Som mosad potatis

När jag gick på gymnasiet var Reroute to Remain med In Flames min bästa skiva. Min polare Adam och jag brukade åka runt i hans bil på rasterna och håltimmarna och spela den varje dag (vi hoppade över Transparent för den kändes som ett filler track). För några dagar sen lyssnade jag på den skivan igen, och kunde till min besvikelse inte känna den där fantastiska känslan som musiken bragte mig för över tio år sedan. Jag insåg såklart att jag åldrats och mina musikpreferenser med mig. Jag kunde dock uppskatta skivan som nostalgisk hågkomst av tider som flytt.
    Det fick mig att tänka på en fläng liknelse. Reroute to Remain är för mig som mosad potatis. När jag var liten och började få smakportioner så tyckte jag mycket om mosad potatis, men när jag blev äldre hittade jag andra saker jag tyckte om mer. Den mosade potatisen kompletterades med smör, salt och vitpeppar, och det blev otänkbart att bara äta potatismos utan något protein till. Mammas älgköttbullar och renfärsbiffar blev det självklara komplementet, och ju äldre jag blev, desto fler saker lärde jag mig ju att tycka om. Skulle jag smaka mosad potatis utan tillbehör idag skulle jag tycka det var smaklöst och trist, ungefär som jag nu tycker att In Flames är. Nåväl, det var bara det.