För er som inte känner till det ordet så ska jag berätta att det i folkmun brukar kallas hygge eller kalhygge och var, åtminstone för några år sedan, allmänt sett som något som förstörde naturen, var som ett sår i landskapet. Kalhyggen, människans vidriga förstörelse av skogen, en tanklös skövling bara för att skövla. Men så tänker inte jag.
Människan brukar skogen. Vi behöver dess material för t.ex. pappersbruk och byggnadsmaterial; se dig omkring och jag törs nästan lova dig att du har minst en sak inom räckhåll som är gjord av trä. För att få fram trä krävs ett tålmodigt jobb. Det handlar liksom inte bara om att planlöst välja ut några hektar och såga ner hela skiten för att göra reklamblad av det, utan den skog som slutavverkas i dag planterades för kanske 70 år sedan. Redan då fanns en plan för hur träden skulle växa som bäst i den biotop de fanns i, hur de skulle gallras och skyddas och vilka områden som inte fick avverkas alls. Självklart ändras reglerna med tiden - förut skulle all skog huggas ner, men på senare år sparas t.ex. impediment och döda träd - men planen fanns där. Om 70 år kommer vi hugga ner dessa träd för att sedan plantera nya som ska huggas ner om 70 år...
Där man i dag ser ett hygge, ser man om några år späda plantor skjuta upp. Plantor som ska inspekteras, räknas, röjas, gallras och slutligen avverkas. Jag förstår att nyberedd mark, med jämna rader uppvända av en traktor, kan se steril och död ut, men jag tycker att det är vackert. Liksom en nysatt blombänk om våren skvallrar om den blomsterprakt som komma skall, liksom surströmmingslukten associeras med den underbara smaken, så ger en markberedd föryngringsyta mig en förväntan om nytt liv. En plats i ett kretslopp äldre än människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar