Millennium-filmerna (de svenska) är tre väldigt spännande kriminalfilmer.
Män som hatar kvinnor (den amerikanska versionen, som heter The Girl With The Dragon Tattoo) är säkert en jättespännande kriminalfilm.
Det är dess affisch är förbannad över.
Ni har kanske sett den; jag gitter inte lägga in den i bloggen. Men jag ska beskriva den. Lisbeth Salander står naken, hårdsminkad och tatuerad, med Daniel Craigs arm runt sin hals. Han tittar sådär slitet, nästan dött, in i kameran, som han alltid gör.
Jag vill inte skriva eventuell läsare på näsan, men jag måste påpeka en sak.
Millennium-böckerna hade åtminstone en ambition att kämpa för kvinnor. De handlade om onda män som torterade och mördade kvinnor, och de goda krafterna som bekämpade dem.
Affischen till den amerikanska versionen, som fått ett namn som är så löjeväckande att man tror att det är på låtsas, är mansgrisig. Den objektifierar kvinnor på ett sätt som gjorts i många år. Daniel Craig, den store starke mannen, skyddar med sin arm här den nakna, underliga, trasiga flickan Lisbeth Salander. Jag är väl ingen stjärna på att tolka bilder men blottade kvinnobröst säger mer än tusen ord.
Detta må vara David Finchers (regissör) och Steven Zaillians (manusförfattare) bild av Salander, och jag ger alla människor rätt att tolka karaktärer i böcker hur de vill, men jag ifrågasätter starkt läskunskapen hos dessa båda herrar. Kanske har de svenska böckerna översatts i Google Translate fram och tillbaka mellan några olika språk?
Och alla dessa mördade kvinnor i alla dessa kriminalromaner och -filmer. De utsätts för de värsta formerna av våld och övergrepp, och deras kroppar lämnas sedan uppfläkta för oss att se.
Det som fick mig att reagera nu var tevespelet LA Noire. Huvudpersonen är Cole Phelps (ett namn som känns otroligt deckarklyschigt), och sättningen är ett fiktivt Los Angeles på 1940-talet. Med hjälp av spelarens slutledningsförmåga ska brott lösas och skurkar buras in. Det blir biljakter, pistolskjutning och förhör. Man börjar som en vanlig polis på gatan, men flyttas snabbt upp i graderna.
När jag tids nog hade hamnat i mordroteln började mordfall efter mordfall hamna på Phelps' skrivbord. Och det var bara kvinnor som blev mördade. Fem eller sex stycken hann (den manlige) seriemördaren med, innan Cole hjältemodigt och amerikanskt sköt ihjäl honom i kyrkokatakomber.
Det tog ett tag innan jag insåg vad som störde mig, och det var för att jag var så helvetes van att se det. Alla kvinnorna blev strypta, ihjälslagna och lämnade nakna på offentliga platser. När jag till sist hade tagit kål på mördaren började jag fundera. Fem (eller sex) mordoffer i spelet är kvinnor, och nästan alla lämnades nakna. Jag frågade mig själv, och mina twitterföljare, varför. Jag fick många svar, men det som fick min uppmärksamhet mest var en person som skrev att det var problematiken med att göra ett spel år 2010 som utspelar sig under 40-talet. Jag antar att personen menade på att 40-talets kvinnosyn var unken, men det är inget att göra åt om man vill göra en verklighetstrogen bild av den tiden.
Detta fick mig att haja till. Jag hade nog själv kommit fram till den insikten om inte den här personen hann före mig, men jag insåg också hur fel det var.
1) Man behöver inte göra ett spel där en seriemördare tar kål på kvinnor och lämnar dem strypta och blottade i parker.
2) Om ett spel utspelar sig i ett fiktivt LA under ett fiktivt 40-tal så får man faktiskt göra vad fan man vill i det universumet och hänvisa till att det bara är ett spel. Ty sådan är fiktionen, att den kan spegla verkligheten, men den behöver inte göra det.
Jag vill inte förbjuda människor att skriva böcker, göra tevespel, spela in filmer, spela teater eller skriva dikter som skildrar våld, övergrepp och mord (gjorde jag det skulle min egen underhållningsvärld minskas jävulskt drastiskt), men jag tycker också att skaparen av skildringen har ett ansvar att inte bidra till att göra kvinnor till hjälplösa, nakna, strypta offer (som i LA Noire) eller socialt störda, våldsamma anorektiker (som i Stieg Larssons böcker). Människor kan tänka själva och göra sig en egen uppfattning om saker, men om en del av mänskligheten utmålas som offer och den andra som förövare så kan dessa roller cementeras.
Det finns mycket mer att skriva om det här, men det är sängdags för mig och även för er. Sov sött och dröm inte mardrömmar om Daniel Craigs döda blick.
Jag gillar affischen och är inte helt säker att den är mansgrisig. En tolkning är att Daniel Craig är den starke mannen som skyddar den utsatta kvinnan. Men jag är lika benägen att acceptera en tolkning av att han är den rädda pojken som gömmer sig bakom sin mamma.
SvaraRaderaDet är hans blick som är lite flackande, hon stirrar rakt mot oss.
Det är om inte annat en affisch som tvingar en att tänka, vilket i sig är bättre än de horder av filmer med medföljande affischer som bara subtilt styrker den objektiviserade kvinnobilden som i stor utsträckning finns i populärkultur.
Månne. Men faktum kvarstår: hon är naken.
SvaraRaderaJag håller med dig i sak men min möjligen irriterande vana att trogen att anmärka detaljer, vill jag bara påpeka att affischens utformning sannolikt har mer med marknadsföringen att göra, än Fincher och Zillians syn på kvinnor. Vilket jag också tror de recensioner som nu dykt upp pekar på. Marknadsföring är väl i vilket fall oftast något som sköts långt över huvudet på regissörer och manusförfattare.
SvaraRaderaJag tycker detta är en viktig skillnad att göra, inte så mycket för att försvara filmskaparna ifråga, som för att hur kvinnor framställs av marknadsföringsavdelningar är i sig en intressant, och även viktig, fråga.
Där har du en bra poäng. Reklambranschen är ju ofta så otroligt könsdiskriminerande! Hä måst vi göra nå åt.
SvaraRadera