Lucka 3: Allt kommer i kapp oss till slut (del 3/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 3/11)

När Caroline hade sett reklamen för Morenius Spökservice på reklampelare i stan hade hon gjort sig en bild av vilka som kunde tänkas jobba på ett sånt företag. Nördiga ingenjörer i 30-årsåldern, i stil med de där ursprungliga i New York. Kanske nån enstaka knegare. Men absolut inte det här paret, som nu stod i hennes tambur: Pensionärer, den ena en skäggig hippie med dreads, den andra en snipig bibliotekarietyp. Hippien, iklädd vad som såg ut att vara plagg från samisk, indisk och kanske sydamerikansk kultur, hade presenterat sig som Mukunda Örnfjäder. Bibliotekarien hade bara nickat en hälsning, men på hennes prydliga namnskylt, fastsatt på den lika prydliga grå kavajens slag, stod det "Anna-Margareta". Caroline hade haft svårt att hålla masken.
    – Jahapp, säger hippien efter några sekunders besvärande tystnad, ska vi köra då, Maggan? Han ler mot bibliotekarien, vars blick blixtrar till, och drar upp en målad träpinne ur gömmorna i sin klädsel. Vars hade du besökaren, sa du?
    Anna-Margareta öppnar sin portfölj och plockar fram en bunt papper. Caroline tittar från den ena till den andra, blinkar till och skakar lätt på huvudet.
    – Det var inne i badrummet alldeles här bredvid, säger hon och pekar mot toadörren i en fåfäng gest. Malte, det är min son alltså, hängde upp och ner i taket, hans fötter var fastknutna i hår och det stod nån bakom duschdraperiet men vi har inte hört nåt mer och hon jag pratade med på Morenius spökservice sa att det inte skulle vara nån fara så länge vi inte gick in men vi är rädda och…
    Hippiegubben ler och lägger en knotig solbrun hand på hennes axel.
    – Nu ska du bara sätta dig och ta en kopp te så ska Maggan och jag lösa det här på ett kick ser du! Han plockar fram en termos ur sin kolt, eller vad det nu han är omsvept i, häller upp en rykande vätska och erbjuder koppen till Caroline. Det luktar indisk mat och bensin. Caroline drar på mun och säger "nej tack" när ångan från vätskan får hennes ögon att tåras. Mukunda fortsätter le och sveper vätskan själv.
    – Dags att jobba nu, Bengt-Olof, säger bibliotekarien, Anna-Margareta, och går resolut fram och öppnar badrumsdörren. Caroline ryggar tillbaka ett steg. Där inne är allt som vanligt. Inga långa grå hårstrån på golvet, ingen gestalt bakom duschdraperiet.
    – Om du skulle vilja vara vänlig och gå in i köket, kära du! säger Mukunda och föser Caroline ur vägen. Vi behöver fritt blås i våra chakran för att kunna kalibrera in andevärlden.
    Anna-Margareta har ryggen vänd mot dem men Caroline tycker sig se hur hela den äldre kvinnans kropp spänns. Caroline går in i köket, sätter sig på en stol och tittar ut genom fönstret. Var det här ett misstag? tänker hon medan pensionärerna stökar på i hennes badrum.
    På fågelbordet utanför fönstret hoppar en ensam skata runt och sprätter bland solrosfröna. Den vänder ena sidan av huvudet mot Caroline, och hon stirrar in i ett mjölkvitt fågelöga. Caroline ryser till och tänker på skepnaden bakom duschdraperiet.
    Vad håller de på med där inne?

Lucka 2: Allt kommer i kapp oss till slut (del 2/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 2/11)

Mukundas ögon är slutna. Hans händer ligger uppåtvända i knäet, luften åker knappt märkbart in och ut genom näsan och ett lätt leende vilar på hans läppar. Klangskålarna skallrar i bilstereon, och bildar tillsammans med det smattrande regnet en behaglig ljudmatta.
    – Bengt-Olof! Rösten är svag, liksom skimrande. Nämensi är det du, lill-Bengt-Olof!
    – Gammelmoster Evalisa! Mukundas astralkropp ler. Nå?
    – Nåmen, int kan jag klaga! Över det rostskyddsmålade biltaket materialiseras en liten torr tant. Hon höjer båda ögonbrynen. Tänk vad du har gamle'de! När jag gick hädan var du ju i trettioårsåldern!             Mukundas astralkropp gör en volt i etern över den gamla Saaben och skjuter ett regn av gnistor runt sig. – Man är inte äldre än man känner sig! Inne i bilen breddas Mukundas leende. Vad nytt från ansia?
    – Nog är det samma samma. Evalisa ser sig omkring. Erikssons hälsar!
    – Hälsa tillbaka och tacka för kaffet! I Mukundas astralhand materialiseras en kopp med oljeskimrande vätska, och han tar en klunk. Kroppen inne i bilen sväljer.
    – Nä nu är det nog dags för bingon, vi höres väl! säger gammelmostern, och imploderar. Mukundas fysiska ögon öppnas. Någon knackar på bilrutan. Han vänder sig yrvaket runt och tittar in i ett skarpt ansikte. Leendet han hade på läpparna under astralsamtalet med Evalisa breddas ännu mer.
    – Maggan! Men kom in, stå inte där i regnet! Mukunda trycker på "Pause" på stereon.
    – Då vore det väl klädsamt om du låste upp dörren, kan man tycka, säger kvinnan utanför. Och du vet att jag heter Anna-Margareta. Mukunda fortsätter le och rycker på axlarna så dreadlockarna skakar.
– Det är nåt fel på gammbilen vet du ju, säger han. Låset går igen.
    Anna-Margaretas skarpa ansikte skärps ytterligare, och Mukunda tänker att hon hade kunnat skära upp glasrutan med den där minen. Men han lutar sig över till passagerarsidan och drar upp låsknappen. Kvinnan går värdigt runt bilen, öppnar dörren, flyttar undan en drömfångare och en termos, och sätter sig, noga med att skydda sin kappa från en stor grön fläck på sätet.
    – Varför sover du i bilen, Bengt-Olof? säger kvinnan och tittar rakt fram.
    – Jag sov inte, jag ringde! Och du vet att jag föredrar Mukunda nuförtiden.
    – Jaha, Bengt-Olof, och till vem ringde du, om jag får fråga? Anna-Margareta vänder sig mot Mukunda och ser på honom över de trekantiga glasögonen. Har du skaffat sån där handsfri?
    – Tog ett snack med gammelmoster Evalisa! Det vet du ju att jag gör varje onsdag. Och inte behöver man nån handsfri.
    Anna-Margareta andas in långsamt med näsan, sluter ögonen och släpper ut luften med munnen. Det här igen.
    – Evalisa dog 1997, käre kusin. Man kan inte prata med någon som är död.
    – Erikssons hälsar, säger Mukunda, och hans leende bleknar något. Ska du ha nå te? Han gestikulerar mot termosen på golvet.
    – Nej tack du, Bengt-Olof, jag har druckit Earl Grey idag. Hon ryser mikroskopiskt, men Mukunda ser det, fnyser och startar bilen. Den elektriska motorn går nästan ljudlöst i gång, och klangskålarna börjar åter skallra i de gamla högtalarna.
    – Men skruva ner! fräser kvinnan. Du vet att jag har miso-
    – Ja jag vet, du har misofoni, suckar Mukunda och pausar stereon igen. Men guru Sunyaga säger att den här frekvensen kan bota de flesta öronsjukdomar…
– Guru Sunyaga säger också att man ska stå på huvudet och prata med ormar tills man får svar. Anna-Margareta tittar ut genom rutan. Nu måste vi i väg på jobb, annars blir ju Kaj så sur.
    Mukunda lägger i en växel och kör från Anna-Margaretas hus, mot Tallgatan. 

Lucka 1: Allt kommer i kapp oss till slut (del 1/11)

Som långtida läsare av min blogg kanske du minns att jag gjort ett antal julkalendrar tidigare, till exempel min kalender med rollspelsinnehåll från 2022. I år tänkte jag försöka mig på ännu en kalender där jag utgår i något som tog sin början i ett rollspel, och sen får vi se vart det landar. 

För några år sedan uppfann Erik Kohlström, som jag spelat rollspel med sedan 2020, ett rollspel som baserades på idén om ett svenskt Ghostbusters. Namnet på spelet är Protonkanoner och RUT-avdrag, vilket jag tycker är ett utmärkt namn för att ge känslan spelet har. Rollpersonerna är anställda på ett spökjägarföretag i Sverige, där spökjakt är lika naturligt som rörmokeri eller snickeri. När vi spelat har vi haft en balans mellan humor och lätt skräck, ungefär som Ghostbusters-filmerna. 

Den första rollperson jag gjorde heter Bengt-Olof Mukunda Örnfjäder och är en skäggig norrbottnisk hippie med dreadlocks i 60-årsåldern som fått ett andligt uppvaknande sedan han fått besök av anden efter sin gammelmoster Evalisa. Han är besatt av att lära sig mer om andevärlden och har rest jorden runt för att få kunskap från alla möjliga esoteriska sällskap. Den andra omgången så beslutade jag mig för att göra Mukundas motsats, hans kusin Anna-Margareta som är en strikt bibliotekarietyp som med sitt VoF-medlemskort i högsta hugg gör allt för att bevisa att spöken inte finns. När jag spelat Anna-Margareta ett par omgångar slog mig tanken att jag skapat norrbottniska Mulder och Scully! Detta fick mig att under några febriga dagar skriva en novell om en spökjakt, och den tänkte jag posta i omgångar här.  

Allt kommer i kapp oss till slut (del 1/11)

– Är du färdig snart? Caroline knackar på toadörren. Inget svar. Det är inte ovanligt. Jävla telefon tänker hon. Han varken ser eller hör. Hon plockar upp en strumpa från golvet och lägger i fickan, går förbi köket, slalom runt Duploborgen, uppmanar Julia att inte gräva i gröten, går in i tvättstugan, lägger strumpan i korgen, plockar med sig en ren topp och tar sig genom hinderbanan som är nedervåningen på Tallgatan 8.
    – Skolan börjar om femton! ropar hon och bankar på badrumsdörren. Inte ett ljud. Eller? Caroline sätter örat mot toadörren. Det hon hör får henne att banka igen, hårdare och snabbare.
    – Malte? Malte öppna snälla! Caroline rycker i handtaget. Dörren är låst. Hon springer ut i köket, hoppar över en monstertruck, sliter upp övrigt-lådan och rafsar runt. Där, en flat mejsel. Julia har havregrynsgröt upp till armbågen, skrattar för sig själv och tittar upp lagom för att se sin mamma springa mot toan, snubbla och nästan ramla över Duploborgen innan hon återfår balansen.
    – Mamma! Akta borgen! ropar Julia. Caroline hör inte. Hon är tillbaka vid toadörren, vrider om låset utifrån med mejseln och sliter upp dörren. Sen blir hon bara stående där i ett, två, tre hjärtslag.
    Malte hänger upp och ner i taket. Nederdelen av ansiktet är invirat i en gammal handduk, och hans ögon, de babyblå, är uppspärrade. Hans skrik dämpas av handduken.
    Carolines blick går upp mot taklampan, och den syn som möter henne får henne att skrika. Hon slänger sig med armarna uppsträckta mot sin sons fötter, som sitter fastbundna i taklampan. Det gråa, flottiga håret som håller fast fötterna har tjorvat ihop sig och hon använder mejseln för att skära av det, strå efter strå. Maltes skrik tilltar, och han ormar sig så armaturens fäste börjar lossna. Caroline skär snabbare och snabbare.
    Till slut får hon loss de sista testarna, och tar emot sin son, alla 53 kilo tonårsmuskler, på sina darrande armar. Hon sitter på huk, knyter loss handduken och stryker Maltes rödflammiga kinder.
    – Mamma… mamma…
    – Du är loss nu, älsklingen, du är loss, allt är bra. Hennes röst är vyssjande, lugnande. Malte spänner hela kroppen och tittar på en punkt precis bakom Caroline.
    – Mamma! Tanten!
    Caroline vänder sig om och ser en skepnad bakom duschdraperiet. Hon ställer sig upp med sonen i famnen, springer ut med honom och smäller igen badrumsdörren. Hon är inte säker, men tror sig höra någonting slå mot den. En enda duns, sedan blir det tyst.
    – Du kan nog släppa mig nu, säger Malte efter vad som känns som en iskall evighet. Caroline öppnar ögonen, som hon inte visste att hon slutit, och inser att hon lyfter en femtonåring i en krampaktig björnkram. Hon ler, och släpper taget. Malte är fortfarande röd i ansiktet och ögonen, men han klappar sin mamma på huvudet.
    – Det är lugnt nu. Hon kan bara vara där inne.
    Caroline ser på sin son. Hjärtat bultar så hennes nattlinne fladdrar. Hon drar efter andan och vänder sig mot toadörren. Den är tyst och stilla. Från köket hörs en skräll. Julia har tappat sin grötskål i golvet och skriker.
    – Var är min telefon? säger Caroline till slut. Vi måste ringa Morenius.