– Men vad i helvete, mumlade Berra och lyfte upp Predatormasken från ansiktet. Roddy tittade upp från PKE-vispen och mötte Berras blick. Helganäs herrgård med sin höga mur stod på kullen som en skugga mot den mörkgrå natthimlen. Genom maskens inbyggda spektrala okuläramplifikatorer hade han sett rakt in i helvetet.
– Verkligen, sa Roddy kärvt. Apparaten i hans hand blinkade ilsket rött på ett sätt som han aldrig varit med om innan. Han vände sig mot de andra tre. Krabban grävde i sin trunk, Anna-Margareta läste en bok och Mukunda satt i skräddarställning med ögonen slutna.
– Krabban, Anna-Margareta, ni följer med mig runt på baksidan av muren. Berra, du och Mukunda försöker ta er genom grinden.
Anna-Margareta lutade sig ut från dungen där de gömde sig och kisade mot grinden över glasögonen..
– Det ser ut som att det står nån där, sa hon. Tror ni man kan övertala en sån med fakta och logik eller är det en flummare?
Mukunda öppnade ögonen, tittade upp mot henne och log ett snett leende.
– Det får väl Berra och jag ta reda på, kära kusin. Han klappade på sin virkade väska, som skramlade till svar. Nog snackat, nu kör vi.
Roddy, Anna-Margareta och Krabban, som fixat färdigt med något som verkade fladdra runt i hockeytrunken, tittade på varandra, nickade och smög ut från dungen, runt muren.
– Skjut först, fråga sen? sa Berra och plockade upp något som såg ut som en lövblås ur en väska.
– Prata inte så dumt, fnös Mukunda, och tog sig upp från skräddarställningen. Det knakade betänkligt i hans knän, och Berra grinade illa.
– Kan du ställa dig lite mer högljutt, tack? viskade han. Jag tror inte du fick alla spökens uppmärksamhet! Han fällde ner masken över ansiktet igen.
– Du kommer också bli gammal en dag, log Mukunda, borstade av byxorna och vandrade ut mot grinden.
Grindvakten var monstruös. Kroppen verkade tillhöra den skinntorra butler som de träffat när de besökte Helganäs första gången, men huvudet var minst lika stort som hela kroppen, uthugget ur ett enda stycke basalt. Ett par djupt liggande ögon glimmade som olja i den mörkgrå stenen och ett grovt tillyxat hål utgjorde munnen. I högerhanden höll den en lång, utsirad käpp med silverkrycka. När Mukunda och Berra närmade sig tittade grindvakten upp och ropade något. Det lät inte som något språk som Berra någonsin hört innan, men han var nu inte någon akademiker som lagt en massa tid på att studera meningslösa saker som främmande språk. När han tittade på sin äldre kollega såg han samma förvirring som han kände. – Vad sägs om att vi lungen ner oss? sa Mukunda och slog ut med armarna på vad Berra antog skulle vara ett fredligt sätt. – Jag tror inte det hjälper här, började Berra, när varelsen tog några vingliga steg mot hippien och höjde käppen. Precis när han skulle svinga den mot Mukundas huvud slängde sig Berra frustande fram, svängde upp jonblåsaren i stenansiktet och tryckte av. En virvel av antipolär luft strömmade ut från munstycket. Varelsen stannade upp mitt i svingen, och Mukunda kunde kasta sig ner på marken. Grindvakten vred sin oljeblick mot Berra, som kramade avtryckaren så hårt att fingrarna vitnade. Vid det här laget borde den ligga splattad mot muren, tänkte Berra och kände svetten rinna längs näsan. Varelsen vred upp det som såg ut som mungiporna i ett skevt flin och körde in sin käpp rätt in i jonblåsaren. Berra for bakåt i tryckvågen, och landade tungt på marken i ett regn av smält plast och glödande metallskrot från det sprängda vapnet. Stenvarelsen stod lutad över honom. Berra rullade runt och försökte släcka sin brinnande jacka. – Lite assistans tack! vrålade han och försökte ta sig upp på alla fyra. Varelsen sträckte ut armarna mot honom. Tam-tam tam tam-tam tam tam-tam-tam tam. Rytmen fick varelsen att frysa i rörelsen. Berra tog tillfället i akt, hasade upp på fötterna och backade undan medan han letade efter mojängen i fickan. Mukunda satt skräddare och spelade på en rund vit trumma målad med samiska motiv. Han gnolade atonalt med ögonen upprullade i huvudet. Trumljudet fick grindvakten att helt stanna upp. Berra såg genom späckbrillorna hur betjäntens ansikte nu låg som ett filter över stenhuvudet. Den gamle mannens blick var glasartad och munnen hängde öppen. Varelsens grepp om käppen lossnade, och samtidigt hittade Berra det han letade efter. Venkmanisatorn blippade och blinkade i hans hand, och han tryckte på den stora knappen. Den rombformade manicken öppnades hastigt och ett glittrande nät sköt ut mot grindvakten. När nätet slöt sig runt monstret imploderade stenhuvudet, och alla ljud inverterades för en sekund. Mukundas dova trumspel blev en skärande diskant, och Berra fick den otrevliga upplevelsen att höra sina egna väsande andetag dundra inifrån lungorna. Fångad i ett nät av ljus stod nu den gamle betjänten. Han stirrade på Berra och föll sedan handlöst mot marken med ett tjut. Mukunda slutade spela trolltrumma, skakade på sig och tog sig mödosamt upp på fötterna igen. Han tittade på Berra, som studerade betjänsten genom späckbrillorna. – Ingen andeaktivitet, konstaterade han och tryckte på Venkmanisatorn igen. Nätet som omslöt den gamle mannens kropp flög graciöst tillbaka, och en diod på den lilla rombformade lådan blinkade grönt. – Men du får nog ringa 112, sa Mukunda. Han kände på betjäntens handled och nickade kort mot Berra när han hittat pulsen. Sedan letade han igenom den avsvimmade mannens fickor och plockade upp en stor nyckelknippa. Medan Berra ringde larmcentralen låste Mukunda upp grinden, som självmant svängde inåt med ett gnissel. – De behöver ju inte överdriva, mumlade Mukunda, och de båda kollegorna gick in genom grindarna. – Sluta klampa! väste Anna-Margareta. Roddy bet ihop käkarna. Tanten bryter ju av varenda jävla gren hon kommer åt, tänkte han i det att han såg mot Krabban, som mötte hans blick. Skogen runt muren stod tät på sina ställen, och det svaga ljuset från månskäran nådde knappt in mellan tallkronorna. Förutom deras egna steg hördes ingenting. Det var som att själva naturen höll andan, och inte ens de vanliga ljuden från vägarna runt om förmådde tränga in i vad det nu var som omgav herrgården. PKE-vispens utslag hade skakat om honom, och den typen av psykokinetisk energi som strålade ut från den fördömda kåken verkade kunna skrämma bort djurlivet. Precis när Roddy tänkte viska att tystnaden var obehaglig, bröts den av en explosion från framsidan av huset. – Berra! väste han halvhögt, samtidigt som Anna-Margareta pep till. – Bengt-Olof! Den gamla kvinnans blick blev stirrig, och hon fumlade i kavajfickan, men Roddy hann få upp sin telefon först och drog iväg ett sms med tre frågetecken till Berra. I tystnaden hörde han en vag rytm trummas fram, och han fattade att åtminstone Mukunda överlevt. Han såg på sina kamrater. Anna-Margareta hade fått upp sin telefon och försökte hitta in i meddelande-appen, och Krabban höll en liten kräfta mot örat. Trummandet fortsatte ett par sekunder, sedan hördes ett skärande ljud. Därefter en dånande tystnad. Alla tre hoppade högt när Roddys telefon surrade till. En tumme upp från Berra. Roddy nickade mot de andra och de tog samfällt ett djupt andetag innan de fortsatte. Roddy tog täten med PKE-vispen i handen, Anna-Margareta gick i mitten med en hoprullad bunt papper i handen, och Krabban kånkade sin sprattlande hockeytrunk. PKE-vispens dioder blixtrade ilsket rött när de närmade sig en öppning i den täta växtligheten. Där framme hade något brutit sig in genom muren. Eller kanske ut. Ett stort hål gapade i teglet, och små träd hade fallit vid ömse sidor om hålet. Förkolnade tegelstenar låg spridda på marken. – Det här löser Kattis! sa Krabban och öppnade sin hockeytrunk. I det svaga månskenet såg Roddy bara hur något blåskimrande med många tänder hoppade upp och gjorde en volt innan det landade på marken och började åla sig in i hålet. Små stenar rasslade ut, och så blev det tyst. Roddy gick närmare hålet, satte sig på huk och kikade in. Han såg den månupplysta trädgården och den blåskimrande skepnaden som sprattlade sig fram mot herrgården. Det kanske skulle vara bra om vi går igenom våra planer tillsammans innan vi åker ut på jobb. I fickan på skinnjackan pulserade hans gåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar