Lucka 5: Allt kommer i kapp oss till slut (del 5/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 5/11)

Den pensionerade kriminalkommissarien Albin Winkelryd lutar sig tillbaka i sin öronlappsfåtölj. Hans många dubbelhakor dallrar och de röda kinderna skiner. Den skarpa blicken som satt skräck i så många förbrytare håller nu fast Anna-Margareta, som står framför honom med händerna i sidan.
    – Jaha, flåsar Winkelryd medan ett nöjt småleende växer fram i hans pussiga ansikte. Sånt finbesök får man inte så ofta nu för tiden.
    Anna-Margareta blir plötsligt medveten om hur konstigt det är att hon har händerna hängande i sidan. Hon känner hur axlarna drar sig uppåt, och tvingar sig själv att slappna av.
    – Men slå dig ner för böveln, säger kommissarien och nickar mot trästolen bredvid. Anna-Margareta ler.
    – Jag har med mig mandelkubb, säger hon och sätter sig. Hon plockar upp en plåtburk ur sin portfölj, häller upp kaffe från TV-kannan i två koppar som står på sidobordet och bjuder Winkelryd. Han plockar upp ett gyllene bakverk, rikligt bestrött med pärlsocker, ur burken, och hans skarpa blick får ett förälskat skimmer. De fikar under tystnad.
    – Du sa du hade något, säger Winkelryd när han svalt undan den sista biten kaka och sköljt ner med becksvart kokkaffe.
    Anna-Margareta sätter ner koppen i fatet, tar på sig ett par handskar hon haft i bröstfickan och plockar upp en plastpåse ur portföljen. I den ligger den rutiga tygbiten som hon tar upp med en pincett. Hon håller upp tyget mot ljuset från den tvåarmade lampan. Winkelryd lutar sig fram med ett stånk, och böjer nacken medan han närsynt inspekterar de belysta fibrerna. Han känner efter i innerfickan på rökrocken och plockar fram ett repigt förstoringsglas, och sveper återigen över tygstycket.   
    – Hum, ja. Ja det verkar ta mig fan så. Hans röst är avlägsen, och han lutar sig tungt tillbaka.
    – Hur verkar det? Anna-Margareta har flyttat sig fram till kanten på stolen.
    – Birgersson. Den gamle polisen blickar ut genom fönstret. Men det måste väl tas till labbet förstås, numera har de ju mängder av hokus-pokus-metoder för att avgöra sånt. Fast jag vet ju vad jag ser.
    Anna-Margareta lägger tillbaka ledtråden i påsen, försluter den och ställer sig upp.
    – Måste du ha så bråttom? Winkelryds röst låter mild, nästan bedjande. Anna-Margareta ler och tittar ner i golvet.
    – En annan gång kan jag stanna längre, hördu. Jag är fortfarande på jobbet så att säga. Som fackrepresentant…
– Ja ja, jag vet att du blir granskad dubbelt så hårt som Roddy och de där andra typerna hos Morenius! säger Winkelryd och fnyser. Men jag förstår, att lösa mysterier går ju först.
    Anna-Margareta städar upp efter fikat, och innan hon går nickar hon mot kommissarien som fortfarande tittar ut genom fönstret.