Lucka 7: Allt kommer i kapp oss till slut (del 7/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 7/11)

Vårdbiträdet, som presenterade sig som Abdi, leder Mukunda och Anna-Margareta genom korridoren.
    – Numera kallas det ju inte ålderdomshem, säger han och nickar samtidigt till en mager gammal man som kommer hasande mot dem. Mannen möter nicken genom att blinka glatt med ena ögat. Abdi fortsätter: Ett vårdboende är för dem som har stort vårdbehov, det här är Solgårdens trygghetsboende. Vårdtagarna bor i sina egna lägenheter och har trygghetslarm, men de är klara i huvudet och kan laga mat och sånt själva. Varsågoda!
    Han stannar tvärt och gör en gest med armen mot dörren framför dem. BIRGERSSON står det på brevinkastet, under INGEN REKLAM TACK-klistermärket. 
    – Menar ni alltså att Gunnar är misstänkt för något? frågar Abdi och genomborrar Mukunda med blicken. 
    – Det är det vi vill ta reda på, säger Mukunda och fyrar av ett leende. Den unge mannens min är oförändrad, och han står fortfarande med armen mot dörren som för att skydda den. Vi arbetar med en utredning av en paranormal incident och…
    – Jaha, är ni från Morenius spökservice! Abdi skiner upp. Jag följer Krabban på Insta!
    Anna-Margareta harklar sig. Mukunda ser i ögonvrån hur hon laddar upp sitt skarpaste ansiktsuttryck.
    – Det handlar om en ung man som hallucinerar, och vi behöver hitta bevis för att lugna ner honom så hans bekymmer slutar. Hon spänner blicken i Abdi, och han speglar den med samma iskyla. Hans hand, som varit på väg mot dörrhandtaget, stannar i luften.
    – Vad menar du med "hallucinerar"? frågar han. 
    – Både han och hans mamma påstår att han bundits fast i en taklampa av ett spöke! Anna-Margareta spottar ut det sista ordet och grimaserar som om det smakade illa. 
    Abdi tittar på Mukunda, som ler vad han hoppas är ett avväpnande leende och rycker på axlarna. 
    – Men du vet väl att spöken finns? säger Abdi. Mukunda ler bredare och skakar på huvudet så bara Abdi ser. 
    – Inte du också! säger Anna-Margareta och himlar med ögonen. Flummeri vars man än går! Hon sticker handen innanför kavajen och plockar fram ett plastkort. Här är mitt medlemskort i VoF, Vetenskap och Folkbildning. Abdi ser hur Mukunda himlar med ögonen. 
    – Okej, jag förstår, säger Abdi. Hans tidigare hårda röst byts ut mot något mycket mjukare. Det är en annan aspekt av hans professionalitet, inser Mukunda. Rösten han använder mot en dement person som ihärdigt påpekar att hon måste till lagården och mjölka trots att hon bor centralt i Växjö. Den unge mannen ler mot Mukunda och Anna-Margareta, och öppnar dörren till dem.
    De tittar in i ett nedsläckt rum. Gardinerna är fördragna, och en svag lukt av kål och cigarrettrök sveper mot dem. 
    – Gunnar? Abdi går in i rummet och Mukunda och Anna-Margareta följer efter. En täckjacka, en keps och ett par skor är de enda ytterkläder som finns i den lilla tamburen. Väggarna är vita och kala, och i rummet som öppnar sig rakt fram är det så dunkelt att det inte går att urskilja annat än möblernas konturer. Abdi säger Gunnars namn igen, den här gången något högre. Han tittar på Mukunda med en trygg blick. Det här är normalt, säger blicken. Men Mukunda ser något bortom vårdbiträdets inövade lugn, något den unge mannen säkert inte ens vet att han emanerar. Oro.
    – Det är nog bäst du trycker på larmet, säger Mukunda och drar upp en tygpåse från ett av vecken på den filt han virat om sig. Ur den plockar han fram några torkade blad. Anna-Margareta har samtidigt tagit på sig ett par plasthandskar. Abdi trycker på en röd knapp på en dosa vid dörren. Han slår samtidigt på strömbrytaren, och lägenheten badar plötsligt i ljus. 
    I rummet rakt framför dem står en fåtölj med ryggen vänd mot dem. Abdi säger Gunnars namn återigen, och denna gång hör han själv ett stråk av rädsla i sin röst. En hand vilar på armstödet, och Anna-Margareta går oceremoniellt fram mot stolen medan Mukunda smular sina torkade blad på ett litet mässingsfat han plockat fram från sin voluminösa klädnad. 
    – Salvia, muttrar han när han ser Abdis blick. Rengör. 
    – Han andas inte, säger Anna-Margareta från fåtöljen. Hon tittar mot dem över kanten på sina glasögon. Du får nog ringa 112, Abdi. 
    Mukunda tänder en tändsticka och för mot de torkade bladen. En kryddig doft fyller rummet, och Abdi plockar upp sin telefon.