Lucka 6: Allt kommer i kapp oss till slut (del 6/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 6/11)

Gammelmoster Evalisa nyper om Mariekexet med skälvande hand och doppar det i den skimrande muggen på bordet framför henne. Kexet täcks av ett gröngult slem som kryper omkring, och hon för det långsamt till munnen. Svart vätska droppar från stalaktiterna i taket, och radion på bänken spelar vitt brus med inslag av ylanden.
    Mukunda låtsas smaka på sitt kex, som kravlar av genomskinliga silverfiskar. Han ler mot gammelmosterns ande och tittar på bonaden hon satt på väggen. "EGEN HÄRD ÄR" följt av några skrivtecken han inte riktigt känner igen. Kilskrift? En skata med bruten näbb hoppar omkring på golvet.
    – Men så trevligt att du hälsar på igen, lille Bengt-Olof! Gammalmostern ler tandlöst mot honom. Det slemdrypande kexet vrider sig ur hennes hand och svävar självmant in i munnen på henne, och hon äter med ett milt leende.
    – Ja det vart ju som så stressigt förra gången. Han ler och pekar på bonaden. Har du gjort den själv?
    – Jag har gjort halva, och andra halvan gjorde en jag träffade på mogendansen, säger hon och fnissar. Från Mesopotamien! Jag ville inte erkänna att jag inte visste vars det låg men så hips vips hade vi börjat prata och så vart vi med i samma hobbygrupp och gjorde en, ”koläb” tror jag de kallar det numera!
    – Koläb? Mukunda funderar en stund och sen kan han inte hjälpa att skratta. En collab! Man får säga "samarbete"! Evalisa faller klingande in i hans skratt. Men så hör Mukunda Anna-Margaretas röst i huvudet och kommer han ihåg att han är i tjänst.
    – Jag skulle ju fråga en sak, säger han. Har du varit på nån dans eller nå annat samkväm med en tant som fått nacken bruten? Långt grått hår, kanske i din ålder.
    – Oh huvva, ett sånt hemske öde! Evalisas leende bleknar. Mungiporna åker ner och läpparnas färg mattas av tills de blir helt genomskinliga. Skatan med bruten näbb hoppar upp på bordet och tittar på henne med ett mjölkigt öga. Ja men nu när du säger det så såg jag en snenackedam på bridgen i plurdags. Ska se om hon är ledig.
    Evalisa imploderar och återvänder samma sekund ackompanjerad av ännu ett tantspöke. Mukunda tappar kexet i golvet, och skatan hastar fram mot det och jagar glatt silverfiskarna som krälar i spiraler.
    Nykomlingens nacke är bruten i en våldsam vinkel, och det grå håret svävar fritt i etern. Hon stirrar på Mukunda med ögon som liknar svarta skalbaggar. Han sväljer ljudligt. Tanten öppnar munnen men bara ett rossligt pip hörs när hon försöker prata. Hennes tänder är grova och grå som gruskorn.
Evalisa ler, räcker tanten en penna och pekar på korsordstidningen som ligger på bordet. Tanten börjar skriva i de lediga rutorna:
SPOLING.
RUTIGSKJORTA.
KNUFFADEMIG.
TOGARMBANDET.
MORMORS.
GULD.
BIRG
    Pennan faller ur hennes grepp och hon svävar upp genom stalaktiterna i taket. Evalisa och Mukunda tittar efter henne, och sen på varandra. Evalisas ögon är färglösa Det-
-knackar på dörren. Mukunda slår upp ögonen. Doften av kanelrökelse, den mjuka yogamattan under honom, stelheten i nacken, drömfångaren. Alla sinnesintryck från köttvärlden svämmar över honom, precis som vanligt, och så knackandet igen, denna gång hårdare. Maggan tänker han, ruskar på sig och tar sig mödosamt upp från golvet. Han mumlar ett pliktskyldigt "Namasté" mot fotot på guru Sunyaga som står på byrån.
    Anna-Margareta står utanför hans dörr med en rutig tygbit i en plastpåse i handen.
    – Du har ett sjätte sinne, kusin, säger Mukunda och ler brett.
    – Pjaller, säger Anna-Margareta, och rynkan mellan hennes ögon djupnar.
    – Ska vi fara? Mukunda tar på sina mockasiner och sveper om sig med en filt han köpt i en liten by i Anderna.
    – Vars ska vi fara hade du tänkt? säger Anna-Margareta och höjer roat på ena ögonbrynet.
    – Du vet, säger Mukunda. Hälsa på hos Birgersson. Han tittar på sin kusin och i blicken ser hon tonåringen han en gång var, han som förläste sig på flummerier medan hon läste extrakurser i matte och fysik. Hans ögon glittrar. Det är ingen idé att protestera.
    – Han bor på Solgården numera, jag har kollat på nätet, säger Anna-Margareta och viftar med sin smarta telefon. Nu är det Mukundas tur att höja på ögonbrynet. Hon svarar på hans outtalade fråga när hon hastigt vänder sig om och börjar gå mot Saaben.
    – Okej då, jag bad Krabban om hjälp! Hon ser inte Mukundas breda leende men känner det formligen bränna i nacken. Nu kör vi, gubbe!
    – Gasen i botten, kära kusin! De sätter sig i Saaben, och Mukunda backar långsamt ut från tomten. Anna-Margareta plockar upp sin pappersbunt från portföljen och fortsätter läsa från där hon blev avbruten. Titelsidan lyder "The Ghost Panic – a Chaos Theory Approach by Doctor Ian Malcolm", och under bilturen varseblir hon inget annat än de lugnande logiska resonemangen i artikeln. Mukunda kan till och med smyga igång ett kassettband med mongolisk strupsång utan att hon reagerar. 

Lucka 5: Allt kommer i kapp oss till slut (del 5/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 5/11)

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd lutar sig tillbaka i sin öronlappsfåtölj. Hans många dubbelhakor dallrar och de röda kinderna skiner. Den skarpa blicken som satt skräck i så många förbrytare håller nu fast Anna-Margareta, som står framför honom med händerna i sidan.
    – Jaha, flåsar Winkelryd medan ett nöjt småleende växer fram i hans pussiga ansikte. Sånt finbesök får man inte så ofta nu för tiden.
    Anna-Margareta blir plötsligt medveten om hur konstigt det är att hon har händerna hängande i sidan. Hon känner hur axlarna drar sig uppåt, och tvingar sig själv att slappna av.
    – Men slå dig ner för böveln, säger kommissarien och nickar mot trästolen bredvid. Anna-Margareta ler.
    – Jag har med mig mandelkubb, säger hon och sätter sig. Hon plockar upp en plåtburk ur sin portfölj, häller upp kaffe från TV-kannan i två koppar som står på sidobordet och bjuder Winkelryd. Han plockar upp ett gyllene bakverk, rikligt bestrött med pärlsocker, ur burken, och hans skarpa blick får ett förälskat skimmer. De fikar under tystnad.
    – Du sa du hade något, säger Winkelryd när han svalt undan den sista biten kaka och sköljt ner med becksvart kokkaffe.
    Anna-Margareta sätter ner koppen i fatet, tar på sig ett par handskar hon haft i bröstfickan och plockar upp en plastpåse ur portföljen. I den ligger den rutiga tygbiten som hon tar upp med en pincett. Hon håller upp tyget mot ljuset från den tvåarmade lampan. Winkelryd lutar sig fram med ett stånk, och böjer nacken medan han närsynt inspekterar de belysta fibrerna. Han känner efter i innerfickan på rökrocken och plockar fram ett repigt förstoringsglas, och sveper återigen över tygstycket.   
    – Hum, ja. Ja det verkar ta mig fan så. Hans röst är avlägsen, och han lutar sig tungt tillbaka.
    – Hur verkar det? Anna-Margareta har flyttat sig fram till kanten på stolen.
    – Birgersson. Den gamle polisen blickar ut genom fönstret. Men det måste väl tas till labbet förstås, numera har de ju mängder av hokus-pokus-metoder för att avgöra sånt. Fast jag vet ju vad jag ser.
    Anna-Margareta lägger tillbaka ledtråden i påsen, försluter den och ställer sig upp.
    – Måste du ha så bråttom? Winkelryds röst låter mild, nästan bedjande. Anna-Margareta ler och tittar ner i golvet.
    – En annan gång kan jag stanna längre, hördu. Jag är fortfarande på jobbet så att säga. Som fackrepresentant…
– Ja ja, jag vet att du blir granskad dubbelt så hårt som Roddy och de där andra typerna hos Morenius! säger Winkelryd och fnyser. Men jag förstår, att lösa mysterier går ju först.
    Anna-Margareta städar upp efter fikat, och innan hon går nickar hon mot kommissarien som fortfarande tittar ut genom fönstret.

Lucka 4: Allt kommer i kapp oss till slut (del 4/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 4/11)

Mukunda står mitt under taklampan med händerna knäppta över magen. Den målade pinnen har han stuckit in i sina dreads så den pekar rakt upp. Han mumlar.
    – Sunyaga rama yaga sun sun rama…
    Anna-Margareta sitter på toalocket och läser i sina papper med en reservoarpenna i handen. Hon mumlar också.
    – Ja men det är ju självklart… här är det ju svart på vitt, det är ju nonsens…
    Från taket faller ett lätt gipsdamm. Mukunda drar in det i näsan, och både hans mantra och Anna-Margaretas läsning avbryts av en nysning.
    – Ah, jäklar anåda! svär Mukunda och gnider näsan. Han tittar upp mot taket, och tar sen ut pinnen från håret. Med den petar han försiktigt vid armaturens fäste. Mer gips rinner ner, och sedan… Ett långt, grått hårstrå. När pinnen vidrör det går det en stöt in i Mukundas arm, och iskallt vatten svämmar över inne i hans huvud. Ett skrik som plötsligt tystnar, och Mukundas astralkropp skjuts upp i taket. Han riktar blicken runt i hela rummet samtidigt, och där, bakom duschdraperiet ser han henne.
    Astralkroppen simmar förbi den fysiska kroppen som står som paralyserad med armen upp i luften, och genom draperiet. Där står en liten gumma. Hon är negativ. Ja, alltså som när man ska framkalla riktiga foton. De svarta tänderna är blottade, och den blå huden skiner i dunklet.
    – Hej du, säger Mukunda mjukt.
    Gummans nacke bryts plötsligt våldsamt bakåt, och hon skriker till, samma skrik som innan, sen ett kort gurgel och så tyst igen.
    Anna-Margareta tittar upp från sin läsning och ser att hennes kusin har fastnat igen, med armen och blicken i skyn. Hon suckar och lägger sin pappersbunt på golvet. Precis när hon ska ställa sig för att peta på Mukunda, märker hon en spricka i en av kakelplattorna. Hon böjer sig ner och petar med pennan i sprickan. Den ger vika, och Anna-Margareta släpper ut ett andetag hon inte visste att hon hållit inne. Bingo! Hon ler, tar tag i ena hörnan av den spruckna plattan och lyfter. Där under ligger en rutig tygbit.
    Tantens svarta ögonvitor vänds åter upp mot Mukunda, och den spröda nacken sveps bakåt, så ett dånande knakande ekar i det astrala badrummet. Hennes svarta hår virvlar plötsligt upp, och Mukunda får precis upp sin träpinne i tid för att parera anfallet. Tantens hela kropp spänns som en bågsträng, och knycklas ihop till en omöjligt liten boll. Mukunda tar ett djupt andetag och räknar till fem, håller, blåser ut kontrollerat-
-och står på golvet i det vanliga badrummet igen. Han vänder sig mot Anna-Margareta, som tittar upp mot honom.
    – Jag har en ledtråd, säger de i mun på varandra.

Lucka 3: Allt kommer i kapp oss till slut (del 3/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 3/11)

När Caroline hade sett reklamen för Morenius Spökservice på reklampelare i stan hade hon gjort sig en bild av vilka som kunde tänkas jobba på ett sånt företag. Nördiga ingenjörer i 30-årsåldern, i stil med de där ursprungliga i New York. Kanske nån enstaka knegare. Men absolut inte det här paret, som nu stod i hennes tambur: Pensionärer, den ena en skäggig hippie med dreads, den andra en snipig bibliotekarietyp. Hippien, iklädd vad som såg ut att vara plagg från samisk, indisk och kanske sydamerikansk kultur, hade presenterat sig som Mukunda Örnfjäder. Bibliotekarien hade bara nickat en hälsning, men på hennes prydliga namnskylt, fastsatt på den lika prydliga grå kavajens slag, stod det "Anna-Margareta". Caroline hade haft svårt att hålla masken.
    – Jahapp, säger hippien efter några sekunders besvärande tystnad, ska vi köra då, Maggan? Han ler mot bibliotekarien, vars blick blixtrar till, och drar upp en målad träpinne ur gömmorna i sin klädsel. Vars hade du besökaren, sa du?
    Anna-Margareta öppnar sin portfölj och plockar fram en bunt papper. Caroline tittar från den ena till den andra, blinkar till och skakar lätt på huvudet.
    – Det var inne i badrummet alldeles här bredvid, säger hon och pekar mot toadörren i en fåfäng gest. Malte, det är min son alltså, hängde upp och ner i taket, hans fötter var fastknutna i hår och det stod nån bakom duschdraperiet men vi har inte hört nåt mer och hon jag pratade med på Morenius spökservice sa att det inte skulle vara nån fara så länge vi inte gick in men vi är rädda och…
    Hippiegubben ler och lägger en knotig solbrun hand på hennes axel.
    – Nu ska du bara sätta dig och ta en kopp te så ska Maggan och jag lösa det här på ett kick ser du! Han plockar fram en termos ur sin kolt, eller vad det nu han är omsvept i, häller upp en rykande vätska och erbjuder koppen till Caroline. Det luktar indisk mat och bensin. Caroline drar på mun och säger "nej tack" när ångan från vätskan får hennes ögon att tåras. Mukunda fortsätter le och sveper vätskan själv.
    – Dags att jobba nu, Bengt-Olof, säger bibliotekarien, Anna-Margareta, och går resolut fram och öppnar badrumsdörren. Caroline ryggar tillbaka ett steg. Där inne är allt som vanligt. Inga långa grå hårstrån på golvet, ingen gestalt bakom duschdraperiet.
    – Om du skulle vilja vara vänlig och gå in i köket, kära du! säger Mukunda och föser Caroline ur vägen. Vi behöver fritt blås i våra chakran för att kunna kalibrera in andevärlden.
    Anna-Margareta har ryggen vänd mot dem men Caroline tycker sig se hur hela den äldre kvinnans kropp spänns. Caroline går in i köket, sätter sig på en stol och tittar ut genom fönstret. Var det här ett misstag? tänker hon medan pensionärerna stökar på i hennes badrum.
    På fågelbordet utanför fönstret hoppar en ensam skata runt och sprätter bland solrosfröna. Den vänder ena sidan av huvudet mot Caroline, och hon stirrar in i ett mjölkvitt fågelöga. Caroline ryser till och tänker på skepnaden bakom duschdraperiet.
    Vad håller de på med där inne?

Lucka 2: Allt kommer i kapp oss till slut (del 2/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 2/11)

Mukundas ögon är slutna. Hans händer ligger uppåtvända i knäet, luften åker knappt märkbart in och ut genom näsan och ett lätt leende vilar på hans läppar. Klangskålarna skallrar i bilstereon, och bildar tillsammans med det smattrande regnet en behaglig ljudmatta.
    – Bengt-Olof! Rösten är svag, liksom skimrande. Nämensi är det du, lill-Bengt-Olof!
    – Gammelmoster Evalisa! Mukundas astralkropp ler. Nå?
    – Nåmen, int kan jag klaga! Över det rostskyddsmålade biltaket materialiseras en liten torr tant. Hon höjer båda ögonbrynen. Tänk vad du har gamle'de! När jag gick hädan var du ju i trettioårsåldern!             Mukundas astralkropp gör en volt i etern över den gamla Saaben och skjuter ett regn av gnistor runt sig. – Man är inte äldre än man känner sig! Inne i bilen breddas Mukundas leende. Vad nytt från ansia?
    – Nog är det samma samma. Evalisa ser sig omkring. Erikssons hälsar!
    – Hälsa tillbaka och tacka för kaffet! I Mukundas astralhand materialiseras en kopp med oljeskimrande vätska, och han tar en klunk. Kroppen inne i bilen sväljer.
    – Nä nu är det nog dags för bingon, vi höres väl! säger gammelmostern, och imploderar. Mukundas fysiska ögon öppnas. Någon knackar på bilrutan. Han vänder sig yrvaket runt och tittar in i ett skarpt ansikte. Leendet han hade på läpparna under astralsamtalet med Evalisa breddas ännu mer.
    – Maggan! Men kom in, stå inte där i regnet! Mukunda trycker på "Pause" på stereon.
    – Då vore det väl klädsamt om du låste upp dörren, kan man tycka, säger kvinnan utanför. Och du vet att jag heter Anna-Margareta. Mukunda fortsätter le och rycker på axlarna så dreadlockarna skakar.
– Det är nåt fel på gammbilen vet du ju, säger han. Låset går igen.
    Anna-Margaretas skarpa ansikte skärps ytterligare, och Mukunda tänker att hon hade kunnat skära upp glasrutan med den där minen. Men han lutar sig över till passagerarsidan och drar upp låsknappen. Kvinnan går värdigt runt bilen, öppnar dörren, flyttar undan en drömfångare och en termos, och sätter sig, noga med att skydda sin kappa från en stor grön fläck på sätet.
    – Varför sover du i bilen, Bengt-Olof? säger kvinnan och tittar rakt fram.
    – Jag sov inte, jag ringde! Och du vet att jag föredrar Mukunda nuförtiden.
    – Jaha, Bengt-Olof, och till vem ringde du, om jag får fråga? Anna-Margareta vänder sig mot Mukunda och ser på honom över de trekantiga glasögonen. Har du skaffat sån där handsfri?
    – Tog ett snack med gammelmoster Evalisa! Det vet du ju att jag gör varje onsdag. Och inte behöver man nån handsfri.
    Anna-Margareta andas in långsamt med näsan, sluter ögonen och släpper ut luften med munnen. Det här igen.
    – Evalisa dog 1997, käre kusin. Man kan inte prata med någon som är död.
    – Erikssons hälsar, säger Mukunda, och hans leende bleknar något. Ska du ha nå te? Han gestikulerar mot termosen på golvet.
    – Nej tack du, Bengt-Olof, jag har druckit Earl Grey idag. Hon ryser mikroskopiskt, men Mukunda ser det, fnyser och startar bilen. Den elektriska motorn går nästan ljudlöst i gång, och klangskålarna börjar åter skallra i de gamla högtalarna.
    – Men skruva ner! fräser kvinnan. Du vet att jag har miso-
    – Ja jag vet, du har misofoni, suckar Mukunda och pausar stereon igen. Men guru Sunyaga säger att den här frekvensen kan bota de flesta öronsjukdomar…
– Guru Sunyaga säger också att man ska stå på huvudet och prata med ormar tills man får svar. Anna-Margareta tittar ut genom rutan. Nu måste vi i väg på jobb, annars blir ju Kaj så sur.
    Mukunda lägger i en växel och kör från Anna-Margaretas hus, mot Tallgatan. 

Lucka 1: Allt kommer i kapp oss till slut (del 1/11)

Som långtida läsare av min blogg kanske du minns att jag gjort ett antal julkalendrar tidigare, till exempel min kalender med rollspelsinnehåll från 2022. I år tänkte jag försöka mig på ännu en kalender där jag utgår i något som tog sin början i ett rollspel, och sen får vi se vart det landar. 

För några år sedan uppfann Erik Kohlström, som jag spelat rollspel med sedan 2020, ett rollspel som baserades på idén om ett svenskt Ghostbusters. Namnet på spelet är Protonkanoner och RUT-avdrag, vilket jag tycker är ett utmärkt namn för att ge känslan spelet har. Rollpersonerna är anställda på ett spökjägarföretag i Sverige, där spökjakt är lika naturligt som rörmokeri eller snickeri. När vi spelat har vi haft en balans mellan humor och lätt skräck, ungefär som Ghostbusters-filmerna. 

Den första rollperson jag gjorde heter Bengt-Olof Mukunda Örnfjäder och är en skäggig norrbottnisk hippie med dreadlocks i 60-årsåldern som fått ett andligt uppvaknande sedan han fått besök av anden efter sin gammelmoster Evalisa. Han är besatt av att lära sig mer om andevärlden och har rest jorden runt för att få kunskap från alla möjliga esoteriska sällskap. Den andra omgången så beslutade jag mig för att göra Mukundas motsats, hans kusin Anna-Margareta som är en strikt bibliotekarietyp som med sitt VoF-medlemskort i högsta hugg gör allt för att bevisa att spöken inte finns. När jag spelat Anna-Margareta ett par omgångar slog mig tanken att jag skapat norrbottniska Mulder och Scully! Detta fick mig att under några febriga dagar skriva en novell om en spökjakt, och den tänkte jag posta i omgångar här.  

Allt kommer i kapp oss till slut (del 1/11)

– Är du färdig snart? Caroline knackar på toadörren. Inget svar. Det är inte ovanligt. Jävla telefon tänker hon. Han varken ser eller hör. Hon plockar upp en strumpa från golvet och lägger i fickan, går förbi köket, slalom runt Duploborgen, uppmanar Julia att inte gräva i gröten, går in i tvättstugan, lägger strumpan i korgen, plockar med sig en ren topp och tar sig genom hinderbanan som är nedervåningen på Tallgatan 8.
    – Skolan börjar om femton! ropar hon och bankar på badrumsdörren. Inte ett ljud. Eller? Caroline sätter örat mot toadörren. Det hon hör får henne att banka igen, hårdare och snabbare.
    – Malte? Malte öppna snälla! Caroline rycker i handtaget. Dörren är låst. Hon springer ut i köket, hoppar över en monstertruck, sliter upp övrigt-lådan och rafsar runt. Där, en flat mejsel. Julia har havregrynsgröt upp till armbågen, skrattar för sig själv och tittar upp lagom för att se sin mamma springa mot toan, snubbla och nästan ramla över Duploborgen innan hon återfår balansen.
    – Mamma! Akta borgen! ropar Julia. Caroline hör inte. Hon är tillbaka vid toadörren, vrider om låset utifrån med mejseln och sliter upp dörren. Sen blir hon bara stående där i ett, två, tre hjärtslag.
    Malte hänger upp och ner i taket. Nederdelen av ansiktet är invirat i en gammal handduk, och hans ögon, de babyblå, är uppspärrade. Hans skrik dämpas av handduken.
    Carolines blick går upp mot taklampan, och den syn som möter henne får henne att skrika. Hon slänger sig med armarna uppsträckta mot sin sons fötter, som sitter fastbundna i taklampan. Det gråa, flottiga håret som håller fast fötterna har tjorvat ihop sig och hon använder mejseln för att skära av det, strå efter strå. Maltes skrik tilltar, och han ormar sig så armaturens fäste börjar lossna. Caroline skär snabbare och snabbare.
    Till slut får hon loss de sista testarna, och tar emot sin son, alla 53 kilo tonårsmuskler, på sina darrande armar. Hon sitter på huk, knyter loss handduken och stryker Maltes rödflammiga kinder.
    – Mamma… mamma…
    – Du är loss nu, älsklingen, du är loss, allt är bra. Hennes röst är vyssjande, lugnande. Malte spänner hela kroppen och tittar på en punkt precis bakom Caroline.
    – Mamma! Tanten!
    Caroline vänder sig om och ser en skepnad bakom duschdraperiet. Hon ställer sig upp med sonen i famnen, springer ut med honom och smäller igen badrumsdörren. Hon är inte säker, men tror sig höra någonting slå mot den. En enda duns, sedan blir det tyst.
    – Du kan nog släppa mig nu, säger Malte efter vad som känns som en iskall evighet. Caroline öppnar ögonen, som hon inte visste att hon slutit, och inser att hon lyfter en femtonåring i en krampaktig björnkram. Hon ler, och släpper taget. Malte är fortfarande röd i ansiktet och ögonen, men han klappar sin mamma på huvudet.
    – Det är lugnt nu. Hon kan bara vara där inne.
    Caroline ser på sin son. Hjärtat bultar så hennes nattlinne fladdrar. Hon drar efter andan och vänder sig mot toadörren. Den är tyst och stilla. Från köket hörs en skräll. Julia har tappat sin grötskål i golvet och skriker.
    – Var är min telefon? säger Caroline till slut. Vi måste ringa Morenius.

Min åsikt om novent

Jag tillhör dem som är liberala när det gäller ett fåtal saker, däribland traditioner och språk. Min uppfattning är att traditioner, likt språk, med nödvändighet måste förändras för att bestå. Men när folk börjar adventspynta i november blir jag motvalls.

Fenomenet "novent" beskrivs som ett tjuvstartande av adventsfirandet, för att få tillfällighet att tända ljus och lysa upp den annars dystra och mörka november, och hade det bara gällt att sätta upp en LED-slinga på balkongen eller i trädgården hade jag varit helt för det. Men nu när människor postar bilder på att de bakat lussebullar i mitten av november, och det i vart och vartannat fönster lyser stjärnor och ljusstakar, ser jag bara en vuxenvärld som beter sig som ungdomar som just flyttat hemifrån och insett att man kan äta godis till lunch och tårta till middag varje dag. Grejen med att äta godis och tårta, och att pynta och baka till högtider, är att det förlorar sin effekt om man sysslar med det under för lång tid. Vi riskerar att överbelasta vårt belöningssystem genom denna överdosering av adventsljus och -bakverk, och därmed få en lägre nettonjutning. För de varma, tindrande adventsljusen och de trygga saffransbullarna får en större effekt om man först upplevt det bistra mörker och den genomträngande kyla som november ger oss!

Så snälla medmänniskor i generationerna babyboomers, X och Y, bete er som de vuxna människor ni faktiskt är. Gå igenom det kalla och bistra november med stoiskt rak rygg, så får du belöningen av de varma ljusen och de söta bullarna under december!

Ovanstående text publicerades ursprungligen som surmulen insändare av yours truly i Helsingborgs Dagblad vintern 2023.