Hjältar faller

Det är med besvikelse jag läser att Bamse, min evige idol och hjälte, har fallit och nu gör förljugen reklam för Migrationsverket. Jag drar mig till minnes alla gånger han stått upp för de små och svaga, demaskerat ondskan med ljus godhet och haft ett socialt perspektiv på allt. Berättelsen om Vargens barndom, hur han som spädbarn mister sina föräldrar i en brand och blir uppfostrad av Vargkusinerna, hur han lär sig stjäla, får höra "en gång tjuv alltid tjuv" och till slut hamnar på den rätta sidan av lagen, får mig alltid att gråta. Inte bara för det starka sociala budskapet; att uppväxten spelar in på hur man blir som vuxen och att det faktiskt går att förändra en "dumming", utan även den hjärtskärande kärlekshistorien med flickan Virginia Varg som ger Vargen en lapp när han går småskolan, en lapp med texten "du är söt". Vargen lär sig inte läsa i skolan, och först när han är vuxen förstår han vad det står, och får träffa Virginia igen, då hon är gift och har barn. Just det kapitlet i specialnumret i Vargens barndom är döpt efter en strof från en Fröding-dikt: "Som dröm var den vacker att få".

Skalmans ungdom, som han berättar om för Bamse-ungarna, är också ett minnesvärt nummer. Hur han träffar på den stilige trollkarlen Eragord och hans bevingade hjälpredor Nifrom och Nioreh, och får smaka saften som bryggts av blommorna som Eragord odlar. Saften gör att han svävar på moln, men vaknar upp med en hemsk huvudvärk. När han ber om mer tvingar Eragord honom att arbeta i blomsterfälten tillsammans med en massa andra som också fått smaka saften. Skalman lyckas fly och med sin list jagar han bort Eragord från fälten. Budskapet är tydligt: kicken är aldrig värd missbruket. Aftonbladet kallar detta för "drogchock" i vanlig ordning, barnombudsmannen kritiserar seriens nypublicering år 2001, och Flashbackanvändare höhöhö:ar åt att "Bamse är knarkare!" Om detta okunniga förhållningssätt tar jag ingen större notis, ty jag vet vad Bamse och Skalman har för avsikter.

Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvudet, är ett annat särtryck av Bamse-tidningen som alla i min dagisgrupp fick läsa, och den tar upp rasism och mobbing, något som även förekom i de reguljära numren av Bamse-tidningen.

Under de senaste åren har en ny skurk dykt upp bland Bamses kullar, en listig typ vid namn Reinhard Räv. Han är svårare att bekämpa än Bamses tidigare motståndare, för han går inte att knäppa på näsan så lätt. Referensen till en viss Alfons Åberg-lookalike i regeringen är tydlig.
När jag läste ett ganska nytt nummer av Bamse för min lille kusin så började jag själv att gråta. Det handlade om att Bamse inte hade råd att köpa alla saker som hans barn ville ha i julklapp, så Brummelisa bestämde sig för att köpa in de billigare nallarna från Krösus Sorks fabrik i stället för de välgjorda och dyra från bröderna Bävers snickeri. Hon sålde visserligen fler nallar, men de föll sönder direkt och Anna-Cillas leksaksaffär, där Brummelisa jobbade, fick dåligt rykte. Då bestämde sig Bamse-ungarna för att önska sig lite mindre kostsamma saker i julklapp, och Brummelisa kunde återigen sälja de fina nallarna som bröderna Bäver handgjort. En stark kritik mot köphets och massproduktion.

Med tanke på alla dessa exempel är det för mig en gåta hur världens starkaste björn kunnat falla så illa i ondskans klor. Min förhoppning är att Bamseredaktionen tar sitt förnuft till fånga och drar in alla exemplar av Mim och Meles, tar tillbaka allt de sagt och förklarar sig med att de fick totalt hjärnsläpp. Annars måste jag med gråten i halsen säga farväl till tidningen som följde mig från fyra års ålder tills jag blev femton, och som jag fortfarande med nöje kan läsa.