Lucka 9: Allt kommer i kapp oss till slut (del 9/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 9/11)

Solen är på väg att gå ner när den gamla Saaben rullar in på parkeringen. Mukunda och Anna-Margareta kliver ut. Han har trolltrumman i handen, och hon bär på asken från Birgerssons byrå. En skata hoppar ner från en av de svarta staketstolparna i järn, och skuttar fram mot dem. Mukunda lutar sitt huvud, och skatan speglar gesten. Han skrattar till så det toviga skägget hoppar, och fågeln dansar runt honom. Han gräver innanför kaftanen och slänger ut en handfull solrosfrön på marken. Skatan börjar ivrigt kalasa på dem, och fler fåglar som tidigare varit helt osynliga anländer blixtsnabbt till platsen. Anna-Margareta tittar på sin kusin, harklar sig och pekar på armbandsuret. Snart blir det övertid betyder gesten. Mukunda suckar, blickar mot fåglarna som nu fokuserar på godsakerna på asfalten, och går efter kusinen mot grindarna.
    De går längs den prydligt underhållna grusgången, och tittar på varsin sida efter rätt sten. Mukunda är säker på att skatan från parkeringen håller sig i närheten.
    – Hördu, här ska du se! Anna-Margareta stannar och pekar på en sten med texten "Britt Lundberg 1916-1998". På stenen landar skatan. Den plirar på Mukunda med sitt enda seende öga. Gumman, med sitt långa grå hår och sin brutna nacke, står bakom stenen. Hennes svarta ögon krälar, och gråstenständerna maler mot varandra. Mukunda nickar mot henne och plockar upp sin målade träpinne från en innerficka i kaftanen. Han låter den ligga i handflatan, och känner hur den vill dra mot anden. Han tittar på sin kusin, som öppnat asken. Britt Lundbergs ande spärrar upp ögonen, och de glimmar som av guld, en reflektion av det som ligger i asken.
    – Du vet att jag inte tror på sånt här, börjar Anna-Margareta, men Mukunda bara viftar avvärjande med sin fria hand. Britt dras mot asken. Hon sträcker ut en skör arm av flytande glas mot det tjocka armbandet, och när astralkroppen vidrör det saknade föremålet sker en förändring. En virvelstorm börjar någonstans inuti den döda kvinnan och sveper ut och runt hennes uppenbarelse. Mukundas målade träpinne hoppar vilt i handflatan. När stormen bedarrat står en kvinnogestalt framför dem, rakryggad och guldskimrande. Hon ler ett pärlvitt leende och säger tack. Skatan sveper ner från stenen och flyger rakt genom anden, och båda försvinner.
    – Ha det bra på bridgen, och hälsa Evalisa, mumlar Mukunda. Träpinnen i handen har slutat skaka. Anna-Margareta fnyser och himlar med ögonen, men Mukunda hinner se leendet som sveper över hennes läppar.