Lucka 24: Drottningen del 4

    – Men vad är det för en niding som gjort det här mot lillflickan? sa Anna-Margareta. Hon såg ner på Nellys kropp i frysboxen och hennes ögon fylldes med tårar. Ni förstår väl att vi måste ta fast mördaren!

    Roddy hade backat mot andra väggen. Han tittade på den äldre kvinnan. 

    – Mukunda har ju den där ädelstenen, började han.

    – Ja, Bengt-Olof har också en pinne som han säger kan användas för att prata med de döda, fräste Anna-Margareta. Så man vet ju vad hans ord är värda! Hon svängde runt och genomborrade Roddy med blicken. 

    – Hörni, nu får vi la lugna ner oss några watt! sa Krabban. Han hade plockat upp havskatten och klappade den nu förstrött på huvudet. Den slöt sina ögon och slog med stjärten. Det tjänar inget till att brusa upp sig! Nelly är kall som en leverkorv och det verkar kört va, men har vi inte sett skumma grejer hända förut?

    – Bah, det är mest troligt naturgas som förvirrat er! Anna-Margareta tog upp en näsduk ur portföljen och snöt sig ljudligt.

    Roddy kände gåvan tynga och bränna i fickan. Han försökte svälja undan klumpen i bröstet. Kom till festen, sa gåvan. Ta med dina vänner. 

Berra och Mukunda stod utanför ett par imposanta dubbeldörrar inne i herrgården. Korridoren hade varit tyst bortsett från skriken och dunsarna de hört innan, som verkade emanera just från dessa dörrar.  

    – Har vi någon plan? sa Berra. 

    – Har vi egentligen nånsin nån plan? sa Mukunda och log. 

    – Ja, jag menar nä, eller alltså, när man ska fånga en enstaka pizzeriamuckla, eller schasa bort ett gäng mopedspöken, så behöver man ju bara skjuta några protonsalvor och slänga ut lite fällor. Det här verkar vara nåt annat.

    – Ja, vibbarna är gode off. Ska vi meditera?

    – Gör det du så tar jag en snus!

    Mukunda ställde sig axelbrett med fötterna, blundade och började mässa lågt. Berra öppnade dosan med General, knådade en dubbel och la in. Bilder av Arnold, Stallone och Dolph Lundgren for genom hans huvud, och han förstod att de var med honom. Han log och såg framför sig hur han hoppade fram med en minigun, eller en AK-47 eller bara sina stålhårda nävar och bara bam, slam, jippikajäjmadafacka! 

    Han vaknade ur sina fantasier av att något slog mot dörrarna. En gång, två gånger och den tredje gången splittrades de massiva ekdörrarna. Ett vitt huvud stack ut ur hålet. Andens ansikte hade precis fel proportioner – munnen var för liten, näsan för bred och ögonen satt för långt åt vardera hållet. Kalmarit hann Berra tänka innan anden öppnade munnen och skrek. Det lät som ett flyglarm, och Berra slog händerna för öronen. Mukunda blundade fortfarande och mumlade sin ramsa. 

    Spökets armar kom ut förbi dess huvud, och slet sönder dörrarna som om de var gjorda av wellpapp. Berra slängde sig mot Mukunda för att rädda honom från de fallande dörrdelarna, och de slog i stengolvet tillsammans.

    – Men titta, drottningen, vi har överraskningsgäster! 

    Ljuden från salen stannade upp. Berra såg hur hela salen var full av spöken, och han skakade Mukunda för att väcka honom ur transen. Gubben blinkade.

    – Vi kanske skulle haft en plan ändå, sa han och sträckte sig efter något i fickan. Kan du rulla av mig, snälla Berra? Det är lite svårt att andas. 

Roddy ledde sina kollegor hastigt genom källargångarna. Han visste precis vart de skulle. Drottningen talade till honom. Där, en trappa upp. Han hörde de glada ljuden från festen där uppe. Gåvan hoppade runt i fickan av iver. Kom, min tjänare, kom!

    De gick upp för trappan och kom ut i en korridor med högt i tak. Tavlor och gobelänger täckte väggarna. Festljuden hördes starkare från en dörr på andra sidan korridoren.

    – Där måste det ju vara, sa Anna-Margareta. Nå, nu far vi sta och gör kaos med den här otäckingen! Hon stegade fram mot dörren och skulle just trycka ner handtaget när en stor krasch hördes, och så tystnade festen. Spökjägarna frös i sina rörelser.

    – Beväpna er, för helvete, sa Roddy och gjorde sin protonrevolver redo. Krabban plockade upp en mattermos ur väskan, och Anna-Margareta rullade upp ett gulnat pergament.

    – Se upp, nu kommer Morenius Spökservice! sa Anna-Margareta och sköt upp dörren. 

    Salen var upplyst av spökljus. Vålnader och andar fyllde upp lokalen så det var svårt att se till andra sidan, men det var uppenbart att de hade sin uppmärksamhet riktad åt andra hållet. Dörrarna på andra sidan verkade helt öppna, och någon skrek. 

    – Spelet är slut, kneckedeck! ropade Krabban och plockade upp något ur sin mattermos. Han vevade med armen och glittrande slemklumpar svepte över spökena. I luften sköt smala trådar ut och virade in sig i såväl patricier som plebej, och åtminstone ett dussin osaliga andar skrek till. 

    Från honnörsbordet reste sig en gestalt, och Roddy svalde hårt. Det blonda håret på tonårstjejen svängde som i en schamporeklam, och ett pärlande skratt fyllde lokalen. Runt hennes hjässa dubbelexponerades för en stund en gyllene krona, och Roddy kände hur en öm hand smekte hans panna. 

    – Välkomna till festen, spökjägare! ropade Louise af Sparre. Och särskilt välkommen till dig, Roddy. Det sista vibrerade inuti Roddys kranium. 

    De spöken som inte fångats av Krabbans maneter svepte runt. 

    – Vi har väntat på er, och nu är alla samlade, sa Louise och såg ner på sina föräldrar, som satt orörliga vid bordet med två skålar blod framför sig. Hon klappade dem på varsin axel, och de ryckte till. 

    – Var det du som dräpte Nelly? morrade Anna-Margareta och osäkrade sin pergamentrulle. 

    – Ett nödvändigt offer, sa Louise och gäspade. Från andra sidan av lokalen hörde Roddy hur Berra svor, och såg genom de församlade andarna hur hans stora kollega hölls fast av en förvriden ande, förmodligen en kalmaritisk poltergeist. Bredvid honom stod Mukunda och blundade. Han var bunden till ben och fötter av skurtrasor, flankerad av två tjänsteandar. 

    – Käka logik, ditt fjuster! ropade Anna-Margareta, och började läsa från sitt pergament, ett torrt mässande som inkluderade rubrik, underrubrik, samtliga författare, abstract och inledning. Roddy förstod inte riktigt vad hon sa, men det var något om medeltida danssjuka inducerad av kombinationer av mjöldryga och massuggestion. En handfull av spökena började vrida sig i plågor, och ett av dem, en pudrad adelsdam, virvlade ihop och försvann. 

    – Så trevligt med en föreläsning, sa Louise och gäspade överdrivet. Men är det inte dags att vi vrider upp det här partyt ett snäpp? Hon knäppte med fingret, och alla kandelabrar tändes. Ljus som svetslågor fick samtliga levande att knipa ihop sina ögon, och när Roddy vågade kisa igen såg han hur Louise ställt sig på honnörsbordet med armarna utåt, handflatorna uppåt. Från taket sänkte sig en lysande skepnad, och Louise såg på den med uppspärrade ögon. 

    Roddys fötter började röra sig utan att han hade något att säga till om. Kom hit, lille dräng! Han sänkte sin revolver, och kände hur händerna slappnade av. Protonvapnet slog i golvet, men det spelade ingen roll. Han behövde gå till sin drottning. Hon väntade. 

Den vidriga, eteriska Kalmarbon höll Berra i ett järngrepp. Han hade fått slut på svordomar, och kunde bara be. Schwarzenegger vår som är i Florida, helgade varde dina biceps... Och den där hippiegubben stod bara och mumlade. Tillkomme din minigun. Ske din oneliner... Och plötsligt visste han vad han skulle göra. Berra tog ett djupt andetag, och släppte ut all luft på en gång. Poltergeistens grepp lossnade för en sekund. Berra vek sig dubbel och slängde sig bakåt samtidigt som han famlade efter vad som helst han kunde få tag på. Hans hand slöt sig om ett skaft, och han slet upp föremålet när han landade, riktade det mot poltergeisten och tryckte på en knapp. En röd stråle sköt ut från mejseln. Den träffade spökets förvridna anlete, och kalmaritens skärande skrik ekade i den stora salen medan spöket brann och smälte till en pöl ektoplasma.

    I tumultet hade tjänsteandarna släppt Mukunda, som gjort en förvånansvärt smidig kullerbytta och nu stod i yogapositionen Krigare ett – ena benet bakåt, det andra framåt, armarna lyfta. I händerna höll han nu ett stycke linnetyg som tycktes drypa av en gråbrun sörja.

    – Ni ser ut att behöva lite fiber! ropade han och slängde runt med tyget. Sörjan for rakt mot de annalkande osaliga tjänarna, och när gröten träffade deras ansikten hördes ett mycket tillfredställande fräsande ljud.

    – Stoppa dem, min dräng! hördes tonårstjejen vid honnörsbordet skrika. Det var hennes röst, på svenska, och samtidigt en annan röst, uråldrig, på ett annat språk. Berra svängde runt bara för att se hur Roddy kom emot honom. Hans kollegas oklanderligt lagda och oljade pompadour sken i det spöklika ljuset, och kedjorna i skinnjackan rasslade. 

    – Vad bra! utbrast Berra. Kom nu så tar vi knäcken på de här spökena!

    Men Roddy reagerade inte. Nu såg Berra att kollegans ögon var negativa. Ögonvitorna var svarta, och irisarna sken gult. Den vita pupillen var som ett knappnålshuvud. 

    – Drottningen befaller att de levande ska överföras, sa Roddy.

    – Vad i helvete är det du säger? sa Berra och riktade sin protonmejsel mot kollegan. 

    Tonårsflickans klingande skratt svepte runt Berra. Bakom Roddy såg han hur minst ett dussin spöken kom svävande mot honom. Anna-Margareta verkade läsa från något gammalt papper, och Krabban var omsvärmad av andarna av adelssprättar. Han svingade en fisk mot dem. 

    – Roddy är drottningens dräng nu, sa Louise. Han är den förste av de levande i min armé. Nelly hade kunnat bli min bundsförvant, men hon var alldeles för modig. Louise paraderade nu fram längs honnörsbordet, och alla spöken hon gick förbi böjde sina huvuden. Berra kunde nu tydligt se hur en krona av guld sken från hennes huvud. Hon hoppade ner på golvet, gick fram till Roddy och la handen på hans rygg. Berra såg hur Roddys negativblick svepte över henne med vördnad, och han började må illa. 

    – Släpp min kompis! Berra tryckte på protonmejselns knapp, och den röda strålen sköt ut mot Louise. Hon höjde handen och protonstrålen studsade enkelt mot den. Berra fick slänga sig åt sidan för att inte bli träffad. 

    – Tror du verkligen att en sån liten blixtpinne har någon effekt på en gudinna? skrattade hon, och Roddy ekade hennes skratt.

    – Ja, jag trodde faktiskt det, sa Berra och släppte mejseln i golvet. Han gick blixtsnabbt igenom vilka av hans mojänger som skulle kunna hjälpa mot en gudinna, och kom fram till att han inte hade några. Han vände sig mot Mukunda. 

    – Lite hjälp här, kanske?

    Den äldre mannen, som bytt från Krigare ett till Krigare två, med ena armen fram och andra armen bak, log sitt frustrerande ickevåldsleende. I högerhanden höll han ett tarotkort, som han vände mot Louise. Berra såg en upp-och-nedvänd krumryggad figur med bjällermössa le skelögt på kortet. 

    Louise skrattade igen.

    – Den felvända Narren! Jaha, som du önskar! Hon gjorde en vridande rörelse med handen, och plötsligt hängde Mukunda med huvudet ner och fötterna upp. Tarotkorten flög ur hans hand och landade överallt på golvet med ett fräsande och blixtrande. Figurer steg upp från korten och skingrades i dimmor. Mukundas skägg dolde hans ansikte, men Berra kunde höra ett dämpat "rackarns också". 

    Från gubbens andra hand ramlade något grönskimrande ner. När den gröna stenen träffade golvet splittrades den, och Nellys spöke materialiserades framför dem. 

    – Men Nelly, oh my god! Så kul att du kunde komma! utbrast Louise. Berra passade på att sticka ner handen i väskan och fiska upp ett Kinderägg. Det kan ju inte skada. 

Kattis bet med sina rakbladsvassa tänder mot andarna som anföll hennes husse. Hon tittade tillgivet på honom med sina runda fiskögon. Krabban hade en ål i andra handen, och blixtar sköt ut mot spökena. Med sina två fiskvapen skapade han en radie runt sig, och han tog sig fram steg för steg. Kattis såg att han siktat in sig på det långa bordet, där det satt två levande. Från tallrikarna framför dem rann färskt gott blod, och Kattis försökte ivrigt dra sig mot dem. 

    Den gamla damen läste fortfarande från sitt obegripliga pergament, men det verkade ha effekt. Spöken försvann i moln av logik runt henne, men fler materialiserades. Kattis bet i ännu en pudrad peruk, och adelsdamen under den skrek när ektoplasman började spruta ur hennes huvud. Kattfisken sörplade i sig. Något hände i andra änden av rummet, men Kattis kunde inte riktigt fokusera med så mycket kul runt sig. 

    Husbond hade nu kommit fram till honnörsbordet, och skyddad av sina två fiskar började han prata med de två levande som satt vid sina blodforsande tallrikar. 

    – Hur var det här då? 

    – Vår dotter, hon är inte ond, sa kvinnan. Kattis kände igen tonen på rösten. Människor som lät så var ledsna och desperata. Den här kvinnans ansikte var dock stelt. 

    – Vi skulle aldrig köpt det här huset, utbrast mannen. Vi skulle aldrig låtit Louise ha den där gamla krukan! Hans blick for mot en antikvitet framför honom. 

    Krabban la ner Kattis och ålen på bordet. Ålen fortsatte blixtra mot de anfallande andarna, och Kattis började lapa i sig av blodet. Hon såg hur Krabban började leta i sin hockeytrunk igen, och plockade upp en flaska. 

    – Det här kan nog göra susen! sa han, drog ur korken och hällde i vätskan i krukan. En frän, svart rök steg upp, och skrivtecknen började lysa.

    – Aj då, sa Krabban och slängde sig ner på golvet. 

    Krukan exploderade i svart eld. Det levande paret kastades bakåt, och Kattis sveptes in explosionen. Det här var nog inte meningen, hann hon tänka innan allt blev mörkt och tyst.

Nelly tog upp sin telefon ur fickan och tittade på den. En plupp. Hon tryckte på skärmen, och tittade sen på Louise. 

    – Var är den? frågade Nelly.

    – Var är vad? sa Louise med ett vasst leende. 

    – Min kropp, sa Nelly. Du tog den.

    – Ja just det. Den ja. Den första men inte den sista.

    En explosion skakade salen, men Louise var helt oberörd. Nelly såg en svart flamma slå ut, och hur Louises föräldrar for bakåt.

    – Vad hände? sa hon. 

    – Ännu fler oundvikliga stenar sätts i ostoppbar rullning. Louises ögon rullade upp i huvudet. Hennes ögonvrår sken som av guld. Hon sträckte ut armarna och lyfte från golvet.

    – Men ge tillbaka min kropp din NPC! Nellys röst lät svag, som ekot i ett kassettband som spelats över många gånger. 

    – Din drottning behöver den, vad är det du inte förstår?! 

    – Det är kanske du som inte förstår, sa Berra. Han och Mukunda flankerade Nelly. Berra hade Kinderägget dolt i handflatan och Mukunda stod i en krigisk yogaposition med gröthandduken som ett stridsgissel i näven. 

    – Jaha, ännu en spökjägardräng! Louise steg ytterligare några fot upp i luften. Buss på honom, Roddy!

    Roddy, som stått och fånlett mot Louise, ryckte till och gick till omedelbart anfall. Med båda nävarna sträckta ut från kroppen sprang han mot Berra. Denne väntade in attacken och i sista stund kanaliserade han Jean-Claude van Damme och gjorde sin bästa rundspark mot kollegan. Den var visserligen långt ifrån förlagan, men benet for ut och ändrade Roddys färdväg, rakt mot Mukunda. Han svepte hårt med linnehandduken och klockade Roddy med en kladdig grötsving. Roddy for handlöst mot dörrkarmen och damp i golvet.

    Berra vände sig mot Louise, som nu sken med ett inneboende ljus. Hon svävade en meter över marken, och ur händerna sköts ljusstrålar ut. Spökena i salen flög mot henne och omringade sin drottning.

    – Nu, Berra! väste Mukunda. Berra slängde ägget i en båge långt in i salen. Det studsade mot golvet och öppnades. Ur dess inre emanerade kraftiga ljudvågor, men trots detta lockades bara ett fåtal mindre spöken, bland dem ett par tjänsteandar och en monstruös kyrkråtta, att lämna Louises sida. Men distraktionen var tillräcklig för Mukunda. Han svepte ur sin yogapose och svängde sin gröttrasa mot Louise. Samtidigt tryckte Nelly på sin telefon. 

    Det klibbiga linnetyget flög som en bumerang och svepte sig runt Louises ben. Tonårstjejen skrek som om hon blivit bränd, och faktiskt började benet fräsa och ryka. I detsamma pep hennes telefon.

    – Käka trojan! Nellys röst hade fått en karaktär av kyrkklockor, och den ekade i salen.

    – Vad händer? skrek Louise hysteriskt. 

    – Se upp vem du addar på Snap! 

    Telefonen, som verkade ligga i Louises ficka, började ringa. Och tjuta. Och till slut sprängdes den i gröna flammor. En spöklik eld färdades runt hennes kropp, och förenades med grötbranden. Louise föll i golvet med en smäll.

    – Dags för Roddys grej! skrek Berra. Han tittade sig omkring och upptäckte Roddys avsvimmade kropp på golvet. Han suckade, slängde sig mot Roddy och började muddra hans fickor. Den ska ju vara här nånstans! Han hittade först en sten som pulserande kraftigt, men efter en evighets letande fann han det lilla paketet. Han vecklade ut en silverfärgad filt och sprang mot den brinnande kroppen på golvet. Han virade in Louise i filten och klappade tills han såg att lågorna var helt släckta.

    Han kände på Louises hals. 

    – Hjärtat slår men hon är medvetslös.

    – Stenen... mumlade plötsligt Roddy. Berra tittade mot honom och såg att han vaknat. Stenen... släng den i elden, nu!

    Berra såg på honom ett förvirrat ögonblick, sen kände han den pulserande stenen i handen. Utan att tänka gick han in i salen och stegade fram mot urnan, som fortfarande brann i svarta lågor. Han drog upp jackan för ansiktet för att skyla sig mot hettan och slängde in den gyllene stenen i elden. Lågorna slog upp kraftig och ändrade färg till guld i ett ögonblick, sedan slocknade de. 

    Krabban kröp fram från sitt gömställe, tillsammans med paret af Sparre. Alla tre var sotiga men såg oskadda ut. 

    – Har du sett Kattis? var det första Krabban sa

    – Vissa har jobbat och har inte haft tid att leta efter nån katt, fräste Berra. Pröva det nån gång! 

    – Du behöver inte vara tyken, mumlade Krabban.

Nelly såg på Mukunda. Han nickade mot den gröna ädelstenen, och Nelly nickade tillbaka. Sedan dök hon med huvudet före rakt in i stenen. Det gick så fort, ena stunden var hon ett svandykande tonårigt spöke, nästa stund var hon borta. Stenen sken starkare, och Mukunda log sitt mjuka leende när han gömde stenen innanför sina tygsjok.

    – Kommer hon kunna... komma tillbaka? sa Charles af Sparre. Mukunda vände sig mot honom.

    – Ja, det är säkert. 

    – Menar du min dotter eller Nelly? Charles svalde darrande. 

    – Det får du se. Den gamle mannens isblå blick var hård och outgrundlig. Charles tittade ner och teg.

– Well hello there again, miss Melnitz! sa Kaj.

    – Hello there, and a merry Christmas to you, mister Morenius! Den gälla rösten lät road. It seems you solved this big haunting in time. I have to say, we're quite impressed over here at GBI HQ!

    – It's my pleasure! Kaj kände hur hans axlar sänktes och han blåste långsamt ut luft mellan hårt pressade läppar. Han tittade mot Pia, som höjde ett ögonbryn. När han log svarade hon med ett brett leende, sen tog hon en djup klunk ur sin glöggmugg.

    – We have some questions about your methods over there in Sweden, but that’s for another time, sa miss Melnitz. Our scientists would really like the recipe for that "grutt", or whatever you called it!

    – It's "gröt", and sure, I will ask Mukunda to send it to you! 

    – Well, alright then, mister Morenius, that’s it for this time. We'll need the full debrief as per usual, but for now you'll need to unwind.

    – Trust me, we already are! Kaj tittade ut över konferensrummet, och såg sina kära anställda. Anna-Margareta drack äggtoddy ur en mugg med Vetenskap och Folkbildning-logo och stod i samtal med sin kusin, som sörplade på en rykande brygd ur ett opakt glas. Roddy, med en stor bula, höll en öl i ena handen och ett dricksglas Jägermeister i den andra. Han tittade in i väggen. Berra, med en Pripps blå i näven, klappade just honom vänskapligt men hårt i ryggen. Krabban hade en svart armbindel och såg miserabel ut. Han hade inte hittat sin kära havskatt efter explosionen. Det andra hade försökt övertyga honom om att Kattis skulle komma tillbaka när han minst anade det, men han var säker på att hon var borta för alltid. Kaj log mot dem. 

    – Yes thank you miss Melnitz, and merry Christmas, god jul!

    – We'll be in touch, sa Melnitz och la på.

    Mukunda hade lovat att båda tonårsflickorna skulle kunna återställas med ritualer, så fort Nellys kropp tinat. Det var tur i oturen att Louise lagt henne i frysen, annars hade hon kanske börjat lukta. Louise skulle kunna åtskiljas från den invasiva gudinnan från Mesopotamien, men hennes föräldrar hade råtts att hålla henne från allt som hade med det övernaturliga att göra, inte minsta kvällstidningshoroskop skulle hon få läsa. Kaj var säker på att Anna-Margareta haft ett finger med i spelet där, men han hade gått med på det. För lugnets skull. 

   Han la ner luren, ställde sig upp och tog en glöggmugg. 

    – Skål, Morenius spökservice AB! Och god jul! Hans kollegor höjde sina drycker och skålade med honom. Ute föll ett lätt duggregn. Telefonerna var lugna. Det artade sig till en helt vanlig julafton i Växjö.

Lucka 23: Drottningen del 3

Kaj Morenius lutade sig tillbaka i sin slitna kontorsstol, tog av sig glasögonen, slöt ögonen och unnade sig några ögonblicks medveten andning. Han skulle precis visualisera att han bekräftade och skrev ut slutrapporten för det här uppdraget, då han slets tillbaka till den kalla verkligheten av en skarp telefonsignal. Han slog upp ena ögat. Röda lampan, helvete helvete helvete! Lugnet for ur kroppen, och han slängde sig fram mot luren. 

    – Morenius Spökservice, Kaj speaking!
    – Mister Morenius, hördes gäll kvinnoröst i andra änden. This is Janine Melnitz from Ghostbusters International. 
    Kaj svalde och kände isvatten rinna längs ryggraden. 
    – Well hello there, miss Melnitz! sa han och försökte få skolengelskan att sätta sig på plats. Andas lugnt för fan! 
    – It's come to our attention that you have a massive outbreak of paranormal activity in your vicinity, and the guys up to want to know what you are doing about it, sa kvinnan kyligt.
    – We have our best agents on the case right now! Kaj kastade en blick på datorskärmen, där han kunde se sina anställdas positioner och status. När han såg den röda ERROR-texten bredvid Berras jonblåsare knep han åt ögonen. Han öppnade dem igen. Fortfarande ERROR.
    – Mister Morenius? sa Melnitz i luren. Han insåg att han varit tyst för länge, och att kvinnan frågat honom något han inte hört. 

    – Yes, I'm here, I just... well... It's going according to plan! Han hörde själv att han pratade alldeles för fort, och önskade att Pia tagit samtalet i stället. 
    – You sent us an E-mail, mister Morenius, implying that you had indications of a Mesopotamian deity haunting your little town. Kvinnan talade långsamt, som om han vore lågbegåvad.
    – Yeah, that's what Mukunda saw in his tea leaves, började han.
    – Tea leaves? Melnitz lät road. 
    – Well, he is a sonson of a Sami nåjd, that's like a profet or schaman or something like that, sa han hjälplöst.
    – I am sure that's fine, sa hon surt. But we don't have time for nonsense right now, mister Morenius. You have to contain the ghostly outbreak before Christmas, or GBI will have to consider suspending your license!
    Jävla satans rövhelvete, svor Kaj inombords.
    – Yes of course, miss Melnitz! I promise you with my whole heart that we will stop the haunting! I have my best people on the job!
    – I sure hope so, for your own ass, sa Melnitz och la på.
    Kaj föll tillbaka i stolen. Han gjorde ett par försök att hitta sin medvetna andning igen, men den var definitivt borta nu. Han tryckte på en knapp på telefonen, och Pias röst hördes från det andra rummet.
    – Pia! Pepparkakor och kaffe, tack snälla!
    – Det kan du väl hämta själv, du behöver stegen, sa hon och fnös.
    Fruntimmer, tänkte Kaj och blundade igen.

Roddy kände efter i fickan. Den pulserande stenen kändes varm och len mot hans handflata, och hans huvud fylldes av viskningar. Han blundade och såg henne. Drottningen, omsvept i skugga och eld, med ett band av guld runt pannan. Hon log och solen sken ur hennes ansikte. Ett väsande ljud hördes, och visionen av drottningen försvann. Framför honom stod nu i stället en rynkig kärring med glasögon.
    – Pst! Vakna till nu! Anna-Margaretas skarpa viskning fick Roddy att släppa stenen. Den landade i fickan igen med ett löfte om värme och styrka.
    – Ja vafan, mumlade han och skakade på sig. Drottningens solglans fick fläckar att dansa i synfältet. Han blinkade och såg att han stod alldeles innanför muren. Månen hade gått i moln och bara vaga konturer av herrgården avtecknade sig mot den mörkgrå skyn.
    – Kolla vad Kattis fångat! väste Krabban och pekade framför sig. Ur skuggorna ålade sig en blåaktig varelse vars vassa, sneda tänder skimrade i det svaga ljuset. Mellan tänderna bar den en nyckel. När den kom närmare insåg Roddy med en rysning att det var en stor fisk. 
    – Jååå, du är änna en redig kattafisk du, Kattis lella! jollrade Krabban och böjde sin gängliga kropp för att klappa den monstruösa fisken, som släppte nyckeln på marken för att nafsa hans händer med de sylvassa tänderna. Krabban gullade ett tag till medan Roddy försökte återfå sitt fokus. Anna-Margareta glodde närsynt i en av sina många pappersbuntar. 

    Från herrgården hördes plötsligt en hög duns.

    – Fokus nu, gänget! sa Roddy och plockade upp protonrevolvern ur hölstret. Det är dags att vi tar reda på vad fan som pågår.

Berra stod på marmortrappan och tittade mot den massiva ekporten. Mukunda stod böjd över en tarotkortlek nere på gräsmattan och försökte få svar av kosmos. Eller nåt. Runt porten var en veritabel skog av pelare, statyer och annat utsirat bjäfs. Vilket jävla skrytbygge. Berra fnös. Inte blir bärigheten bättre bara för att man strösslar huset med sånt mög! Han sparkade demonstrativt mot en marmorstaty föreställande en muskulös fjant med höftskynke för att testa hållbarheten, men träffade bara luft. Statyn vek undan smidigt, Berra tappade balansen och den store mannen föll handlöst i golvet med ett brak.
    – Men va i helvete! kved han och vred på sig för att se vad han snubblat på. Marmorstatyns ben stod framför honom, och när han blickade upp såg han in i fjantens uttryckslösa vita stenansikte. 
    – Mu-mu-ukunda, sa han och försökte komma upp, men den runda magen hejdade honom. Kanske inte skulle tagit den fjärde biten sillatårta på firmans julbord, tänkte han när han kände en kraftig hand greppa tag om hans jackkrage, och han lyftes upp.
    Marmorstatyn höll honom en decimeter över förstutrappen och stirrade på honom. Berra väste Mukundas namn en gång till. Han kände hjärtat bulta mot nyckelbenen och försökte dra in luft för att kunna ropa på hjälp igen, men marmorstatyns näve slöts hårdare om kragen, och det enda som kom ut var ett väsande. Svarta fläckar började flyga in över hans synfält, och han kunde svära att han såg statyns mungipor dras uppåt. 

    Plötsligt dråsade Berra ner på trappen igen. Det kändes som att huvudet exploderade när det slog i stengolvet, men ljuvlig frisk luft rusade ner i lungorna igen. Omtöcknat såg han hur statyn hastigt vände sig om.

    – Men ser du ändå, jag drog visst Kejsaren! Mukundas sävliga röst lät milt road. Blixten överraskade Berra. När han blinkade bort färgklickarna från näthinnan hörde han en smäll, och Mukundas släpiga skratt. Vad håller gubben på med? Synen kom tillbaka, och han såg hur statyn uppenbarligen just svingat sin arm mot den långskäggige norrlänningen. Men Mukunda hade inte fallit omkull. Istället sken en sköld av ljus från hans arm. Statyn svingade sin andra arm, och Mukunda duckade. Berra hade inte anat att han hade såna reflexer.

    Kan ju inte låta gubben få all ära för det här, tänkte han och plockade fram en sprejflaska från en jackficka. Den blå vätskan såg ut att leva sitt eget liv. Berra pumpade snabbt mot statyns rygg och molnet som dansade ut ur munstycket spreds snabbt. Marmorvarelsen stannade mitt i nästa slag. Mukunde nickade mot Berra, och drog ett nytt kort från sin tarotkortlek. Dödskallen på kortet grinade mot statyn, och ut från kortet kom en benig arm med en lie. Den svepte över den paralyserade statyn, som skars prydligt mitt itu. Det dundrade när marmor mötte marmorgolv, och Berra hoppade undan för att inte få några stenblock på sig.

    – Tur jag tog med den här! sa Mukunda och viftade med sin tarotkortlek. Anja gav den till mig i tidig julklapp! 

    – Men hur visste du att korten skulle funka? flåsade Berra och stirrade på den krossade statyn.

    – Jag får medge att jag tog en liten chansning! sa Mukunda. Men om inte turen är med oss, hur ska vi då kunna göra våra jobb?

    – Tja, vad sägs om att använda sig av fysiska pryttlar? Vetenskapligt testade? sa Berra irriterat och tog sig åt halsen. Ilskna röda märken flammade där statyn hade tagit stryptag.

    – Vad sägs om att du öppnar sinnet för andra sidan? sa Mukunda och log sitt enerverande ahimsa-leende. 

    Berra suckade och slöt ögonen. När han öppnade höll gubben en termosmugg mot honom.

    – Det är väl inte te? sa han och sniffade misstänksamt. 

    – Nä jag vet ju att du är allergisk, flinade hippien. Skånerost! Som du gillar det. 

    Berra tog emot termosen och drack girigt trots att det brände i munnen. Han föreställde sig hur pulsen gick ner för varje klunk. Mukunda plirade mot honom och åt av nån kaka med råg och säkert spiskummin och annat obegripligt. Vad är det för fel med Ballerina? tänkte Berra, inte för första gången.

    Då blev han varse ljudet från herrgården. Båda männen tittade på varandra och sedan mot dörren. Rytmiska dunsar, skrik och glaskross.

    – Hörde du det där innan? frågade Mukunda.

    – Nej, eller jag tror inte det, sa Berra och såg sig omkring. Hade han hört det? Nu kunde han inte komma ihåg det. Han svalde sista klunken kaffe och kontrollerade väskan och utrustningsbältet för att se att allt var på sin plats. Dunsarna blev högre och skriken mer hysteriska.

    – Nä vafan, här blir inga barn gjorda, sa Berra och satte handen på dörrvredet. Vill du gå först eller?

    Mukunda stoppade ner sin kortlek i en av de många gömmorna i kaftanen, och plockade upp något som såg ut som en pilbåge.

    – Ja, ålder går ju före skönhet! 

I herrgårdens stora sal var det fest. En poltergeist som rest från Kalmar slott jonglerade med paret af Sparres kristallglas, och en grupp frälsefolk från renässansen hånskrattade åt det erbarmeliga uppträdandet. Tjänsteandar for runt på golvet och sopade rytmiskt upp ektoplasma som grevarna och baronerna spydde upp. 

    På honnörsbordet stod en kruka av sten med skrivtecken inristade. Innan Louise af Sparre hade fått kontakt med drottningen hade hon inte förstått vad som stod, men nu kunde hon läsa det som vore det hennes modersmål. Vid bordet satt Charles och Christina af Sparre orörliga och stirrade ner på sina bästa tallrikar, där blödande biffar råmade panikartat. Blodet hade svämmat över tallrikskanterna och rann nu ner i parets knän. Louise stod bakom dem med händerna på deras axlar och log.

    – Visst är det en härlig fest, mamma? Visst har vi ordnat det bra?

    – Ja, sa Christina, med blicken fortfarande fäst vid det blödande köttet på tallriken. 
    – Ja, vad då, mamma? sa Louise. Hennes leende var oförändrat, men handen som höll om mammans axel klämde åt. Christinas ansikte förvreds i smärta.

    – Ja min drottning, sa modern och böjde huvudet.

    – Far, tänk när klockan slår tolv! sa Louise, och hennes blick for mot taket där den kalmaritiske poltergeisten nu övergått till att slå sin skalle mot takbjälkarna så fladdermössen vaknade.

    – Tänk det... min drottning, sa Charles.

    – Då ska jag bli till en, och världen ska åter falla på knä för mig. Louise lät sitt klingande skratt fylla lokalen, och hon slängde med sitt blonda hår. Alla spöken i lokalen föll in i skrattet, och Charles vågade sig på en blick i ögonvrån på sin hustru. Hon mötte hans blick med uppspärrade, rödgråtna ögon. Vad ska vi göra? frågade hon med ögonen, och han svarade med en knappt märkbar vickning på huvudet. Inte fan vet jag!

Roddy tog fram nyckeln som Kattis hittat och låste upp bakdörren, som de hittat gömd bakom en buske. En trappa ledde ner till herrgårdens källare, och han greppade revolvern hårdare när han började gå ner. Krabban lyste med något som såg ut som ett knippe sugrör med dioder på, men som han förklarat var ögonskaft från djuphavsmarulkar. Havskatten Kattis gick fot. Anna-Margareta hade äntligen lagt ner sin pappersbunt i portföljen och gick nu beväpnad med en reservoarpenna. 

    Trappan slutade i ännu en dörr, och Roddy mötte sina kollegors blickar innan han öppnade den på glänt med revolvern i högsta hugg. Dörren gled upp i totalt mörker. Krabban lyste runt och fick syn på ett snöre i taket som han drog i. En naken glödlampa tändes och lyste upp en kal stenkorridor kantad av dörrar. De började gå, och på en ingivelse öppnade Roddy första dörren till vänster. 

    – Vad gör du? väste Krabban. Kattis kilade in genom dörrspringan.

    – Jag fick en känsla bara, mumlade Roddy och gick in. Kom med ögonskaften så jag ser nåt!

    Rummet var ett litet matförråd med hyllor fulla med glasburkar. Den bakre väggen dominerades av en frysbox. Något i Roddys bakhuvud fick honom att långsamt gå mot den. Han öppnade locket och fick bita sig i tungan för att inte skrika. Nellys djupfrysta blick stirrade upp mot honom.

Lucka 22: Drottningen del 2

– Men vad i helvete, mumlade Berra och lyfte upp Predatormasken från ansiktet. Roddy tittade upp från PKE-vispen och mötte Berras blick. Helganäs herrgård med sin höga mur stod på kullen som en skugga mot den mörkgrå natthimlen. Genom maskens inbyggda spektrala okuläramplifikatorer hade han sett rakt in i helvetet.     – Verkligen, sa Roddy kärvt. Apparaten i hans hand blinkade ilsket rött på ett sätt som han aldrig varit med om innan. Han vände sig mot de andra tre. Krabban grävde i sin trunk, Anna-Margareta läste en bok och Mukunda satt i skräddarställning med ögonen slutna.
    – Krabban, Anna-Margareta, ni följer med mig runt på baksidan av muren. Berra, du och Mukunda försöker ta er genom grinden.     Anna-Margareta lutade sig ut från dungen där de gömde sig och kisade mot grinden över glasögonen..
    – Det ser ut som att det står nån där, sa hon. Tror ni man kan övertala en sån med fakta och logik eller är det en flummare?     Mukunda öppnade ögonen, tittade upp mot henne och log ett snett leende.     – Det får väl Berra och jag ta reda på, kära kusin. Han klappade på sin virkade väska, som skramlade till svar. Nog snackat, nu kör vi.     Roddy, Anna-Margareta och Krabban, som fixat färdigt med något som verkade fladdra runt i hockeytrunken, tittade på varandra, nickade och smög ut från dungen, runt muren.     – Skjut först, fråga sen? sa Berra och plockade upp något som såg ut som en lövblås ur en väska.     – Prata inte så dumt, fnös Mukunda, och tog sig upp från skräddarställningen. Det knakade betänkligt i hans knän, och Berra grinade illa.     – Kan du ställa dig lite mer högljutt, tack? viskade han. Jag tror inte du fick alla spökens uppmärksamhet! Han fällde ner masken över ansiktet igen.     – Du kommer också bli gammal en dag, log Mukunda, borstade av byxorna och vandrade ut mot grinden.

Grindvakten var monstruös. Kroppen verkade tillhöra den skinntorra butler som de träffat när de besökte Helganäs första gången, men huvudet var minst lika stort som hela kroppen, uthugget ur ett enda stycke basalt. Ett par djupt liggande ögon glimmade som olja i den mörkgrå stenen och ett grovt tillyxat hål utgjorde munnen. I högerhanden höll den en lång, utsirad käpp med silverkrycka.     När Mukunda och Berra närmade sig tittade grindvakten upp och ropade något. Det lät inte som något språk som Berra någonsin hört innan, men han var nu inte någon akademiker som lagt en massa tid på att studera meningslösa saker som främmande språk. När han tittade på sin äldre kollega såg han samma förvirring som han kände.     – Vad sägs om att vi lungen ner oss? sa Mukunda och slog ut med armarna på vad Berra antog skulle vara ett fredligt sätt.     – Jag tror inte det hjälper här, började Berra, när varelsen tog några vingliga steg mot hippien och höjde käppen. Precis när han skulle svinga den mot Mukundas huvud slängde sig Berra frustande fram, svängde upp jonblåsaren i stenansiktet och tryckte av. En virvel av antipolär luft strömmade ut från munstycket. Varelsen stannade upp mitt i svingen, och Mukunda kunde kasta sig ner på marken.     Grindvakten vred sin oljeblick mot Berra, som kramade avtryckaren så hårt att fingrarna vitnade. Vid det här laget borde den ligga splattad mot muren, tänkte Berra och kände svetten rinna längs näsan. Varelsen vred upp det som såg ut som mungiporna i ett skevt flin och körde in sin käpp rätt in i jonblåsaren. Berra for bakåt i tryckvågen, och landade tungt på marken i ett regn av smält plast och glödande metallskrot från det sprängda vapnet.     Stenvarelsen stod lutad över honom. Berra rullade runt och försökte släcka sin brinnande jacka.     – Lite assistans tack! vrålade han och försökte ta sig upp på alla fyra. Varelsen sträckte ut armarna mot honom.     Tam-tam tam tam-tam tam tam-tam-tam tam. Rytmen fick varelsen att frysa i rörelsen. Berra tog tillfället i akt, hasade upp på fötterna och backade undan medan han letade efter mojängen i fickan. Mukunda satt skräddare och spelade på en rund vit trumma målad med samiska motiv. Han gnolade atonalt med ögonen upprullade i huvudet. Trumljudet fick grindvakten att helt stanna upp. Berra såg genom späckbrillorna hur betjäntens ansikte nu låg som ett filter över stenhuvudet. Den gamle mannens blick var glasartad och munnen hängde öppen. Varelsens grepp om käppen lossnade, och samtidigt hittade Berra det han letade efter.     Venkmanisatorn blippade och blinkade i hans hand, och han tryckte på den stora knappen. Den rombformade manicken öppnades hastigt och ett glittrande nät sköt ut mot grindvakten. När nätet slöt sig runt monstret imploderade stenhuvudet, och alla ljud inverterades för en sekund. Mukundas dova trumspel blev en skärande diskant, och Berra fick den otrevliga upplevelsen att höra sina egna väsande andetag dundra inifrån lungorna.     Fångad i ett nät av ljus stod nu den gamle betjänten. Han stirrade på Berra och föll sedan handlöst mot marken med ett tjut. Mukunda slutade spela trolltrumma, skakade på sig och tog sig mödosamt upp på fötterna igen. Han tittade på Berra, som studerade betjänsten genom späckbrillorna.     – Ingen andeaktivitet, konstaterade han och tryckte på Venkmanisatorn igen. Nätet som omslöt den gamle mannens kropp flög graciöst tillbaka, och en diod på den lilla rombformade lådan blinkade grönt.      – Men du får nog ringa 112, sa Mukunda. Han kände på betjäntens handled och nickade kort mot Berra när han hittat pulsen. Sedan letade han igenom den avsvimmade mannens fickor och plockade upp en stor nyckelknippa. Medan Berra ringde larmcentralen låste Mukunda upp grinden, som självmant svängde inåt med ett gnissel.     – De behöver ju inte överdriva, mumlade Mukunda, och de båda kollegorna gick in genom grindarna. – Sluta klampa! väste Anna-Margareta. Roddy bet ihop käkarna. Tanten bryter ju av varenda jävla gren hon kommer åt, tänkte han i det att han såg mot Krabban, som mötte hans blick. Skogen runt muren stod tät på sina ställen, och det svaga ljuset från månskäran nådde knappt in mellan tallkronorna. Förutom deras egna steg hördes ingenting. Det var som att själva naturen höll andan, och inte ens de vanliga ljuden från vägarna runt om förmådde tränga in i vad det nu var som omgav herrgården. PKE-vispens utslag hade skakat om honom, och den typen av psykokinetisk energi som strålade ut från den fördömda kåken verkade kunna skrämma bort djurlivet. Precis när Roddy tänkte viska att tystnaden var obehaglig, bröts den av en explosion från framsidan av huset. – Berra! väste han halvhögt, samtidigt som Anna-Margareta pep till. – Bengt-Olof! Den gamla kvinnans blick blev stirrig, och hon fumlade i kavajfickan, men Roddy hann få upp sin telefon först och drog iväg ett sms med tre frågetecken till Berra. I tystnaden hörde han en vag rytm trummas fram, och han fattade att åtminstone Mukunda överlevt. Han såg på sina kamrater. Anna-Margareta hade fått upp sin telefon och försökte hitta in i meddelande-appen, och Krabban höll en liten kräfta mot örat. Trummandet fortsatte ett par sekunder, sedan hördes ett skärande ljud. Därefter en dånande tystnad. Alla tre hoppade högt när Roddys telefon surrade till. En tumme upp från Berra. Roddy nickade mot de andra och de tog samfällt ett djupt andetag innan de fortsatte. Roddy tog täten med PKE-vispen i handen, Anna-Margareta gick i mitten med en hoprullad bunt papper i handen, och Krabban kånkade sin sprattlande hockeytrunk. PKE-vispens dioder blixtrade ilsket rött när de närmade sig en öppning i den täta växtligheten. Där framme hade något brutit sig in genom muren. Eller kanske ut. Ett stort hål gapade i teglet, och små träd hade fallit vid ömse sidor om hålet. Förkolnade tegelstenar låg spridda på marken. – Det här löser Kattis! sa Krabban och öppnade sin hockeytrunk. I det svaga månskenet såg Roddy bara hur något blåskimrande med många tänder hoppade upp och gjorde en volt innan det landade på marken och började åla sig in i hålet. Små stenar rasslade ut, och så blev det tyst. Roddy gick närmare hålet, satte sig på huk och kikade in. Han såg den månupplysta trädgården och den blåskimrande skepnaden som sprattlade sig fram mot herrgården. Det kanske skulle vara bra om vi går igenom våra planer tillsammans innan vi åker ut på jobb.     I fickan på skinnjackan pulserade hans gåva.     

Lucka 21: Drottningen del 1

Fredag kväll

Louise af Sparre såg på den livlösa kroppen framför sig. Hon kände sina läppar dras upp. Den första men inte den sista. Tanken kom omedelbart. Hon var inte säker på vad den betydde, men hon visste att det var rätt. Det hade hon sagt till henne. 
    Louise lyfte upp Nellys kropp och bar den till Ferrarin som hon parkerat mellan två gatlyktor i utkanten av parken. Hon slängde omilt in den döda flickan i bagageutrymmet och satte sig i förarsätet. Den röda bilen startade med ett muller och Louises leende breddades ännu mer.
    Hon mötte sin egen blick i backspegeln och för en sekund såg hon sig själv långt där inne, en liten smula av Louise af Sparre. En ilning rusade upp längs ryggraden och hon kände hur magen vände sig, innan ett kvävande lugn slog sina fasta nävar kring hennes hjärta, och nu fanns bara hon där. Drottningen. Gudinnan. Louise trampade på gasen och körde iväg. Hem till mitt slott. Till mina undersåtar.

Lördag

– Okej, så här är det, sa Kaj Morenius och tittade ut över sina anställda. Han kände hur svetten forsade i armhålorna, och tog en slurk kallnat kaffe medan han noterade deras blickar. Anna-Margaretas isblå ögon genomborrade honom som vanligt, Roddy tittade på honom lite slött medan han verkade leta efter något i jackfickan, Berra skruvade med en mejsel i en av sina mackapärer och Krabban höll på att gnida fett på ett kranium av någon form av mindre däggdjur. Pia satt vid sin laptop bredvid honom och skrev något. Han antog att hon förde anteckningar.     Kaj kände så väl till sina anställda vid det här laget att han visste att alla var i stabsläge. Det hörde inte till vanligheterna att han kallade in dem på en helgdag, men nu gällde det allvar.     – Nelly är försvunnen. Han märkte direkt hur stämningen förändrades. Anna-Margaretas hårda blick fick något jagat i sig, Roddy frös i sitt kammande, Berra tappade sin mejsel och Krabban la långsamt ner kraniet på bordet. Anna-Margareta var den första att säga någonting.     – Ursäkta men vad menar du, "försvunnen"?     – Hennes föräldrar ringde till mig i morse, sa Kaj. Hon kom inte hem från sin prao igår, och svarar inte på telefonen. Polisen är så klart inblandad, fortsatte han som svar på Anna-Margaretas oställda fråga.       – Sa hon till nån vad hon skulle göra igår? frågade Roddy.     – Tror ni inte bara det är nån kille? sa Berra, som återupptagit sitt skruvande. Det är ju en massa sånt när de är i den åldern.     – Det märks att du inte kände många tjejer när du var tonåring! fnös Pia och tittade på honom över laptopskärmen. Roddy sa "ooh" och flinade mot den store mannen, vars örsnibbar blev illröda.     – Vi har inte tid med sånt här waller, hördes en röst från konferensrummets dörröppning, och där stod plötsligt Mukunda. Först då insåg Kaj att den gamle hippien inte varit närvarande. Halskedjorna, pärlorna och fjädrarna på hans dräkt rasslade när han gick mot sin plats, och slog sig tungt ned.    Kaj insåg att alla tystnat när Mukunda kommit in i rummet, och förstod varför. Ingen av dem hade nånsin hört honom låta så allvarlig. Rynkan mellan Anna-Margaretas ögonbryn djupnade.     Mukunda tittade på alla runt bordet, förde sedan handen innanför kaftanen och plockade upp en amulett med en grön sten som gnistrade i lysrörsskenet.     – Hon är här, och hon måste återföras till sin kropp.     Spökjägarna lutade sig alla automatiskt fram för att se närmare på smycket. Kaj insåg att stenen hade ett inneboende ljus, en varm och intensiv grön glöd.     – Vad menar du? frågade Anna-Margareta, och hennes stålblick fixerade kusinen, som inte bemötte den med sitt vanliga milda leende, utan sköt tillbaka en lika hård blick.     – Ett storspöke, rentav ett gammsataspöke, har kommit, sa gubben. Kaj ryggade tillbaka av hårdheten i hans röst.     – Hur stort? Och hur gammalt? frågade Berra. Han hade lagt ifrån sig mojängen, som pep svagt.     – Jag är inte helt säker, sa Mukunda, men på ansia är det full storm.     – Storm? Men borde vi inte märkt... Kaj hann inte avsluta meningen innan han fick svar. Dosan med lysdioder på väggen började blinka och tjuta, Berras mojäng gav ifrån sig ett smärtsamt ylande och telefonen i receptionen började ringa. Mukunda tittade på Kaj, och i den gamle mannens blågrå ögon fanns en oro som gjorde Kaj knäsvag.     Pia var den första att bryta tystnaden.     – Jag får väl ta och svara i telefonen, antar jag! Hon ställde sig hastigt upp och småsprang mot receptionen ackompanjerad av irriterade suckar och fräs.     Mukunda la sin hand på den gröna amuletten och blundade. Hans läppar rörde sig men inget ljud kom ut. Stenens glöd intensifierades och plötsligt stod Nelly på bordet. Men Kaj insåg genast att något var mycket fel. Tonårstjejens gestalt var genomskinlig och grönskimrande, och hennes blick var glasartad. I ena handen höll hon sin evinnerliga mobiltelefon, och den andra gjorde en vridande rörelse. Kaj såg på Nelly, sen på sina anställda. Alla stirrade på det gröna spöket som just emanerat från amuletten. Alla utom Anna-Margareta. Hon satt i stället och läste en bok.     – Det står nåt på skärmen, sa Roddy, som varit tyst en lång stund. Han pekade. Nellys ande höll upp sin telefon och visade ett ord hon skrivit i Notes-appen. "Herrgården". Mukunda var den första att ställa sig upp.     Pia kom pustande in i konferensrummet. Hennes kinder var röda av ansträngning, och hon hade ett anteckningsblock i högsta hugg.     – Klass III-observationer över hela stan! Femton akuta spökattacker! Och alla verkar koncentrerade området runt ...     – ... Helganäs herrgård, fyllde Mukunda i. Han plockade fram en stor nyckelknippa ur gömmorna i kaftanen. Jag kör!     – Tjingpax sitta fram! ropade Berra.     Morenius Spökservice AB agerade precis så professionellt som Kaj försökt drilla dem att göra. Anna-Margareta la ner sin bok i portföljen, Krabban kontrollerade innehållet i sin stora hockeytrunk, Roddy började knappa på telefonen och Berra hastade, så fort hans voluminösa kropp tillät det, till skåpen med spökjägarapparatur. Mukunda tog sin hand från amuletten, och Nelly virvlade tillbaka in i den gröna stenen.     – Och kom ihåg vad vi tränat på, ropade Kaj efter dem när de hastade mot bilen, fokus på målet!     Det enda svaret blev ett hårt ögonkast från Anna-Margareta. Kaj tog emot det med ett leende.

Lucka 11: Allt kommer i kapp oss till slut (del 11/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 11/11)

En vecka senare tar Abdi och Lena emot när Gunnar kommer tillbaka från sjukhuset. Han skjutsas in på Solgläntan i rullstol, men ställer sig med stöd från Lena.
    – Du skrämde oss, tokfarbror! säger hon med ett stort leende.
    – Det är inget mot vad kärringen gjorde, säger Gunnar. Hans mun ler, men i ögonen ser Abdi något annat.
    – Vilken kärring? frågar Lena medan hon krokar arm med Gunnar och går med honom mot kvällens musikunderhållning i dagrummet. Abdi kör undan rullstolen.
    – Nä det… ingen alls, eller jag menar, kärringar är ju skrämmande över lag! Gunnar skrattar, och Lena skrattar med honom. Men Abdi kan höra ett stråk av rädsla i skrattet.
    Abdi hade lyckats få i gång Gunnars hjärta med hjärtstartaren innan ambulanspersonalen kom, och återhämtningen på sjukhuset gick oväntat fort med tanke det vidlyftiga liv som Gunnar alltid skrävlat om med de andra gubbarna på trygghetsboendet. Fester, rökverk, damer, ett och annat "busstreck" som han kallat det. Nån eller nåt skrämde bokstavligt talat livet ur gubben tänker Abdi samtidigt som han hejar på Märta och Ture som promenerar långsamt hand i hand längs korridoren. När Abdi hade kommit fram till fåtöljen den där dagen var Gunnars ansikte vitt som mjölk, och ögonen var uppspärrade. Käkarna bet ihop kring hans tunga. Han kanske gjorde mer än bara busstreck, tänker Abdi. Kanske kommer allt i kapp oss till slut.

Lucka 10: Allt kommer i kapp oss till slut (del 10/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 10/11)

Malte och Caroline kommer ut från Kaj Morenius kontor på Morenius Spökservice AB. Julia sitter vid det stora akvariet utanför och göra stora ögon åt en gädda med spiralformade huggtänder på magen. I sanden på botten krälar slemklumpar omkring. En lång man med rött hår är just i färd med att förklara något för henne på sjungande göteborgska.

    – Jo du förstår, den andalusiska spiralgäddan är fenomenal på att känna av parapsykisk energi i vattenmassor! Det räcker att en enda sjödraug gått förbi på botten för att den ska börja borra ner spiralgaddarna, och då är det bara att släppa ut silkeshumrarna…

    Caroline går fram till sin dotter, som sliter blicken från den märkliga fisken. 

    – Mamma vet du vad Krabban sa? säger Julia andlöst. Jag kunde få en odöd mussla! Snälla mamma kan jag få den, snälla jag ska ta hand om den och älska den och ha den som min egen på mitt rum! Caroline ler mot henne och vänder sig sedan mot den långe mannen. Han tittar på henne med en min av att hon stört något mycket viktigt.

    – Det var jättesnällt av dig, eh, Krabban, säger Caroline, men vi har inte riktigt tid med något husdjur nu och…

    – Det är la inget jobb alls! säger han. Den är bokstavligt talat odöd och äter väldigt lite, kanske bara något ruttet sillkadaver i veckan. Och ni har aldrig haft ett mer tillgivet djur, det kan jag säga er! 

    – Mamma, kan vi åka hem nu? Malte har kommit fram till dem, och i hans blick ser Caroline fortfarande skuggan av den skräck han kände efter att tantspöket hade bundit fast honom i taklampan. Men den är på väg bort. Samtalet med Morenius hade varit stelt. Han hade oengagerat ställt frågor utifrån ett centralt utformat formulär ägnat att "debriefa offer för ande- och fantasmrelaterade trauman". Malte hade tonårigt himlat och suckat hela tiden, men ändå svarat ärligt på frågorna.

    – Självklart, älskling, säger Caroline och tar hans hand. Han drar åt sig den som om hon brändes. 

    – Jag kan gå utan att hålla handen, tack som fan! Hans ord är hårda men tonen är mild. 

    – Julia, kom nu! säger Caroline, och utan att vänta på hennes reaktion lyfter hon upp henne i famnen och går medan dottern tjatar om att hon ska ha en odöd mussla. De passerar en medelålders man med kulmage som står vid en skrubb och fyller på en grönskimrande vätska i något som liknar en dammsugare. Han stånkar frustrerat när vätskan skvätter på golvet och fräter ett hål. Från ett rum kommer en skarp doft av rökelse, och musik som låter som en döende get blev misshandlad av silverklockor. När de går förbi tittar Mukunda, den skäggiga gamla hippien, ut genom dörren och blinkar med ena ögat åt dem. 

    Precis innan de ska gå ut ur firmalokalen säger någon "vänta!" De vänder sig om, och får se Anna-Margareta komma klivande. Hon ser faktiskt inte lika sträng ut som när de träffades första gången. Den äldre kvinnan stannar framför dem. Hon öppnar sin portfölj och räcker en bunt papper till Malte.
    – Det här är en vetenskaplig artikel, säger hon hastigt. Den handlar om hur man kan tänka om man varit med om en dylik hallucination. Malte tar förvirrat emot pappersbunten och tackar. Anna-Margareta vänder på klacken och går i väg. Caroline tittar på Malte, och de rycker båda på axlarna. Sen hoppar de in i bilen och kör hem till sitt lugna, fina hus.

Lucka 9: Allt kommer i kapp oss till slut (del 9/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 9/11)

Solen är på väg att gå ner när den gamla Saaben rullar in på parkeringen. Mukunda och Anna-Margareta kliver ut. Han har trolltrumman i handen, och hon bär på asken från Birgerssons byrå. En skata hoppar ner från en av de svarta staketstolparna i järn, och skuttar fram mot dem. Mukunda lutar sitt huvud, och skatan speglar gesten. Han skrattar till så det toviga skägget hoppar, och fågeln dansar runt honom. Han gräver innanför kaftanen och slänger ut en handfull solrosfrön på marken. Skatan börjar ivrigt kalasa på dem, och fler fåglar som tidigare varit helt osynliga anländer blixtsnabbt till platsen. Anna-Margareta tittar på sin kusin, harklar sig och pekar på armbandsuret. Snart blir det övertid betyder gesten. Mukunda suckar, blickar mot fåglarna som nu fokuserar på godsakerna på asfalten, och går efter kusinen mot grindarna.
    De går längs den prydligt underhållna grusgången, och tittar på varsin sida efter rätt sten. Mukunda är säker på att skatan från parkeringen håller sig i närheten.
    – Hördu, här ska du se! Anna-Margareta stannar och pekar på en sten med texten "Britt Lundberg 1916-1998". På stenen landar skatan. Den plirar på Mukunda med sitt enda seende öga. Gumman, med sitt långa grå hår och sin brutna nacke, står bakom stenen. Hennes svarta ögon krälar, och gråstenständerna maler mot varandra. Mukunda nickar mot henne och plockar upp sin målade träpinne från en innerficka i kaftanen. Han låter den ligga i handflatan, och känner hur den vill dra mot anden. Han tittar på sin kusin, som öppnat asken. Britt Lundbergs ande spärrar upp ögonen, och de glimmar som av guld, en reflektion av det som ligger i asken.
    – Du vet att jag inte tror på sånt här, börjar Anna-Margareta, men Mukunda bara viftar avvärjande med sin fria hand. Britt dras mot asken. Hon sträcker ut en skör arm av flytande glas mot det tjocka armbandet, och när astralkroppen vidrör det saknade föremålet sker en förändring. En virvelstorm börjar någonstans inuti den döda kvinnan och sveper ut och runt hennes uppenbarelse. Mukundas målade träpinne hoppar vilt i handflatan. När stormen bedarrat står en kvinnogestalt framför dem, rakryggad och guldskimrande. Hon ler ett pärlvitt leende och säger tack. Skatan sveper ner från stenen och flyger rakt genom anden, och båda försvinner.
    – Ha det bra på bridgen, och hälsa Evalisa, mumlar Mukunda. Träpinnen i handen har slutat skaka. Anna-Margareta fnyser och himlar med ögonen, men Mukunda hinner se leendet som sveper över hennes läppar.

Lucka 8: Allt kommer i kapp oss till slut (del 8/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 8/11)

Efter att ambulanspersonalen hämtat Gunnar Birgersson, är Mukunda och Anna-Margareta kvar i lägenheten. Mukunda letar efter bilder på familjemedlemmar eller släktingar, men likt resten av lägenheten är även vardagsrummet sparsmakat, för att inte säga spartanskt, inrett. Fåtölj, ett lågt bord, en liten TV och en byrå i ek.
    – Han var inte mycket för sån här design inte, säger han. Gode så omysigt! Tar du byrån så tittar jag i sovrummet?
    – Redan på väg, säger Anna-Margareta kort, och drar ut översta byrålådan. Men kan du slänga de där brända bladen nu? Det stinker ju, och brandlarmet kan gå!
    – Och riskera att det kommer in sånt som inte ska vara här? När grindarna till ansia öppnas slipper ju vissa saker igenom. Har jag berättat om när...
    Anna-Margareta bevärdigar inte hans flummerier med en min, utan stänger av öronen när hon metodiskt söker igenom byrålåda efter byrålåda. Kläder, någon duk, gamla batterier, småsaker. Samlingar från en vanlig gammal mans liv. Hon börjar tänka att de kanske har helt fel, att Winkelryd mindes galet eller att det fanns någon annan Birgersson som flyttat, när hon märker det. Ivrigt börjar hon dra ut den nedersta byrålådan.
    – Bengt-Olof, kan du hjälpa mig?
    Mukunda kommer ut från sovrummet med en trolltrumma i handen.
    – Vad är det? frågar han. Jag höll just på att trumma ihop energierna till en andarnas frågestund!
    – Det är för tungt, kom och dra här!
    Hennes röstläge säger mer än orden. Mukunda känner igen den tonen, till hälften befallande, till hälften ytterst uppspelt. Han sätter sig på huk och med förenade krafter drar de ut den tunga eklådan, som är kortare än de andra. Han plockar upp sin knapptelefon ur kaftanen och slår i gång ficklampan. Båda böjer sig ner och tittar in i byråns inre. Sen tittar de på varandra. Deras blickar glittrar precis på samma sätt som när de var små och hade hittat morfar-farfars godisgömma.
    Anna-Margareta sträcker in armen och plockar ut ett bylte av rutigt tyg. Hon vecklar ut byltet, och där gömmer sig en ask. Hon tittar på Mukunda, som fortfarande håller i sitt fat med rykande salvia. De ler samtidigt, på samma sätt. När hon öppnar asken kan hon inte hjälpa att undslippa sig ett litet "ha!"

Lucka 7: Allt kommer i kapp oss till slut (del 7/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 7/11)

Vårdbiträdet, som presenterade sig som Abdi, leder Mukunda och Anna-Margareta genom korridoren.
    – Numera kallas det ju inte ålderdomshem, säger han och nickar samtidigt till en mager gammal man som kommer hasande mot dem. Mannen möter nicken genom att blinka glatt med ena ögat. Abdi fortsätter: Ett vårdboende är för dem som har stort vårdbehov, det här är Solgårdens trygghetsboende. Vårdtagarna bor i sina egna lägenheter och har trygghetslarm, men de är klara i huvudet och kan laga mat och sånt själva. Varsågoda!
    Han stannar tvärt och gör en gest med armen mot dörren framför dem. BIRGERSSON står det på brevinkastet, under INGEN REKLAM TACK-klistermärket. 
    – Menar ni alltså att Gunnar är misstänkt för något? frågar Abdi och genomborrar Mukunda med blicken. 
    – Det är det vi vill ta reda på, säger Mukunda och fyrar av ett leende. Den unge mannens min är oförändrad, och han står fortfarande med armen mot dörren som för att skydda den. Vi arbetar med en utredning av en paranormal incident och…
    – Jaha, är ni från Morenius spökservice! Abdi skiner upp. Jag följer Krabban på Insta!
    Anna-Margareta harklar sig. Mukunda ser i ögonvrån hur hon laddar upp sitt skarpaste ansiktsuttryck.
    – Det handlar om en ung man som hallucinerar, och vi behöver hitta bevis för att lugna ner honom så hans bekymmer slutar. Hon spänner blicken i Abdi, och han speglar den med samma iskyla. Hans hand, som varit på väg mot dörrhandtaget, stannar i luften.
    – Vad menar du med "hallucinerar"? frågar han. 
    – Både han och hans mamma påstår att han bundits fast i en taklampa av ett spöke! Anna-Margareta spottar ut det sista ordet och grimaserar som om det smakade illa. 
    Abdi tittar på Mukunda, som ler vad han hoppas är ett avväpnande leende och rycker på axlarna. 
    – Men du vet väl att spöken finns? säger Abdi. Mukunda ler bredare och skakar på huvudet så bara Abdi ser. 
    – Inte du också! säger Anna-Margareta och himlar med ögonen. Flummeri vars man än går! Hon sticker handen innanför kavajen och plockar fram ett plastkort. Här är mitt medlemskort i VoF, Vetenskap och Folkbildning. Abdi ser hur Mukunda himlar med ögonen. 
    – Okej, jag förstår, säger Abdi. Hans tidigare hårda röst byts ut mot något mycket mjukare. Det är en annan aspekt av hans professionalitet, inser Mukunda. Rösten han använder mot en dement person som ihärdigt påpekar att hon måste till lagården och mjölka trots att hon bor centralt i Växjö. Den unge mannen ler mot Mukunda och Anna-Margareta, och öppnar dörren till dem.
    De tittar in i ett nedsläckt rum. Gardinerna är fördragna, och en svag lukt av kål och cigarrettrök sveper mot dem. 
    – Gunnar? Abdi går in i rummet och Mukunda och Anna-Margareta följer efter. En täckjacka, en keps och ett par skor är de enda ytterkläder som finns i den lilla tamburen. Väggarna är vita och kala, och i rummet som öppnar sig rakt fram är det så dunkelt att det inte går att urskilja annat än möblernas konturer. Abdi säger Gunnars namn igen, den här gången något högre. Han tittar på Mukunda med en trygg blick. Det här är normalt, säger blicken. Men Mukunda ser något bortom vårdbiträdets inövade lugn, något den unge mannen säkert inte ens vet att han emanerar. Oro.
    – Det är nog bäst du trycker på larmet, säger Mukunda och drar upp en tygpåse från ett av vecken på den filt han virat om sig. Ur den plockar han fram några torkade blad. Anna-Margareta har samtidigt tagit på sig ett par plasthandskar. Abdi trycker på en röd knapp på en dosa vid dörren. Han slår samtidigt på strömbrytaren, och lägenheten badar plötsligt i ljus. 
    I rummet rakt framför dem står en fåtölj med ryggen vänd mot dem. Abdi säger Gunnars namn återigen, och denna gång hör han själv ett stråk av rädsla i sin röst. En hand vilar på armstödet, och Anna-Margareta går oceremoniellt fram mot stolen medan Mukunda smular sina torkade blad på ett litet mässingsfat han plockat fram från sin voluminösa klädnad. 
    – Salvia, muttrar han när han ser Abdis blick. Rengör. 
    – Han andas inte, säger Anna-Margareta från fåtöljen. Hon tittar mot dem över kanten på sina glasögon. Du får nog ringa 112, Abdi. 
    Mukunda tänder en tändsticka och för mot de torkade bladen. En kryddig doft fyller rummet, och Abdi plockar upp sin telefon.

Lucka 6: Allt kommer i kapp oss till slut (del 6/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 6/11)

Gammelmoster Evalisa nyper om Mariekexet med skälvande hand och doppar det i den skimrande muggen på bordet framför henne. Kexet täcks av ett gröngult slem som kryper omkring, och hon för det långsamt till munnen. Svart vätska droppar från stalaktiterna i taket, och radion på bänken spelar vitt brus med inslag av ylanden.
    Mukunda låtsas smaka på sitt kex, som kravlar av genomskinliga silverfiskar. Han ler mot gammelmosterns ande och tittar på bonaden hon satt på väggen. "EGEN HÄRD ÄR" följt av några skrivtecken han inte riktigt känner igen. Kilskrift? En skata med bruten näbb hoppar omkring på golvet.
    – Men så trevligt att du hälsar på igen, lille Bengt-Olof! Gammalmostern ler tandlöst mot honom. Det slemdrypande kexet vrider sig ur hennes hand och svävar självmant in i munnen på henne, och hon äter med ett milt leende.
    – Ja det vart ju som så stressigt förra gången. Han ler och pekar på bonaden. Har du gjort den själv?
    – Jag har gjort halva, och andra halvan gjorde en jag träffade på mogendansen, säger hon och fnissar. Från Mesopotamien! Jag ville inte erkänna att jag inte visste vars det låg men så hips vips hade vi börjat prata och så vart vi med i samma hobbygrupp och gjorde en, ”koläb” tror jag de kallar det numera!
    – Koläb? Mukunda funderar en stund och sen kan han inte hjälpa att skratta. En collab! Man får säga "samarbete"! Evalisa faller klingande in i hans skratt. Men så hör Mukunda Anna-Margaretas röst i huvudet och kommer han ihåg att han är i tjänst.
    – Jag skulle ju fråga en sak, säger han. Har du varit på nån dans eller nå annat samkväm med en tant som fått nacken bruten? Långt grått hår, kanske i din ålder.
    – Oh huvva, ett sånt hemske öde! Evalisas leende bleknar. Mungiporna åker ner och läpparnas färg mattas av tills de blir helt genomskinliga. Skatan med bruten näbb hoppar upp på bordet och tittar på henne med ett mjölkigt öga. Ja men nu när du säger det så såg jag en snenackedam på bridgen i plurdags. Ska se om hon är ledig.
    Evalisa imploderar och återvänder samma sekund ackompanjerad av ännu ett tantspöke. Mukunda tappar kexet i golvet, och skatan hastar fram mot det och jagar glatt silverfiskarna som krälar i spiraler.
    Nykomlingens nacke är bruten i en våldsam vinkel, och det grå håret svävar fritt i etern. Hon stirrar på Mukunda med ögon som liknar svarta skalbaggar. Han sväljer ljudligt. Tanten öppnar munnen men bara ett rossligt pip hörs när hon försöker prata. Hennes tänder är grova och grå som gruskorn.
Evalisa ler, räcker tanten en penna och pekar på korsordstidningen som ligger på bordet. Tanten börjar skriva i de lediga rutorna:
SPOLING.
RUTIGSKJORTA.
KNUFFADEMIG.
TOGARMBANDET.
MORMORS.
GULD.
BIRG
    Pennan faller ur hennes grepp och hon svävar upp genom stalaktiterna i taket. Evalisa och Mukunda tittar efter henne, och sen på varandra. Evalisas ögon är färglösa Det-
-knackar på dörren. Mukunda slår upp ögonen. Doften av kanelrökelse, den mjuka yogamattan under honom, stelheten i nacken, drömfångaren. Alla sinnesintryck från köttvärlden svämmar över honom, precis som vanligt, och så knackandet igen, denna gång hårdare. Maggan tänker han, ruskar på sig och tar sig mödosamt upp från golvet. Han mumlar ett pliktskyldigt "Namasté" mot fotot på guru Sunyaga som står på byrån.
    Anna-Margareta står utanför hans dörr med en rutig tygbit i en plastpåse i handen.
    – Du har ett sjätte sinne, kusin, säger Mukunda och ler brett.
    – Pjaller, säger Anna-Margareta, och rynkan mellan hennes ögon djupnar.
    – Ska vi fara? Mukunda tar på sina mockasiner och sveper om sig med en filt han köpt i en liten by i Anderna.
    – Vars ska vi fara hade du tänkt? säger Anna-Margareta och höjer roat på ena ögonbrynet.
    – Du vet, säger Mukunda. Hälsa på hos Birgersson. Han tittar på sin kusin och i blicken ser hon tonåringen han en gång var, han som förläste sig på flummerier medan hon läste extrakurser i matte och fysik. Hans ögon glittrar. Det är ingen idé att protestera.
    – Han bor på Solgården numera, jag har kollat på nätet, säger Anna-Margareta och viftar med sin smarta telefon. Nu är det Mukundas tur att höja på ögonbrynet. Hon svarar på hans outtalade fråga när hon hastigt vänder sig om och börjar gå mot Saaben.
    – Okej då, jag bad Krabban om hjälp! Hon ser inte Mukundas breda leende men känner det formligen bränna i nacken. Nu kör vi, gubbe!
    – Gasen i botten, kära kusin! De sätter sig i Saaben, och Mukunda backar långsamt ut från tomten. Anna-Margareta plockar upp sin pappersbunt från portföljen och fortsätter läsa från där hon blev avbruten. Titelsidan lyder "The Ghost Panic – a Chaos Theory Approach by Doctor Ian Malcolm", och under bilturen varseblir hon inget annat än de lugnande logiska resonemangen i artikeln. Mukunda kan till och med smyga igång ett kassettband med mongolisk strupsång utan att hon reagerar. 

Lucka 5: Allt kommer i kapp oss till slut (del 5/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 5/11)

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd lutar sig tillbaka i sin öronlappsfåtölj. Hans många dubbelhakor dallrar och de röda kinderna skiner. Den skarpa blicken som satt skräck i så många förbrytare håller nu fast Anna-Margareta, som står framför honom med händerna i sidan.
    – Jaha, flåsar Winkelryd medan ett nöjt småleende växer fram i hans pussiga ansikte. Sånt finbesök får man inte så ofta nu för tiden.
    Anna-Margareta blir plötsligt medveten om hur konstigt det är att hon har händerna hängande i sidan. Hon känner hur axlarna drar sig uppåt, och tvingar sig själv att slappna av.
    – Men slå dig ner för böveln, säger kommissarien och nickar mot trästolen bredvid. Anna-Margareta ler.
    – Jag har med mig mandelkubb, säger hon och sätter sig. Hon plockar upp en plåtburk ur sin portfölj, häller upp kaffe från TV-kannan i två koppar som står på sidobordet och bjuder Winkelryd. Han plockar upp ett gyllene bakverk, rikligt bestrött med pärlsocker, ur burken, och hans skarpa blick får ett förälskat skimmer. De fikar under tystnad.
    – Du sa du hade något, säger Winkelryd när han svalt undan den sista biten kaka och sköljt ner med becksvart kokkaffe.
    Anna-Margareta sätter ner koppen i fatet, tar på sig ett par handskar hon haft i bröstfickan och plockar upp en plastpåse ur portföljen. I den ligger den rutiga tygbiten som hon tar upp med en pincett. Hon håller upp tyget mot ljuset från den tvåarmade lampan. Winkelryd lutar sig fram med ett stånk, och böjer nacken medan han närsynt inspekterar de belysta fibrerna. Han känner efter i innerfickan på rökrocken och plockar fram ett repigt förstoringsglas, och sveper återigen över tygstycket.   
    – Hum, ja. Ja det verkar ta mig fan så. Hans röst är avlägsen, och han lutar sig tungt tillbaka.
    – Hur verkar det? Anna-Margareta har flyttat sig fram till kanten på stolen.
    – Birgersson. Den gamle polisen blickar ut genom fönstret. Men det måste väl tas till labbet förstås, numera har de ju mängder av hokus-pokus-metoder för att avgöra sånt. Fast jag vet ju vad jag ser.
    Anna-Margareta lägger tillbaka ledtråden i påsen, försluter den och ställer sig upp.
    – Måste du ha så bråttom? Winkelryds röst låter mild, nästan bedjande. Anna-Margareta ler och tittar ner i golvet.
    – En annan gång kan jag stanna längre, hördu. Jag är fortfarande på jobbet så att säga. Som fackrepresentant…
– Ja ja, jag vet att du blir granskad dubbelt så hårt som Roddy och de där andra typerna hos Morenius! säger Winkelryd och fnyser. Men jag förstår, att lösa mysterier går ju först.
    Anna-Margareta städar upp efter fikat, och innan hon går nickar hon mot kommissarien som fortfarande tittar ut genom fönstret.

Lucka 4: Allt kommer i kapp oss till slut (del 4/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 4/11)

Mukunda står mitt under taklampan med händerna knäppta över magen. Den målade pinnen har han stuckit in i sina dreads så den pekar rakt upp. Han mumlar.
    – Sunyaga rama yaga sun sun rama…
    Anna-Margareta sitter på toalocket och läser i sina papper med en reservoarpenna i handen. Hon mumlar också.
    – Ja men det är ju självklart… här är det ju svart på vitt, det är ju nonsens…
    Från taket faller ett lätt gipsdamm. Mukunda drar in det i näsan, och både hans mantra och Anna-Margaretas läsning avbryts av en nysning.
    – Ah, jäklar anåda! svär Mukunda och gnider näsan. Han tittar upp mot taket, och tar sen ut pinnen från håret. Med den petar han försiktigt vid armaturens fäste. Mer gips rinner ner, och sedan… Ett långt, grått hårstrå. När pinnen vidrör det går det en stöt in i Mukundas arm, och iskallt vatten svämmar över inne i hans huvud. Ett skrik som plötsligt tystnar, och Mukundas astralkropp skjuts upp i taket. Han riktar blicken runt i hela rummet samtidigt, och där, bakom duschdraperiet ser han henne.
    Astralkroppen simmar förbi den fysiska kroppen som står som paralyserad med armen upp i luften, och genom draperiet. Där står en liten gumma. Hon är negativ. Ja, alltså som när man ska framkalla riktiga foton. De svarta tänderna är blottade, och den blå huden skiner i dunklet.
    – Hej du, säger Mukunda mjukt.
    Gummans nacke bryts plötsligt våldsamt bakåt, och hon skriker till, samma skrik som innan, sen ett kort gurgel och så tyst igen.
    Anna-Margareta tittar upp från sin läsning och ser att hennes kusin har fastnat igen, med armen och blicken i skyn. Hon suckar och lägger sin pappersbunt på golvet. Precis när hon ska ställa sig för att peta på Mukunda, märker hon en spricka i en av kakelplattorna. Hon böjer sig ner och petar med pennan i sprickan. Den ger vika, och Anna-Margareta släpper ut ett andetag hon inte visste att hon hållit inne. Bingo! Hon ler, tar tag i ena hörnan av den spruckna plattan och lyfter. Där under ligger en rutig tygbit.
    Tantens svarta ögonvitor vänds åter upp mot Mukunda, och den spröda nacken sveps bakåt, så ett dånande knakande ekar i det astrala badrummet. Hennes svarta hår virvlar plötsligt upp, och Mukunda får precis upp sin träpinne i tid för att parera anfallet. Tantens hela kropp spänns som en bågsträng, och knycklas ihop till en omöjligt liten boll. Mukunda tar ett djupt andetag och räknar till fem, håller, blåser ut kontrollerat-
-och står på golvet i det vanliga badrummet igen. Han vänder sig mot Anna-Margareta, som tittar upp mot honom.
    – Jag har en ledtråd, säger de i mun på varandra.