Lucka 10: Allt kommer i kapp oss till slut (del 10/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 10/11)

Malte och Caroline kommer ut från Kaj Morenius kontor på Morenius Spökservice AB. Julia sitter vid det stora akvariet utanför och göra stora ögon åt en gädda med spiralformade huggtänder på magen. I sanden på botten krälar slemklumpar omkring. En lång man med rött hår är just i färd med att förklara något för henne på sjungande göteborgska.

    – Jo du förstår, den andalusiska spiralgäddan är fenomenal på att känna av parapsykisk energi i vattenmassor! Det räcker att en enda sjödraug gått förbi på botten för att den ska börja borra ner spiralgaddarna, och då är det bara att släppa ut silkeshumrarna…

    Caroline går fram till sin dotter, som sliter blicken från den märkliga fisken. 

    – Mamma vet du vad Krabban sa? säger Julia andlöst. Jag kunde få en odöd mussla! Snälla mamma kan jag få den, snälla jag ska ta hand om den och älska den och ha den som min egen på mitt rum! Caroline ler mot henne och vänder sig sedan mot den långe mannen. Han tittar på henne med en min av att hon stört något mycket viktigt.

    – Det var jättesnällt av dig, eh, Krabban, säger Caroline, men vi har inte riktigt tid med något husdjur nu och…

    – Det är la inget jobb alls! säger han. Den är bokstavligt talat odöd och äter väldigt lite, kanske bara något ruttet sillkadaver i veckan. Och ni har aldrig haft ett mer tillgivet djur, det kan jag säga er! 

    – Mamma, kan vi åka hem nu? Malte har kommit fram till dem, och i hans blick ser Caroline fortfarande skuggan av den skräck han kände efter att tantspöket hade bundit fast honom i taklampan. Men den är på väg bort. Samtalet med Morenius hade varit stelt. Han hade oengagerat ställt frågor utifrån ett centralt utformat formulär ägnat att "debriefa offer för ande- och fantasmrelaterade trauman". Malte hade tonårigt himlat och suckat hela tiden, men ändå svarat ärligt på frågorna.

    – Självklart, älskling, säger Caroline och tar hans hand. Han drar åt sig den som om hon brändes. 

    – Jag kan gå utan att hålla handen, tack som fan! Hans ord är hårda men tonen är mild. 

    – Julia, kom nu! säger Caroline, och utan att vänta på hennes reaktion lyfter hon upp henne i famnen och går medan dottern tjatar om att hon ska ha en odöd mussla. De passerar en medelålders man med kulmage som står vid en skrubb och fyller på en grönskimrande vätska i något som liknar en dammsugare. Han stånkar frustrerat när vätskan skvätter på golvet och fräter ett hål. Från ett rum kommer en skarp doft av rökelse, och musik som låter som en döende get blev misshandlad av silverklockor. När de går förbi tittar Mukunda, den skäggiga gamla hippien, ut genom dörren och blinkar med ena ögat åt dem. 

    Precis innan de ska gå ut ur firmalokalen säger någon "vänta!" De vänder sig om, och får se Anna-Margareta komma klivande. Hon ser faktiskt inte lika sträng ut som när de träffades första gången. Den äldre kvinnan stannar framför dem. Hon öppnar sin portfölj och räcker en bunt papper till Malte.
    – Det här är en vetenskaplig artikel, säger hon hastigt. Den handlar om hur man kan tänka om man varit med om en dylik hallucination. Malte tar förvirrat emot pappersbunten och tackar. Anna-Margareta vänder på klacken och går i väg. Caroline tittar på Malte, och de rycker båda på axlarna. Sen hoppar de in i bilen och kör hem till sitt lugna, fina hus.