Buen

Det var en gång för ganska längesen, en tid när man varnade barnen genom att skrämma dem för Buen och Källarkusen, varelser som skulle komma och ta dem om de var oförsiktiga vid källarluckan eller vid brunnen.

Min mammas farmor Agda bodde vid den här tiden i en liten by utanför Älvsbyn i Norrbotten. Hon var höggravid med sitt andra barn, min morfars lillebror, och när hon en dag som bäst höll på med sina göromål kände hon att barnet var på väg. Hon skickade iväg sin piga för att hämta hjälp, men när pigan lämnat huset insåg Agda att hon var tvungen att föda direkt. Min morfar Alfons var bara några år gammal, och för att han inte skulle se när hon födde barnet sa hon åt Alfons att vara kvar i köket medan hon gick in i kammaren och stängde om sig. När hon lagt sig på sängen tog det inte lång tid innan barnet var ute, och skrek ett hälsosamt första skrik. Då gläntade Alfons på dörren, tittade storögt in i rummet och sa: "mamma, hoir du? Hoir du gobben?"

Agda log, och så fick Alfons komma in och hälsa på sin lillebror Göte.