Min åsikt om hur tjejer klär sig och sminkar sig

Här är en relativt komplett spellista sammansatt av låtar som Clear Channel Communications skickade runt till sina runt 1200 radiokanaler tiden efter 11/9 2001. Låtarna sades av Clear Channel ha "tvivelaktiga texter", och radiokanalerna råddes att inte spela dem. Okej, Free Fallin' kan jag förstå, men It's A Wonderful World och Walk Like An Egyptian?
(Värt att nämna är att ALLA låtar av Rage Against The Machine nämndes på listan.)

Jag har för övrigt tänkt sätta ihop den här listan jättelänge men kom mig inte för att göra det.

Minne från i somras

Fruängens Torg, onsdag, betong och vatten. Folk vimlar. Några byggnadsarbetare håller på att kostruera en korvkiosk. Mannen bredvid mig på bänken - rödlila ansikte, rena blåbyxor - tittar mot byggarna.

"Ävafaan", säger han. "Fårom hålla på hur som helst, polackerna?" Han säger det rätt ut i luften, kanske tänker han att jag lyssnar. Han höjer rösten och nästan ropar: "Jag skulle kunnat göra det bättre själv!"

Sen drar han den sista klunken ur sin starkölsburk, ställer den på bänken med dom andra burkarna och fäller ner solglasögonen.

Byggarnas hammare dunkar. Fontänen i mitten av torget sprutar sin eviga stråle. Solen gassar. En snarkning hörs från den rödbrusige karln.

Min rast är över, jag ställer mig upp, sträcker på mig och ger mig iväg till nästa vårdtagare.

Högtidhen

Eftersom jul och påsk innebär i princip samma maträtter i det här likriktade kulturmarxistiska feministsamhället där man inte får säga vad man tycker, så borde de båda högtiderna slås ihop till en enda, och kallas för pjåskhen. Det har jag nu skrivit med lödpenna på tre olika fläsksvålar och skickat till Språket i P1, Svenska Akademien och Ebba Witt-Brattström.

SÅ KONSTIG INSÄNDARE!

Jag kan på nåt sätt förstå litegrann hur personen som skrev den här insändaren tänkte. Hen ville hålla upp en "skrattspegel" så hens motståndare skulle förstå hur sjuka deras argument är. Hen försökte sig på satir, men på den skummande vrede som ligger alldeles under ytan i denna text gör insändarskribenten så blind att hen inte ser att hen byggt en halmgubbe från grunden. Texten är helt enkelt SÅ KONSTIG!

Transkribering:

Marfor gläds över att mapp har fått en flojk

Debatten kring pronominet hen har fått mig att tänka igenom hur många könsbestämmande ord det faktiskt finns i vårt språk.

Det borde man kunna ändra på genom att kombinera de könsbestämmnade orden till helt nya könsneutrala ord. Så här nämligen: pojke och flicka får blir flojk, dotter och son får bli dott, mamma och pappa får bli mapp, farmor och farfar och mormor och morfar får bli marfor - och herr och fru får bli furr.

Vad sistnämnda exempel beträffar har jag tänkt ut en lämplig könsneutral beteckning för trafikmärket Herr Gårman. Först och främst ersätter jag alltså Herr med Furr. Det olämpligt maskulint klingande pronominet man gör jag till mon genom att kombinera man och hon.

Slutligen internationaliserar jag går till gar. Jag får då fram beteckningen Furr Garmon, som ju lämpligen bör tillgodose högt ställda krav på könsneutralitet.

Ja, det här är bara en liten del av min funderingar, och jag har tillskrivit Svenska Akademien i ärendet för att med dess hjälp kunna ge tyngd åt mina mer omfattande språkliga reformplaner i könsneutral riktning.

(insändaren publicerades i Mitt i Västerort tisdag 27 mars 2012)

Mitt milda håruppror

Tydligen finns det karlar och kvinnor som tycker att en kvinnas armhålehår är något väldigt äckligt som förtjänar att hånas offentligt. Och när kvinnor visar upp sina håriga armhålor i sympati, så blir de dödshotade. Jag förstår inte riktigt varför, men de viktigaste argumenten som hatarna lägger fram är dels att de får säga vad de vill om andra människor eftersom de har yttrandefrihet, dels att kvinnorna är så äckliga och ohygieniska att de förtjänar att höra att de är smutsiga horor. Jag vet inte riktigt, och mitt hjärta orkar egentligen inte dyka djupare i dessa hatares hjärnor.

Så jag tänkte på mig själv i stället. När jag häromdagen låg i badet och tittade på Arkiv X så fick jag syn på mina håriga ben, och mindes något som en twittrare skrivit: män med rakade ben är ovanligare än kvinnor med orakade armhålor. Så utan att slå av datorn plockade jag fram min hyvel och började. Det tog en förfärlig tid att bli klar med ett ben (jag var tvungen att byta avsnitt när jag rakat smalbenet) men till slut såg jag ut om benen som jag inte gjort på kanske sexton år.

Jag vet inte exakt varför jag gjorde det. Kanske som en protest mot mobbarna som tycker sig kunna bestämma över hur kvinnor ska se ut under armarna. Kanske för att jag ville känna mig lika len som min flickvän. Oavsett orsak så är jag nu slät.

En negativ sak har jag märkt, och det är att när jag ligger i sängen och täcket dras mothårs så svider det till så att jag vaknar. Detta beror enligt P på att jag, min dumma fan, inte använde rakskum. Detta lindrar hyvelns framfart på benen så att man slipper skära bort det yttersta hudlagret som återfettar hyn. Så jag får skylla mig själv.

Kommer jag att fortsätta att raka benen? Jag vet inte än. I natt, när jag låg och vred mig i benklåda, funderade jag allvarligt på vaxning. Vi får se. Jag återkommer i bloggn med framtida benhårsanekdoter.

Italiensk ordvits

Nu mindes jag plötsligt en ordvits som Daniel och jag kom på när vi var i Rom. Jag tänker inte förklara den.

- È Galileo Galilei che siede lì?

- Non è morte?

- E pur si muove!