– Men vad är det för en niding som gjort det här mot lillflickan? sa Anna-Margareta. Hon såg ner på Nellys kropp i frysboxen och hennes ögon fylldes med tårar. Ni förstår väl att vi måste ta fast mördaren!
Roddy hade backat mot andra väggen. Han tittade på den äldre kvinnan.
– Mukunda har ju den där ädelstenen, började han.
– Ja, Bengt-Olof har också en pinne som han säger kan användas för att prata med de döda, fräste Anna-Margareta. Så man vet ju vad hans ord är värda! Hon svängde runt och genomborrade Roddy med blicken.
– Hörni, nu får vi la lugna ner oss några watt! sa Krabban. Han hade plockat upp havskatten och klappade den nu förstrött på huvudet. Den slöt sina ögon och slog med stjärten. Det tjänar inget till att brusa upp sig! Nelly är kall som en leverkorv och det verkar kört va, men har vi inte sett skumma grejer hända förut?
– Bah, det är mest troligt naturgas som förvirrat er! Anna-Margareta tog upp en näsduk ur portföljen och snöt sig ljudligt.
Roddy kände gåvan tynga och bränna i fickan. Han försökte svälja undan klumpen i bröstet. Kom till festen, sa gåvan. Ta med dina vänner.
Berra och Mukunda stod utanför ett par imposanta dubbeldörrar inne i herrgården. Korridoren hade varit tyst bortsett från skriken och dunsarna de hört innan, som verkade emanera just från dessa dörrar.
– Har vi någon plan? sa Berra.
– Har vi egentligen nånsin nån plan? sa Mukunda och log.
– Ja, jag menar nä, eller alltså, när man ska fånga en enstaka pizzeriamuckla, eller schasa bort ett gäng mopedspöken, så behöver man ju bara skjuta några protonsalvor och slänga ut lite fällor. Det här verkar vara nåt annat.
– Ja, vibbarna är gode off. Ska vi meditera?
– Gör det du så tar jag en snus!
Mukunda ställde sig axelbrett med fötterna, blundade och började mässa lågt. Berra öppnade dosan med General, knådade en dubbel och la in. Bilder av Arnold, Stallone och Dolph Lundgren for genom hans huvud, och han förstod att de var med honom. Han log och såg framför sig hur han hoppade fram med en minigun, eller en AK-47 eller bara sina stålhårda nävar och bara bam, slam, jippikajäjmadafacka!
Han vaknade ur sina fantasier av att något slog mot dörrarna. En gång, två gånger och den tredje gången splittrades de massiva ekdörrarna. Ett vitt huvud stack ut ur hålet. Andens ansikte hade precis fel proportioner – munnen var för liten, näsan för bred och ögonen satt för långt åt vardera hållet. Kalmarit hann Berra tänka innan anden öppnade munnen och skrek. Det lät som ett flyglarm, och Berra slog händerna för öronen. Mukunda blundade fortfarande och mumlade sin ramsa.
Spökets armar kom ut förbi dess huvud, och slet sönder dörrarna som om de var gjorda av wellpapp. Berra slängde sig mot Mukunda för att rädda honom från de fallande dörrdelarna, och de slog i stengolvet tillsammans.
– Men titta, drottningen, vi har överraskningsgäster!
Ljuden från salen stannade upp. Berra såg hur hela salen var full av spöken, och han skakade Mukunda för att väcka honom ur transen. Gubben blinkade.
– Vi kanske skulle haft en plan ändå, sa han och sträckte sig efter något i fickan. Kan du rulla av mig, snälla Berra? Det är lite svårt att andas.
Roddy ledde sina kollegor hastigt genom källargångarna. Han visste precis vart de skulle. Drottningen talade till honom. Där, en trappa upp. Han hörde de glada ljuden från festen där uppe. Gåvan hoppade runt i fickan av iver. Kom, min tjänare, kom!
De gick upp för trappan och kom ut i en korridor med högt i tak. Tavlor och gobelänger täckte väggarna. Festljuden hördes starkare från en dörr på andra sidan korridoren.
– Där måste det ju vara, sa Anna-Margareta. Nå, nu far vi sta och gör kaos med den här otäckingen! Hon stegade fram mot dörren och skulle just trycka ner handtaget när en stor krasch hördes, och så tystnade festen. Spökjägarna frös i sina rörelser.
– Beväpna er, för helvete, sa Roddy och gjorde sin protonrevolver redo. Krabban plockade upp en mattermos ur väskan, och Anna-Margareta rullade upp ett gulnat pergament.
– Se upp, nu kommer Morenius Spökservice! sa Anna-Margareta och sköt upp dörren.
Salen var upplyst av spökljus. Vålnader och andar fyllde upp lokalen så det var svårt att se till andra sidan, men det var uppenbart att de hade sin uppmärksamhet riktad åt andra hållet. Dörrarna på andra sidan verkade helt öppna, och någon skrek.
– Spelet är slut, kneckedeck! ropade Krabban och plockade upp något ur sin mattermos. Han vevade med armen och glittrande slemklumpar svepte över spökena. I luften sköt smala trådar ut och virade in sig i såväl patricier som plebej, och åtminstone ett dussin osaliga andar skrek till.
Från honnörsbordet reste sig en gestalt, och Roddy svalde hårt. Det blonda håret på tonårstjejen svängde som i en schamporeklam, och ett pärlande skratt fyllde lokalen. Runt hennes hjässa dubbelexponerades för en stund en gyllene krona, och Roddy kände hur en öm hand smekte hans panna.
– Välkomna till festen, spökjägare! ropade Louise af Sparre. Och särskilt välkommen till dig, Roddy. Det sista vibrerade inuti Roddys kranium.
De spöken som inte fångats av Krabbans maneter svepte runt.
– Vi har väntat på er, och nu är alla samlade, sa Louise och såg ner på sina föräldrar, som satt orörliga vid bordet med två skålar blod framför sig. Hon klappade dem på varsin axel, och de ryckte till.
– Var det du som dräpte Nelly? morrade Anna-Margareta och osäkrade sin pergamentrulle.
– Ett nödvändigt offer, sa Louise och gäspade. Från andra sidan av lokalen hörde Roddy hur Berra svor, och såg genom de församlade andarna hur hans stora kollega hölls fast av en förvriden ande, förmodligen en kalmaritisk poltergeist. Bredvid honom stod Mukunda och blundade. Han var bunden till ben och fötter av skurtrasor, flankerad av två tjänsteandar.
– Käka logik, ditt fjuster! ropade Anna-Margareta, och började läsa från sitt pergament, ett torrt mässande som inkluderade rubrik, underrubrik, samtliga författare, abstract och inledning. Roddy förstod inte riktigt vad hon sa, men det var något om medeltida danssjuka inducerad av kombinationer av mjöldryga och massuggestion. En handfull av spökena började vrida sig i plågor, och ett av dem, en pudrad adelsdam, virvlade ihop och försvann.
– Så trevligt med en föreläsning, sa Louise och gäspade överdrivet. Men är det inte dags att vi vrider upp det här partyt ett snäpp? Hon knäppte med fingret, och alla kandelabrar tändes. Ljus som svetslågor fick samtliga levande att knipa ihop sina ögon, och när Roddy vågade kisa igen såg han hur Louise ställt sig på honnörsbordet med armarna utåt, handflatorna uppåt. Från taket sänkte sig en lysande skepnad, och Louise såg på den med uppspärrade ögon.
Roddys fötter började röra sig utan att han hade något att säga till om. Kom hit, lille dräng! Han sänkte sin revolver, och kände hur händerna slappnade av. Protonvapnet slog i golvet, men det spelade ingen roll. Han behövde gå till sin drottning. Hon väntade.
Den vidriga, eteriska Kalmarbon höll Berra i ett järngrepp. Han hade fått slut på svordomar, och kunde bara be. Schwarzenegger vår som är i Florida, helgade varde dina biceps... Och den där hippiegubben stod bara och mumlade. Tillkomme din minigun. Ske din oneliner... Och plötsligt visste han vad han skulle göra. Berra tog ett djupt andetag, och släppte ut all luft på en gång. Poltergeistens grepp lossnade för en sekund. Berra vek sig dubbel och slängde sig bakåt samtidigt som han famlade efter vad som helst han kunde få tag på. Hans hand slöt sig om ett skaft, och han slet upp föremålet när han landade, riktade det mot poltergeisten och tryckte på en knapp. En röd stråle sköt ut från mejseln. Den träffade spökets förvridna anlete, och kalmaritens skärande skrik ekade i den stora salen medan spöket brann och smälte till en pöl ektoplasma.
I tumultet hade tjänsteandarna släppt Mukunda, som gjort en förvånansvärt smidig kullerbytta och nu stod i yogapositionen Krigare ett – ena benet bakåt, det andra framåt, armarna lyfta. I händerna höll han nu ett stycke linnetyg som tycktes drypa av en gråbrun sörja.
– Ni ser ut att behöva lite fiber! ropade han och slängde runt med tyget. Sörjan for rakt mot de annalkande osaliga tjänarna, och när gröten träffade deras ansikten hördes ett mycket tillfredställande fräsande ljud.
– Stoppa dem, min dräng! hördes tonårstjejen vid honnörsbordet skrika. Det var hennes röst, på svenska, och samtidigt en annan röst, uråldrig, på ett annat språk. Berra svängde runt bara för att se hur Roddy kom emot honom. Hans kollegas oklanderligt lagda och oljade pompadour sken i det spöklika ljuset, och kedjorna i skinnjackan rasslade.
– Vad bra! utbrast Berra. Kom nu så tar vi knäcken på de här spökena!
Men Roddy reagerade inte. Nu såg Berra att kollegans ögon var negativa. Ögonvitorna var svarta, och irisarna sken gult. Den vita pupillen var som ett knappnålshuvud.
– Drottningen befaller att de levande ska överföras, sa Roddy.
– Vad i helvete är det du säger? sa Berra och riktade sin protonmejsel mot kollegan.
Tonårsflickans klingande skratt svepte runt Berra. Bakom Roddy såg han hur minst ett dussin spöken kom svävande mot honom. Anna-Margareta verkade läsa från något gammalt papper, och Krabban var omsvärmad av andarna av adelssprättar. Han svingade en fisk mot dem.
– Roddy är drottningens dräng nu, sa Louise. Han är den förste av de levande i min armé. Nelly hade kunnat bli min bundsförvant, men hon var alldeles för modig. Louise paraderade nu fram längs honnörsbordet, och alla spöken hon gick förbi böjde sina huvuden. Berra kunde nu tydligt se hur en krona av guld sken från hennes huvud. Hon hoppade ner på golvet, gick fram till Roddy och la handen på hans rygg. Berra såg hur Roddys negativblick svepte över henne med vördnad, och han började må illa.
– Släpp min kompis! Berra tryckte på protonmejselns knapp, och den röda strålen sköt ut mot Louise. Hon höjde handen och protonstrålen studsade enkelt mot den. Berra fick slänga sig åt sidan för att inte bli träffad.
– Tror du verkligen att en sån liten blixtpinne har någon effekt på en gudinna? skrattade hon, och Roddy ekade hennes skratt.
– Ja, jag trodde faktiskt det, sa Berra och släppte mejseln i golvet. Han gick blixtsnabbt igenom vilka av hans mojänger som skulle kunna hjälpa mot en gudinna, och kom fram till att han inte hade några. Han vände sig mot Mukunda.
– Lite hjälp här, kanske?
Den äldre mannen, som bytt från Krigare ett till Krigare två, med ena armen fram och andra armen bak, log sitt frustrerande ickevåldsleende. I högerhanden höll han ett tarotkort, som han vände mot Louise. Berra såg en upp-och-nedvänd krumryggad figur med bjällermössa le skelögt på kortet.
Louise skrattade igen.
– Den felvända Narren! Jaha, som du önskar! Hon gjorde en vridande rörelse med handen, och plötsligt hängde Mukunda med huvudet ner och fötterna upp. Tarotkorten flög ur hans hand och landade överallt på golvet med ett fräsande och blixtrande. Figurer steg upp från korten och skingrades i dimmor. Mukundas skägg dolde hans ansikte, men Berra kunde höra ett dämpat "rackarns också".
Från gubbens andra hand ramlade något grönskimrande ner. När den gröna stenen träffade golvet splittrades den, och Nellys spöke materialiserades framför dem.
– Men Nelly, oh my god! Så kul att du kunde komma! utbrast Louise. Berra passade på att sticka ner handen i väskan och fiska upp ett Kinderägg. Det kan ju inte skada.
Kattis bet med sina rakbladsvassa tänder mot andarna som anföll hennes husse. Hon tittade tillgivet på honom med sina runda fiskögon. Krabban hade en ål i andra handen, och blixtar sköt ut mot spökena. Med sina två fiskvapen skapade han en radie runt sig, och han tog sig fram steg för steg. Kattis såg att han siktat in sig på det långa bordet, där det satt två levande. Från tallrikarna framför dem rann färskt gott blod, och Kattis försökte ivrigt dra sig mot dem.
Den gamla damen läste fortfarande från sitt obegripliga pergament, men det verkade ha effekt. Spöken försvann i moln av logik runt henne, men fler materialiserades. Kattis bet i ännu en pudrad peruk, och adelsdamen under den skrek när ektoplasman började spruta ur hennes huvud. Kattfisken sörplade i sig. Något hände i andra änden av rummet, men Kattis kunde inte riktigt fokusera med så mycket kul runt sig.
Husbond hade nu kommit fram till honnörsbordet, och skyddad av sina två fiskar började han prata med de två levande som satt vid sina blodforsande tallrikar.
– Hur var det här då?
– Vår dotter, hon är inte ond, sa kvinnan. Kattis kände igen tonen på rösten. Människor som lät så var ledsna och desperata. Den här kvinnans ansikte var dock stelt.
– Vi skulle aldrig köpt det här huset, utbrast mannen. Vi skulle aldrig låtit Louise ha den där gamla krukan! Hans blick for mot en antikvitet framför honom.
Krabban la ner Kattis och ålen på bordet. Ålen fortsatte blixtra mot de anfallande andarna, och Kattis började lapa i sig av blodet. Hon såg hur Krabban började leta i sin hockeytrunk igen, och plockade upp en flaska.
– Det här kan nog göra susen! sa han, drog ur korken och hällde i vätskan i krukan. En frän, svart rök steg upp, och skrivtecknen började lysa.
– Aj då, sa Krabban och slängde sig ner på golvet.
Krukan exploderade i svart eld. Det levande paret kastades bakåt, och Kattis sveptes in explosionen. Det här var nog inte meningen, hann hon tänka innan allt blev mörkt och tyst.
Nelly tog upp sin telefon ur fickan och tittade på den. En plupp. Hon tryckte på skärmen, och tittade sen på Louise.
– Var är den? frågade Nelly.
– Var är vad? sa Louise med ett vasst leende.
– Min kropp, sa Nelly. Du tog den.
– Ja just det. Den ja. Den första men inte den sista.
En explosion skakade salen, men Louise var helt oberörd. Nelly såg en svart flamma slå ut, och hur Louises föräldrar for bakåt.
– Vad hände? sa hon.
– Ännu fler oundvikliga stenar sätts i ostoppbar rullning. Louises ögon rullade upp i huvudet. Hennes ögonvrår sken som av guld. Hon sträckte ut armarna och lyfte från golvet.
– Men ge tillbaka min kropp din NPC! Nellys röst lät svag, som ekot i ett kassettband som spelats över många gånger.
– Din drottning behöver den, vad är det du inte förstår?!
– Det är kanske du som inte förstår, sa Berra. Han och Mukunda flankerade Nelly. Berra hade Kinderägget dolt i handflatan och Mukunda stod i en krigisk yogaposition med gröthandduken som ett stridsgissel i näven.
– Jaha, ännu en spökjägardräng! Louise steg ytterligare några fot upp i luften. Buss på honom, Roddy!
Roddy, som stått och fånlett mot Louise, ryckte till och gick till omedelbart anfall. Med båda nävarna sträckta ut från kroppen sprang han mot Berra. Denne väntade in attacken och i sista stund kanaliserade han Jean-Claude van Damme och gjorde sin bästa rundspark mot kollegan. Den var visserligen långt ifrån förlagan, men benet for ut och ändrade Roddys färdväg, rakt mot Mukunda. Han svepte hårt med linnehandduken och klockade Roddy med en kladdig grötsving. Roddy for handlöst mot dörrkarmen och damp i golvet.
Berra vände sig mot Louise, som nu sken med ett inneboende ljus. Hon svävade en meter över marken, och ur händerna sköts ljusstrålar ut. Spökena i salen flög mot henne och omringade sin drottning.
– Nu, Berra! väste Mukunda. Berra slängde ägget i en båge långt in i salen. Det studsade mot golvet och öppnades. Ur dess inre emanerade kraftiga ljudvågor, men trots detta lockades bara ett fåtal mindre spöken, bland dem ett par tjänsteandar och en monstruös kyrkråtta, att lämna Louises sida. Men distraktionen var tillräcklig för Mukunda. Han svepte ur sin yogapose och svängde sin gröttrasa mot Louise. Samtidigt tryckte Nelly på sin telefon.
Det klibbiga linnetyget flög som en bumerang och svepte sig runt Louises ben. Tonårstjejen skrek som om hon blivit bränd, och faktiskt började benet fräsa och ryka. I detsamma pep hennes telefon.
– Käka trojan! Nellys röst hade fått en karaktär av kyrkklockor, och den ekade i salen.
– Vad händer? skrek Louise hysteriskt.
– Se upp vem du addar på Snap!
Telefonen, som verkade ligga i Louises ficka, började ringa. Och tjuta. Och till slut sprängdes den i gröna flammor. En spöklik eld färdades runt hennes kropp, och förenades med grötbranden. Louise föll i golvet med en smäll.
– Dags för Roddys grej! skrek Berra. Han tittade sig omkring och upptäckte Roddys avsvimmade kropp på golvet. Han suckade, slängde sig mot Roddy och började muddra hans fickor. Den ska ju vara här nånstans! Han hittade först en sten som pulserande kraftigt, men efter en evighets letande fann han det lilla paketet. Han vecklade ut en silverfärgad filt och sprang mot den brinnande kroppen på golvet. Han virade in Louise i filten och klappade tills han såg att lågorna var helt släckta.
Han kände på Louises hals.
– Hjärtat slår men hon är medvetslös.
– Stenen... mumlade plötsligt Roddy. Berra tittade mot honom och såg att han vaknat. Stenen... släng den i elden, nu!
Berra såg på honom ett förvirrat ögonblick, sen kände han den pulserande stenen i handen. Utan att tänka gick han in i salen och stegade fram mot urnan, som fortfarande brann i svarta lågor. Han drog upp jackan för ansiktet för att skyla sig mot hettan och slängde in den gyllene stenen i elden. Lågorna slog upp kraftig och ändrade färg till guld i ett ögonblick, sedan slocknade de.
Krabban kröp fram från sitt gömställe, tillsammans med paret af Sparre. Alla tre var sotiga men såg oskadda ut.
– Har du sett Kattis? var det första Krabban sa
– Vissa har jobbat och har inte haft tid att leta efter nån katt, fräste Berra. Pröva det nån gång!
– Du behöver inte vara tyken, mumlade Krabban.
Nelly såg på Mukunda. Han nickade mot den gröna ädelstenen, och Nelly nickade tillbaka. Sedan dök hon med huvudet före rakt in i stenen. Det gick så fort, ena stunden var hon ett svandykande tonårigt spöke, nästa stund var hon borta. Stenen sken starkare, och Mukunda log sitt mjuka leende när han gömde stenen innanför sina tygsjok.
– Kommer hon kunna... komma tillbaka? sa Charles af Sparre. Mukunda vände sig mot honom.
– Ja, det är säkert.
– Menar du min dotter eller Nelly? Charles svalde darrande.
– Det får du se. Den gamle mannens isblå blick var hård och outgrundlig. Charles tittade ner och teg.
– Well hello there again, miss Melnitz! sa Kaj.
– Hello there, and a merry Christmas to you, mister Morenius! Den gälla rösten lät road. It seems you solved this big haunting in time. I have to say, we're quite impressed over here at GBI HQ!
– It's my pleasure! Kaj kände hur hans axlar sänktes och han blåste långsamt ut luft mellan hårt pressade läppar. Han tittade mot Pia, som höjde ett ögonbryn. När han log svarade hon med ett brett leende, sen tog hon en djup klunk ur sin glöggmugg.
– We have some questions about your methods over there in Sweden, but that’s for another time, sa miss Melnitz. Our scientists would really like the recipe for that "grutt", or whatever you called it!
– It's "gröt", and sure, I will ask Mukunda to send it to you!
– Well, alright then, mister Morenius, that’s it for this time. We'll need the full debrief as per usual, but for now you'll need to unwind.
– Trust me, we already are! Kaj tittade ut över konferensrummet, och såg sina kära anställda. Anna-Margareta drack äggtoddy ur en mugg med Vetenskap och Folkbildning-logo och stod i samtal med sin kusin, som sörplade på en rykande brygd ur ett opakt glas. Roddy, med en stor bula, höll en öl i ena handen och ett dricksglas Jägermeister i den andra. Han tittade in i väggen. Berra, med en Pripps blå i näven, klappade just honom vänskapligt men hårt i ryggen. Krabban hade en svart armbindel och såg miserabel ut. Han hade inte hittat sin kära havskatt efter explosionen. Det andra hade försökt övertyga honom om att Kattis skulle komma tillbaka när han minst anade det, men han var säker på att hon var borta för alltid. Kaj log mot dem.
– Yes thank you miss Melnitz, and merry Christmas, god jul!
– We'll be in touch, sa Melnitz och la på.
Mukunda hade lovat att båda tonårsflickorna skulle kunna återställas med ritualer, så fort Nellys kropp tinat. Det var tur i oturen att Louise lagt henne i frysen, annars hade hon kanske börjat lukta. Louise skulle kunna åtskiljas från den invasiva gudinnan från Mesopotamien, men hennes föräldrar hade råtts att hålla henne från allt som hade med det övernaturliga att göra, inte minsta kvällstidningshoroskop skulle hon få läsa. Kaj var säker på att Anna-Margareta haft ett finger med i spelet där, men han hade gått med på det. För lugnets skull.
Han la ner luren, ställde sig upp och tog en glöggmugg.
– Skål, Morenius spökservice AB! Och god jul! Hans kollegor höjde sina drycker och skålade med honom. Ute föll ett lätt duggregn. Telefonerna var lugna. Det artade sig till en helt vanlig julafton i Växjö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar