Denna visa sjöng mamma för mig när jag var kanske 8 år, och jag tyckte den var så äcklig. Nu, 20 år senare, har jag vett att uppskatta god poesi. Kanske för att jag träffat en tjej som fått mig att uppskatta bajshumor.
"Den vänaste flickan på jorden jag vet,
Hon tjänte hos rikskommendanten
Hon satte sig uppå gärdsgårn och sket,
och torka sig i röven med vanten.
Hon vände sig om,
och titta på sin lort.
Hon sa det var rackarn
vad jag skiter stort!
Och så bet hon en bit utav kanten"
(Författare okänd)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar