Läskiga berättelser

Det är mitt i natten och jag vakar för jag ska göra EEG i morgon bitti, så därför tänkte jag slå ihjäl lite tid genom att berätta om några spökiga och läskiga saker som hänt mig (de är inte så läskiga så var inte oroliga).

Min familjs stuga ligger 6 mil från närmsta tätort. Stugan är byggd på min pappas barndomshems gård, och min faster och hennes gubbe bor fortfarande kvar i stora huset.
Sommaren när jag var kanske 10 eller 11 år skulle jag sova i stugan själv, utan föräldrar och syskon, för första gången. Som jag minns det hade ingen varit stugan på ett längre tag.
Jag skulle gå in i stugan och hämta något, och när jag kom in hörde jag ett ljud. Det var ett oväntat och omänskligt oväsen, ett fräsande och puttrande. När jag tittade mig omkring såg jag att kaffebryggaren var på, och det droppade vatten på den heta plattan. Jag sprang så fort jag kunde tillbaka till min faster med oförrättat ärende. Jag minns fortfarande skräcken som skakade min kropp, som gjorde att jag inte kunde hämta vad det nu var jag skulle hämta, att jag inte kunde berätta vad jag sett.
När sen min fasters gubbe hämtade det så sa han inget om att kaffebryggaren var på. Detta är det enda oförklarliga som hänt mig i mitt liv... förutom den gången i tunnelbanan i London.

Min mamma, min bror Joel och jag semestrade i London när jag var kanske 13 år. Vid den här tiden var jag ganska mjäkig av mig och gillade inte skräckfilmer och liknande, så när mor och bror ville gå på London Dungeon så vägrade jag, och skulle i stället hem till hotellet. I skrivande stund fattar jag inte varför mamma släppte iväg mig själv i en massiv storstad med allsköns läbbingar lösa på gatorna (den där Jack the Ripper t.ex!), men det var nog inte så långt mellan hotellet och där vi skildes åt, enbart en kort tunnelbaneresa.
När jag var lämnad ensam gick jag ner för en trappa på en av stationerna, in i en tom korridor mot tåget. Den var välupplyst men det fanns en mörk öppning någonstans i den, jag minns inte riktigt var, och när jag kommit till mitten av korridoren hörde jag ett skrik som kom från öppningen. Jag hade aldrig hört ett värre ljud från en människa; det var ett skri fyllt av skräck och smärta. Min kropp frös till is, och jag skrek själv till och sprang mot mitt tåg med hjärtat dunkande i öronen. När jag kom till hotellet var jag fortfarande iskall, och adrenalinet forsade i hela min kropp.
Jag minns inte om jag berättade om skriket för mamma och Joel när de kom tillbaka, men jag fick nog uppleva något mycket mer skrämmande än något besök på London Dungeon.