Lucka 1: Allt kommer i kapp oss till slut (del 1/11)

Som långtida läsare av min blogg kanske du minns att jag gjort ett antal julkalendrar tidigare, till exempel min kalender med rollspelsinnehåll från 2022. I år tänkte jag försöka mig på ännu en kalender där jag utgår i något som tog sin början i ett rollspel, och sen får vi se vart det landar. 

För några år sedan uppfann Erik Kohlström, som jag spelat rollspel med sedan 2020, ett rollspel som baserades på idén om ett svenskt Ghostbusters. Namnet på spelet är Protonkanoner och RUT-avdrag, vilket jag tycker är ett utmärkt namn för att ge känslan spelet har. Rollpersonerna är anställda på ett spökjägarföretag i Sverige, där spökjakt är lika naturligt som rörmokeri eller snickeri. När vi spelat har vi haft en balans mellan humor och lätt skräck, ungefär som Ghostbusters-filmerna. 

Den första rollperson jag gjorde heter Bengt-Olof Mukunda Örnfjäder och är en skäggig norrbottnisk hippie med dreadlocks i 60-årsåldern som fått ett andligt uppvaknande sedan han fått besök av anden efter sin gammelmoster Evalisa. Han är besatt av att lära sig mer om andevärlden och har rest jorden runt för att få kunskap från alla möjliga esoteriska sällskap. Den andra omgången så beslutade jag mig för att göra Mukundas motsats, hans kusin Anna-Margareta som är en strikt bibliotekarietyp som med sitt VoF-medlemskort i högsta hugg gör allt för att bevisa att spöken inte finns. När jag spelat Anna-Margareta ett par omgångar slog mig tanken att jag skapat norrbottniska Mulder och Scully! Detta fick mig att under några febriga dagar skriva en novell om en spökjakt, och den tänkte jag posta i omgångar här.  

Allt kommer i kapp oss till slut (del 1/11)

– Är du färdig snart? Caroline knackar på toadörren. Inget svar. Det är inte ovanligt. Jävla telefon tänker hon. Han varken ser eller hör. Hon plockar upp en strumpa från golvet och lägger i fickan, går förbi köket, slalom runt Duploborgen, uppmanar Julia att inte gräva i gröten, går in i tvättstugan, lägger strumpan i korgen, plockar med sig en ren topp och tar sig genom hinderbanan som är nedervåningen på Tallgatan 8.
    – Skolan börjar om femton! ropar hon och bankar på badrumsdörren. Inte ett ljud. Eller? Caroline sätter örat mot toadörren. Det hon hör får henne att banka igen, hårdare och snabbare.
    – Malte? Malte öppna snälla! Caroline rycker i handtaget. Dörren är låst. Hon springer ut i köket, hoppar över en monstertruck, sliter upp övrigt-lådan och rafsar runt. Där, en flat mejsel. Julia har havregrynsgröt upp till armbågen, skrattar för sig själv och tittar upp lagom för att se sin mamma springa mot toan, snubbla och nästan ramla över Duploborgen innan hon återfår balansen.
    – Mamma! Akta borgen! ropar Julia. Caroline hör inte. Hon är tillbaka vid toadörren, vrider om låset utifrån med mejseln och sliter upp dörren. Sen blir hon bara stående där i ett, två, tre hjärtslag.
    Malte hänger upp och ner i taket. Nederdelen av ansiktet är invirat i en gammal handduk, och hans ögon, de babyblå, är uppspärrade. Hans skrik dämpas av handduken.
    Carolines blick går upp mot taklampan, och den syn som möter henne får henne att skrika. Hon slänger sig med armarna uppsträckta mot sin sons fötter, som sitter fastbundna i taklampan. Det gråa, flottiga håret som håller fast fötterna har tjorvat ihop sig och hon använder mejseln för att skära av det, strå efter strå. Maltes skrik tilltar, och han ormar sig så armaturens fäste börjar lossna. Caroline skär snabbare och snabbare.
    Till slut får hon loss de sista testarna, och tar emot sin son, alla 53 kilo tonårsmuskler, på sina darrande armar. Hon sitter på huk, knyter loss handduken och stryker Maltes rödflammiga kinder.
    – Mamma… mamma…
    – Du är loss nu, älsklingen, du är loss, allt är bra. Hennes röst är vyssjande, lugnande. Malte spänner hela kroppen och tittar på en punkt precis bakom Caroline.
    – Mamma! Tanten!
    Caroline vänder sig om och ser en skepnad bakom duschdraperiet. Hon ställer sig upp med sonen i famnen, springer ut med honom och smäller igen badrumsdörren. Hon är inte säker, men tror sig höra någonting slå mot den. En enda duns, sedan blir det tyst.
    – Du kan nog släppa mig nu, säger Malte efter vad som känns som en iskall evighet. Caroline öppnar ögonen, som hon inte visste att hon slutit, och inser att hon lyfter en femtonåring i en krampaktig björnkram. Hon ler, och släpper taget. Malte är fortfarande röd i ansiktet och ögonen, men han klappar sin mamma på huvudet.
    – Det är lugnt nu. Hon kan bara vara där inne.
    Caroline ser på sin son. Hjärtat bultar så hennes nattlinne fladdrar. Hon drar efter andan och vänder sig mot toadörren. Den är tyst och stilla. Från köket hörs en skräll. Julia har tappat sin grötskål i golvet och skriker.
    – Var är min telefon? säger Caroline till slut. Vi måste ringa Morenius.