Allt kommer i kapp oss till slut (del 2/11)
Mukundas ögon är slutna. Hans händer ligger uppåtvända i knäet, luften åker knappt märkbart in och ut genom näsan och ett lätt leende vilar på hans läppar. Klangskålarna skallrar i bilstereon, och bildar tillsammans med det smattrande regnet en behaglig ljudmatta.
– Bengt-Olof! Rösten är svag, liksom skimrande. Nämensi är det du, lill-Bengt-Olof!
– Gammelmoster Evalisa! Mukundas astralkropp ler. Nå?
– Nåmen, int kan jag klaga! Över det rostskyddsmålade biltaket materialiseras en liten torr tant. Hon höjer båda ögonbrynen. Tänk vad du har gamle'de! När jag gick hädan var du ju i trettioårsåldern! Mukundas astralkropp gör en volt i etern över den gamla Saaben och skjuter ett regn av gnistor runt sig. – Man är inte äldre än man känner sig! Inne i bilen breddas Mukundas leende. Vad nytt från ansia?
– Nog är det samma samma. Evalisa ser sig omkring. Erikssons hälsar!
– Hälsa tillbaka och tacka för kaffet! I Mukundas astralhand materialiseras en kopp med oljeskimrande vätska, och han tar en klunk. Kroppen inne i bilen sväljer.
– Nä nu är det nog dags för bingon, vi höres väl! säger gammelmostern, och imploderar. Mukundas fysiska ögon öppnas. Någon knackar på bilrutan. Han vänder sig yrvaket runt och tittar in i ett skarpt ansikte. Leendet han hade på läpparna under astralsamtalet med Evalisa breddas ännu mer.
– Maggan! Men kom in, stå inte där i regnet! Mukunda trycker på "Pause" på stereon.
– Då vore det väl klädsamt om du låste upp dörren, kan man tycka, säger kvinnan utanför. Och du vet att jag heter Anna-Margareta. Mukunda fortsätter le och rycker på axlarna så dreadlockarna skakar.
– Det är nåt fel på gammbilen vet du ju, säger han. Låset går igen.
Anna-Margaretas skarpa ansikte skärps ytterligare, och Mukunda tänker att hon hade kunnat skära upp glasrutan med den där minen. Men han lutar sig över till passagerarsidan och drar upp låsknappen. Kvinnan går värdigt runt bilen, öppnar dörren, flyttar undan en drömfångare och en termos, och sätter sig, noga med att skydda sin kappa från en stor grön fläck på sätet.
– Varför sover du i bilen, Bengt-Olof? säger kvinnan och tittar rakt fram.
– Jag sov inte, jag ringde! Och du vet att jag föredrar Mukunda nuförtiden.
– Jaha, Bengt-Olof, och till vem ringde du, om jag får fråga? Anna-Margareta vänder sig mot Mukunda och ser på honom över de trekantiga glasögonen. Har du skaffat sån där handsfri?
– Tog ett snack med gammelmoster Evalisa! Det vet du ju att jag gör varje onsdag. Och inte behöver man nån handsfri.
Anna-Margareta andas in långsamt med näsan, sluter ögonen och släpper ut luften med munnen. Det här igen.
– Evalisa dog 1997, käre kusin. Man kan inte prata med någon som är död.
– Erikssons hälsar, säger Mukunda, och hans leende bleknar något. Ska du ha nå te? Han gestikulerar mot termosen på golvet.
– Nej tack du, Bengt-Olof, jag har druckit Earl Grey idag. Hon ryser mikroskopiskt, men Mukunda ser det, fnyser och startar bilen. Den elektriska motorn går nästan ljudlöst i gång, och klangskålarna börjar åter skallra i de gamla högtalarna.
– Men skruva ner! fräser kvinnan. Du vet att jag har miso-
– Ja jag vet, du har misofoni, suckar Mukunda och pausar stereon igen. Men guru Sunyaga säger att den här frekvensen kan bota de flesta öronsjukdomar…
– Guru Sunyaga säger också att man ska stå på huvudet och prata med ormar tills man får svar. Anna-Margareta tittar ut genom rutan. Nu måste vi i väg på jobb, annars blir ju Kaj så sur.
Mukunda lägger i en växel och kör från Anna-Margaretas hus, mot Tallgatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar