitter och skriver pretentiösa bloggtexter!
Jag firar nyår också, och här kommer ett litet "klipp" på hur vårt nyårsfirande såg ut förra året.

It's the most wonderpful time

Tro inte att jag bara sitter och skriver pretentiösa bloggtexter!
Jag firar nyår också, och här kommer ett litet "klipp" på hur vårt nyårsfirande såg ut förra året.

Ginger är inte bara en färg

Tvära kast.

I går natt ägnade jag mig åt ett av mina intressen, nämligen att vara förbannad. Denna eftermiddag har jag ägnat mig åt ett annat: att stöka i köket.

Först städade jag alla bänkar och spisen så det ska se fint ut när Pia kommer i morgon, och sen började jag med ingefärsgalenskapen.

Det som inspirerade mig denna gång var det här receptet - kanderad ingefära. Jag skalade och hackade en bit av den kryddiga och söta roten, och kokade den cirka 30 minuter i en enkel sockerlag som bestod av hälften socker och hälften vatten. I skrivande stund ligger ingefäran på tork, vilket den ska göra i några timmar. Sen ska jag doppa den i strösocker. Detta godis är inte bara bra för magen utan även gott som fan! Håller sig 2 veckor i kylskåp.

När jag ändå höll på med ingefära tänkte jag att jag skulle koka en sats ginger cordial. Det är en sorts ingefärsdricka som jag gillar att göra rätt kryddstark. Receptet här kommer från min morbror Jimmy. 100 g ingefära hackas fint och kokas i ungefär en kvart i 3 dl vatten tillsammans med lite krossad svartpeppar eller färsk chili. Under tiden ska man riva skalet av två limefrukter och blanda med 3 dl socker, men jag hade ingen lime i dag så jag tog lite ananas och blandade med råsocker. Sen rörde jag i ananasen i ingefärsblandningen, och efter att det svalnat silade jag det genom en silduk.

Resultatet blev en kryddig dryck som inte rekommenderas för barn. "Saft för ansvarstagande vuxna", som inneboende M sa.

Efter att saften blev klar fick jag en tanke, och idén till en tredje produkt av ingefära växte fram. Jag blandade resterna av ananas, chili och ingefära (som blivit över efter cordialkoket) med den med ingefära smaksatta sockerlagen från kanderingen. Detta fick koka ett tag, och sen silade jag det igen.

Nu har jag alltså:

1. Kanderad ingefära, för matsmältning och nomnomnom,

2. Ginger Cordial, en söt och stark saft,

samt 3. Sockerlag med smak av ananas, ingefära och chili.

VAR ÄR DIN GUD NU?!

Män som hatar kvinnor - igen!

Millennium-böckerna är tre väldigt spännande kriminalromaner.

Millennium-filmerna (de svenska) är tre väldigt spännande kriminalfilmer.

Män som hatar kvinnor (den amerikanska versionen, som heter The Girl With The Dragon Tattoo) är säkert en jättespännande kriminalfilm.

Det är dess affisch är förbannad över.

Ni har kanske sett den; jag gitter inte lägga in den i bloggen. Men jag ska beskriva den. Lisbeth Salander står naken, hårdsminkad och tatuerad, med Daniel Craigs arm runt sin hals. Han tittar sådär slitet, nästan dött, in i kameran, som han alltid gör.

Jag vill inte skriva eventuell läsare på näsan, men jag måste påpeka en sak.

Millennium-böckerna hade åtminstone en ambition att kämpa för kvinnor. De handlade om onda män som torterade och mördade kvinnor, och de goda krafterna som bekämpade dem.

Affischen till den amerikanska versionen, som fått ett namn som är så löjeväckande att man tror att det är på låtsas, är mansgrisig. Den objektifierar kvinnor på ett sätt som gjorts i många år. Daniel Craig, den store starke mannen, skyddar med sin arm här den nakna, underliga, trasiga flickan Lisbeth Salander. Jag är väl ingen stjärna på att tolka bilder men blottade kvinnobröst säger mer än tusen ord.

Detta må vara David Finchers (regissör) och Steven Zaillians (manusförfattare) bild av Salander, och jag ger alla människor rätt att tolka karaktärer i böcker hur de vill, men jag ifrågasätter starkt läskunskapen hos dessa båda herrar. Kanske har de svenska böckerna översatts i Google Translate fram och tillbaka mellan några olika språk?

Och alla dessa mördade kvinnor i alla dessa kriminalromaner och -filmer. De utsätts för de värsta formerna av våld och övergrepp, och deras kroppar lämnas sedan uppfläkta för oss att se.

Det som fick mig att reagera nu var tevespelet LA Noire. Huvudpersonen är Cole Phelps (ett namn som känns otroligt deckarklyschigt), och sättningen är ett fiktivt Los Angeles på 1940-talet. Med hjälp av spelarens slutledningsförmåga ska brott lösas och skurkar buras in. Det blir biljakter, pistolskjutning och förhör. Man börjar som en vanlig polis på gatan, men flyttas snabbt upp i graderna.

När jag tids nog hade hamnat i mordroteln började mordfall efter mordfall hamna på Phelps' skrivbord. Och det var bara kvinnor som blev mördade. Fem eller sex stycken hann (den manlige) seriemördaren med, innan Cole hjältemodigt och amerikanskt sköt ihjäl honom i kyrkokatakomber.

Det tog ett tag innan jag insåg vad som störde mig, och det var för att jag var så helvetes van att se det. Alla kvinnorna blev strypta, ihjälslagna och lämnade nakna på offentliga platser. När jag till sist hade tagit kål på mördaren började jag fundera. Fem (eller sex) mordoffer i spelet är kvinnor, och nästan alla lämnades nakna. Jag frågade mig själv, och mina twitterföljare, varför. Jag fick många svar, men det som fick min uppmärksamhet mest var en person som skrev att det var problematiken med att göra ett spel år 2010 som utspelar sig under 40-talet. Jag antar att personen menade på att 40-talets kvinnosyn var unken, men det är inget att göra åt om man vill göra en verklighetstrogen bild av den tiden.

Detta fick mig att haja till. Jag hade nog själv kommit fram till den insikten om inte den här personen hann före mig, men jag insåg också hur fel det var.

1) Man behöver inte göra ett spel där en seriemördare tar kål på kvinnor och lämnar dem strypta och blottade i parker.

2) Om ett spel utspelar sig i ett fiktivt LA under ett fiktivt 40-tal så får man faktiskt göra vad fan man vill i det universumet och hänvisa till att det bara är ett spel. Ty sådan är fiktionen, att den kan spegla verkligheten, men den behöver inte göra det.

Jag vill inte förbjuda människor att skriva böcker, göra tevespel, spela in filmer, spela teater eller skriva dikter som skildrar våld, övergrepp och mord (gjorde jag det skulle min egen underhållningsvärld minskas jävulskt drastiskt), men jag tycker också att skaparen av skildringen har ett ansvar att inte bidra till att göra kvinnor till hjälplösa, nakna, strypta offer (som i LA Noire) eller socialt störda, våldsamma anorektiker (som i Stieg Larssons böcker). Människor kan tänka själva och göra sig en egen uppfattning om saker, men om en del av mänskligheten utmålas som offer och den andra som förövare så kan dessa roller cementeras.

Det finns mycket mer att skriva om det här, men det är sängdags för mig och även för er. Sov sött och dröm inte mardrömmar om Daniel Craigs döda blick.