torsdag 23 december 2010

Legostaden

Disig stad. Vi bygger ett höghus här. Här ska banken stå. Tiggarna går sina rundor här. Legogubbarna vandrar planlöst på tå, med molande värk i sina legomagar.
Här gör vi en bro, här över sundet.
I en tid då talesätten hunnit upp dem och ordförrådet sakta sjunker i takt med att textmängden ökar, sätter sig två skuggor på asfalten.
Pulserande, guppande legohuvuden svävar genom dimman och kameran åker dystert över gågatorna, zoomar in på enskilda situationer.
En koppärrig legogubbe bordar ett skepp, svänger sina plastväskor på promenaden över landgången.
Skeppet stänger sina käftar, tutar farväl, ger sig ut på sin evighetstur.
I en av hytterna en hund och hans legoföljeslagare. Plasthanden kliar bakom örat.
I hytten bredvid, alldeles bredvid motorn, ligger ett gammalt par.
Kvinnans legohy, alldeles fårad som pergament, skimrar i det svaga ljuset. Motorerna varvar upp.
Legokolvar pumpar genom legocylindrar. En ensam kolskyfflare torkar svetten från sin svartnade panna.
Skeppet åtföljs av en skock ugglor. De tjuter och hoar i vinden, skrattar åt legogubbarna ombord.
Någon slänger en fimp över relingen, den träffar den arga vattenytan med ett uppgivet fräsande.
Ny scen: ett trångt rum på näst högsta våningen i ett av höghusen vi byggde där i början.
En ung legogubbe kliar sig i huvudet. Några plastflagor lossnar i hans hand.
Sekunden efter känner den unge hur något spricker upp på hjässan, han tar tag i en flik och river långsamt, andlöst, upp plasthuden. Där under andas något.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar