It's the most wonderpful time

Tro inte att jag bara sitter och skriver pretentiösa bloggtexter!
Jag firar nyår också, och här kommer ett litet "klipp" på hur vårt nyårsfirande såg ut förra året.

It's the most wonderpful time

Tro inte att jag bara sitter och skriver pretentiösa bloggtexter!
Jag firar nyår också, och här kommer ett litet "klipp" på hur vårt nyårsfirande såg ut förra året.

Ginger är inte bara en färg

Tvära kast.

I går natt ägnade jag mig åt ett av mina intressen, nämligen att vara förbannad. Denna eftermiddag har jag ägnat mig åt ett annat: att stöka i köket.

Först städade jag alla bänkar och spisen så det ska se fint ut när Pia kommer i morgon, och sen började jag med ingefärsgalenskapen.

Det som inspirerade mig denna gång var det här receptet - kanderad ingefära. Jag skalade och hackade en bit av den kryddiga och söta roten, och kokade den cirka 30 minuter i en enkel sockerlag som bestod av hälften socker och hälften vatten. I skrivande stund ligger ingefäran på tork, vilket den ska göra i några timmar. Sen ska jag doppa den i strösocker. Detta godis är inte bara bra för magen utan även gott som fan! Håller sig 2 veckor i kylskåp.

När jag ändå höll på med ingefära tänkte jag att jag skulle koka en sats ginger cordial. Det är en sorts ingefärsdricka som jag gillar att göra rätt kryddstark. Receptet här kommer från min morbror Jimmy. 100 g ingefära hackas fint och kokas i ungefär en kvart i 3 dl vatten tillsammans med lite krossad svartpeppar eller färsk chili. Under tiden ska man riva skalet av två limefrukter och blanda med 3 dl socker, men jag hade ingen lime i dag så jag tog lite ananas och blandade med råsocker. Sen rörde jag i ananasen i ingefärsblandningen, och efter att det svalnat silade jag det genom en silduk.

Resultatet blev en kryddig dryck som inte rekommenderas för barn. "Saft för ansvarstagande vuxna", som inneboende M sa.

Efter att saften blev klar fick jag en tanke, och idén till en tredje produkt av ingefära växte fram. Jag blandade resterna av ananas, chili och ingefära (som blivit över efter cordialkoket) med den med ingefära smaksatta sockerlagen från kanderingen. Detta fick koka ett tag, och sen silade jag det igen.

Nu har jag alltså:

1. Kanderad ingefära, för matsmältning och nomnomnom,

2. Ginger Cordial, en söt och stark saft,

samt 3. Sockerlag med smak av ananas, ingefära och chili.

VAR ÄR DIN GUD NU?!

Män som hatar kvinnor - igen!

Millennium-böckerna är tre väldigt spännande kriminalromaner.

Millennium-filmerna (de svenska) är tre väldigt spännande kriminalfilmer.

Män som hatar kvinnor (den amerikanska versionen, som heter The Girl With The Dragon Tattoo) är säkert en jättespännande kriminalfilm.

Det är dess affisch är förbannad över.

Ni har kanske sett den; jag gitter inte lägga in den i bloggen. Men jag ska beskriva den. Lisbeth Salander står naken, hårdsminkad och tatuerad, med Daniel Craigs arm runt sin hals. Han tittar sådär slitet, nästan dött, in i kameran, som han alltid gör.

Jag vill inte skriva eventuell läsare på näsan, men jag måste påpeka en sak.

Millennium-böckerna hade åtminstone en ambition att kämpa för kvinnor. De handlade om onda män som torterade och mördade kvinnor, och de goda krafterna som bekämpade dem.

Affischen till den amerikanska versionen, som fått ett namn som är så löjeväckande att man tror att det är på låtsas, är mansgrisig. Den objektifierar kvinnor på ett sätt som gjorts i många år. Daniel Craig, den store starke mannen, skyddar med sin arm här den nakna, underliga, trasiga flickan Lisbeth Salander. Jag är väl ingen stjärna på att tolka bilder men blottade kvinnobröst säger mer än tusen ord.

Detta må vara David Finchers (regissör) och Steven Zaillians (manusförfattare) bild av Salander, och jag ger alla människor rätt att tolka karaktärer i böcker hur de vill, men jag ifrågasätter starkt läskunskapen hos dessa båda herrar. Kanske har de svenska böckerna översatts i Google Translate fram och tillbaka mellan några olika språk?

Och alla dessa mördade kvinnor i alla dessa kriminalromaner och -filmer. De utsätts för de värsta formerna av våld och övergrepp, och deras kroppar lämnas sedan uppfläkta för oss att se.

Det som fick mig att reagera nu var tevespelet LA Noire. Huvudpersonen är Cole Phelps (ett namn som känns otroligt deckarklyschigt), och sättningen är ett fiktivt Los Angeles på 1940-talet. Med hjälp av spelarens slutledningsförmåga ska brott lösas och skurkar buras in. Det blir biljakter, pistolskjutning och förhör. Man börjar som en vanlig polis på gatan, men flyttas snabbt upp i graderna.

När jag tids nog hade hamnat i mordroteln började mordfall efter mordfall hamna på Phelps' skrivbord. Och det var bara kvinnor som blev mördade. Fem eller sex stycken hann (den manlige) seriemördaren med, innan Cole hjältemodigt och amerikanskt sköt ihjäl honom i kyrkokatakomber.

Det tog ett tag innan jag insåg vad som störde mig, och det var för att jag var så helvetes van att se det. Alla kvinnorna blev strypta, ihjälslagna och lämnade nakna på offentliga platser. När jag till sist hade tagit kål på mördaren började jag fundera. Fem (eller sex) mordoffer i spelet är kvinnor, och nästan alla lämnades nakna. Jag frågade mig själv, och mina twitterföljare, varför. Jag fick många svar, men det som fick min uppmärksamhet mest var en person som skrev att det var problematiken med att göra ett spel år 2010 som utspelar sig under 40-talet. Jag antar att personen menade på att 40-talets kvinnosyn var unken, men det är inget att göra åt om man vill göra en verklighetstrogen bild av den tiden.

Detta fick mig att haja till. Jag hade nog själv kommit fram till den insikten om inte den här personen hann före mig, men jag insåg också hur fel det var.

1) Man behöver inte göra ett spel där en seriemördare tar kål på kvinnor och lämnar dem strypta och blottade i parker.

2) Om ett spel utspelar sig i ett fiktivt LA under ett fiktivt 40-tal så får man faktiskt göra vad fan man vill i det universumet och hänvisa till att det bara är ett spel. Ty sådan är fiktionen, att den kan spegla verkligheten, men den behöver inte göra det.

Jag vill inte förbjuda människor att skriva böcker, göra tevespel, spela in filmer, spela teater eller skriva dikter som skildrar våld, övergrepp och mord (gjorde jag det skulle min egen underhållningsvärld minskas jävulskt drastiskt), men jag tycker också att skaparen av skildringen har ett ansvar att inte bidra till att göra kvinnor till hjälplösa, nakna, strypta offer (som i LA Noire) eller socialt störda, våldsamma anorektiker (som i Stieg Larssons böcker). Människor kan tänka själva och göra sig en egen uppfattning om saker, men om en del av mänskligheten utmålas som offer och den andra som förövare så kan dessa roller cementeras.

Det finns mycket mer att skriva om det här, men det är sängdags för mig och även för er. Sov sött och dröm inte mardrömmar om Daniel Craigs döda blick.

Om frihet.

Detta har Per Olov Enquist att säga om frihet i boken Musikanternas uttåg (1978). Läs framför allt den sista meningen.

"Det fanns en gång en Arbetarförening i Bureå. Den levde i nästan två år, så gick den under. Den var inte LO-ansluten. I själva verket gick där en viktig skiljelinje; Bure Fristående Arbetarförening var det som på LO-håll kallades en syförening. En icke ansluten.

En syförening tolererades av arbetsgivarna. Det var LO-anslutningen som gjorde den farlig. Det var kring organisationsfrågan striden stod. Det var kampen mot det starka facket som var det viktiga. Kampen mot den centralt organiserade och centralt styrda fackföreningsrörelsen, den strid som då och senare iklädde sig en så skön och frihetlig retorik. Med tusen munnar talade fienden om den frie arbetarens rätt att görra vad han ville, fritt svälta ihjäl, stå fri mot sina egna diktatioriska ledare, ha rätt att arbeta under arbetsnedläggelse, fritt vara ensam i kampen, slippa centralstyrning, slippa organisatoriska band.
Och allt detta skulle långt senare leva kvar; fast förädlat och polerat, kultiverat och upphöjt, men med urskiljbara rötter: rädslan för det starka facket."

Det är som att jag känner igen dagens borgerliga retorik i det han skriver. Betänk då att boken handlar om arbetares konflikter med arbetsgivar för över hundra år sedan.

Tiden är ingenting.

Life in a Day

Den 24 juli 2010 filmade människor från 192 länder 4500 timmar av sina liv och skickade in till YouTube. Det resulterade slutligen i filmen Life in a Day, en 90 minuter lång dokumentär om vad som hände just denna dag. Filmen producerades av Ridley Scott och regisserades av Kevin Macdonald och jag såg just klart den.

För det första så är detta ett existensberättigande för YouTube som något annat än musikvideor, klipp på katter som gör roliga saker och folk som snubblar. Med denna dokumentär, enbart byggd på slice-of-life-historier, bevisas att klipp, som fristående skulle varit intressanta bara för filmarens bekantskapskrets, kan bli meningsfulla för den stora massan. YouTube är fullt av liknande berättelser som nästan ingen orkar sätta sig in i, men när ett skickligt produktionsteam fogar samman vad vanliga människor gör en helt vanlig dag så händer något magiskt. Här samsas morgonrutiner med böneritualer, förlossningar, boskapsslakt och kärlekshistorier, och jag kastades mellan känslor; ena stunden grät jag av glädje, nästa stund blev mitt hjärta krossat.
Fler Life in a Day-projekt är på gång; den 12 november 2011 görs en film för enbart Storbritannien, och jag hoppas på fler intressanta filmer. Jag skulle vilja veta hur människor i t.ex. Zimbabwe och Bangladesh lever, med deras egna ord.
Jag rekommenderar att du ser denna film. Kanske vidgas ditt sinne för åtminstone en liten stund, kanske lär du dig något om en främmande kultur.

Moderåttornas idealprogram 2011

Vi neomänniskor har en stark känsla för rättsröta.
Rättvisa upprör oss ofta djupt. Kampen för rättsröta har också historiskt varit en stark drivkraft mot rösträtt, för apartheid, mot jämställdhet, för diskriminering
och för en korrupt rättsstat. För Moderåttorna är rättsröteperspektivet ständigt närvarande. En viktig utgångspunkt är att svärdslukare ska kunna utveckla sitt saliv oavsett munhålefuktighet. Då är både en militärskola i tredjevärldsklass och möjligheter till koprofagi avgörande. Tillgång till sjukliga böjelser är en viktig perversionsfråga. Att det offentliga inte håller tillbaka neomänniskor som likt våldtäktsmän av stål vill framåt är också ett tecken på neomänniskornas välde.
I vår hetsätande världssyn ingår att kunna svalla framåt likt vår ärade propagandaministers lockar, så att ingen lämnas i ingenjörskap. Därmed ligger det också i rättsrötans natur att stagnera; att vissa genom egna ansträngningar tar mer från andra. För det är bara neofascistoida samhällen som låter neomänniskor bli allt de kan vara, som låter dem utveckla hjärntentakler som sprudlar ut från huvudet, som skapar resurser för att bränna dem som behöver extra stöd på bål till Kommendör R-feldts ära eller en ny chans att kämpa för sitt liv mot Rancor. Det rättslösa samhället eftersträvar inte att jämna pöbelns slumområden med marken, eller att offra småbarnsföräldrars kroppsdelar till Yog-Sothoth; det bejakar istället att alla neomänniskor får likvärdiga chanser att trampa på en tiggare. En bra propaganda i hela Sverige och för alla stackars gammalmänniskor är den bästa rättsrötepolitiken, en språngbräda mot den mörka sidan av Kraften, som ger alla sithkrigare viktiga kunskaper i tortyr och förakt i framtiden. I ett rättslöst Sverige bygger vi spikförsedda golv att knäböja på, inte tak att hänga sig i.

Förändringens tid, allt är samma.

Likt myror lämnar de vårt hus; först for J och Sus, sen K och M. Om några dagar åker P till Kanada och några dagar innan flyttar en helt ny människa in i vårt hus. SKOJ-huset blev KOPS-huset, SOP-huset och nu MOS-huset. Utanför dörren blåser löv förbi och jag undrar om de nånsin blir less på att blåsa omkring men sen kommer jag ihåg att de är döda. Eller det är vad jag tror i alla fall. Jag vet egentligen inte.
Vi borde börja plocka nyponen på bakgården, plocka svampen i skogsdungen invid huset, ta ner torkvindan, göra huset klart för hösten. I stället sitter vi inne och lyssnar på detta. Min gamla husgud Mattias Alkberg följs av min nya kärlek Feist, den lågmälde Emil Svanängen i Lonely Dear, tyska popstandarden Wir Sind Helden, dubsteptypen Skrillex och den elektroniska kombon M83. Jag antar att ganska många höstspellistor ser ut ungefär så här. Gott så.

Höst

Smällebär, smällebär

giftiga små

hon plockar och trampar

på bären de små

Höstsolen värmer smått

himlen är blå

vi sitter och tittar

där ut i det blå

en

Pappa på Spånga torg

Det är inte en spiral
Du är inte där
Vittrad betong tycks krackelera
där jag går
Det är snart höst
men jag har drömt så länge
om uppdragna ärmar
så sommaren håller kvar sitt strypgrepp
Spånga torg andas tungt
astmatiskt
medan husen drar sig närmare
Du är inte där
Det är inte en spiral

Jag ska hem och koka kött. Ryggkött från ren, närmare bestämt. Det ska ner i den största grytan, som ska vara fylld med kokande saltat vatten. Det ska kokas i minst två timmar och skummas regelbundet. Efter att köttet kokats ska jag blanda renblod med vatten, salt och mjöl och skeda ner blandningen i köttbuljongen. Det ska alltså bli blodpalt i vårt kollektiv. Ofta slog någon, mamma eller pappa, på köttgrytan på svag värme på morgonen, och den första som kom hem skummade av buljongen och blandade smeten. Även jag har varit med och gjort detta, trots att jag inte riktigt lärt mig hur smeten ska kännas när den är "rätt", det vill säga inte för lös och inte för hård. Men jag vill tro att jag ärvt lite av mina föräldrars känsla för feeling när det gäller vår själamat. Ett recept som så att säga finns i mitt blod. Aftonens måltid får utvisa detta.

Den jag var och är

Jag lyssnar på en fyra år gammal spellista som jag gjorde på last.fm när jag arbetade som kock på ett hotell i Norrbotten. Det är en spretig lista, och låten jag lyssnade på mest var Jag är en vampyr med Markus Krunegård. Jag minns hur jag låg i sängen på personalboendet efter att jag kommit hem nån gång vid 23-tiden och lyssnade om och om igen. Nu när jag återskapat listan i Spotify kommer minnen tillbaka från den tiden. Jag undrar vem han var. Vem jag var. Den där långe kocken som med sina Basil Fawlty-lika rörelser i köket spillde saker, hade sönder skålar och slog huvudet i hyllor. Den kärlekskranke och bittre mannen som kastade flaskor så hårt i återvinningstunnan att de gick sönder när han fick reda på hur allt låg till. En kille med en dröm om att bli... vad? Kock? Journalist? Musiker? Språkvetare?

Jag vet inte helt vem jag var, men jag vet att det är samma person som nu. Kanske lite visare, kanske ännu mer förvirrad. Förhoppningsvis inte lika bitter.

I dagarna har jag både av Biblioteket i P1 och DN:s höstdiktsquiz blivit påmind om den fantastiska dikten Storm av Tomas Tranströmer. Jag tror nog att det är mitt favoritpoem; jag ska villigt erkänna att det är hans stil jag blivit mest inspirerad av när jag själv diktar. Det han gör så bra är att måla min hjärna med sina kraftfulla bilder.

Det blinkar rött. Vi rullar med hjulen, vi är ett med gruset, ett steg före det andra och sen sätter vi oss Vi har inte tid att se efter längre Vi tittar mest ner Men vi rasar i högre fart ner ett stenblock före det andra Vi borde blivit stora nu. Stjärnor blixtrar, elektriskt gult. Dina hjul rullar taktfast, du hinner undan torsdagsraset Du andas grunt en grumlad seger Du och Jag har en minut till godo En elektronisk minut och Jag måste lämna Din värme. Från hjulen piper och gnisslar en hemtrevlig orkester en sång i farten Vi bor här nu.

Dikt tre punkt ett

Införandet av en handfull jord.
Worm lindad i min hand.
I schaktet i mörkret.
Det är omöjligt. Däremot tror jag.
En av värme.
Inte så.
Små lera klappar.
Masker måste följas.
Tryck på jorden röret.
Grow. maskar
Icke att äta sopor och jord temperatur.
Det är omöjligt. Men jag tror att jag är.
Jag är en hund av daggmask.

[texten körd genom ett antal språk i Google Översätt]

Hjältar faller

Det är med besvikelse jag läser att Bamse, min evige idol och hjälte, har fallit och nu gör förljugen reklam för Migrationsverket. Jag drar mig till minnes alla gånger han stått upp för de små och svaga, demaskerat ondskan med ljus godhet och haft ett socialt perspektiv på allt. Berättelsen om Vargens barndom, hur han som spädbarn mister sina föräldrar i en brand och blir uppfostrad av Vargkusinerna, hur han lär sig stjäla, får höra "en gång tjuv alltid tjuv" och till slut hamnar på den rätta sidan av lagen, får mig alltid att gråta. Inte bara för det starka sociala budskapet; att uppväxten spelar in på hur man blir som vuxen och att det faktiskt går att förändra en "dumming", utan även den hjärtskärande kärlekshistorien med flickan Virginia Varg som ger Vargen en lapp när han går småskolan, en lapp med texten "du är söt". Vargen lär sig inte läsa i skolan, och först när han är vuxen förstår han vad det står, och får träffa Virginia igen, då hon är gift och har barn. Just det kapitlet i specialnumret i Vargens barndom är döpt efter en strof från en Fröding-dikt: "Som dröm var den vacker att få".

Skalmans ungdom, som han berättar om för Bamse-ungarna, är också ett minnesvärt nummer. Hur han träffar på den stilige trollkarlen Eragord och hans bevingade hjälpredor Nifrom och Nioreh, och får smaka saften som bryggts av blommorna som Eragord odlar. Saften gör att han svävar på moln, men vaknar upp med en hemsk huvudvärk. När han ber om mer tvingar Eragord honom att arbeta i blomsterfälten tillsammans med en massa andra som också fått smaka saften. Skalman lyckas fly och med sin list jagar han bort Eragord från fälten. Budskapet är tydligt: kicken är aldrig värd missbruket. Aftonbladet kallar detta för "drogchock" i vanlig ordning, barnombudsmannen kritiserar seriens nypublicering år 2001, och Flashbackanvändare höhöhö:ar åt att "Bamse är knarkare!" Om detta okunniga förhållningssätt tar jag ingen större notis, ty jag vet vad Bamse och Skalman har för avsikter.

Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvudet, är ett annat särtryck av Bamse-tidningen som alla i min dagisgrupp fick läsa, och den tar upp rasism och mobbing, något som även förekom i de reguljära numren av Bamse-tidningen.

Under de senaste åren har en ny skurk dykt upp bland Bamses kullar, en listig typ vid namn Reinhard Räv. Han är svårare att bekämpa än Bamses tidigare motståndare, för han går inte att knäppa på näsan så lätt. Referensen till en viss Alfons Åberg-lookalike i regeringen är tydlig.
När jag läste ett ganska nytt nummer av Bamse för min lille kusin så började jag själv att gråta. Det handlade om att Bamse inte hade råd att köpa alla saker som hans barn ville ha i julklapp, så Brummelisa bestämde sig för att köpa in de billigare nallarna från Krösus Sorks fabrik i stället för de välgjorda och dyra från bröderna Bävers snickeri. Hon sålde visserligen fler nallar, men de föll sönder direkt och Anna-Cillas leksaksaffär, där Brummelisa jobbade, fick dåligt rykte. Då bestämde sig Bamse-ungarna för att önska sig lite mindre kostsamma saker i julklapp, och Brummelisa kunde återigen sälja de fina nallarna som bröderna Bäver handgjort. En stark kritik mot köphets och massproduktion.

Med tanke på alla dessa exempel är det för mig en gåta hur världens starkaste björn kunnat falla så illa i ondskans klor. Min förhoppning är att Bamseredaktionen tar sitt förnuft till fånga och drar in alla exemplar av Mim och Meles, tar tillbaka allt de sagt och förklarar sig med att de fick totalt hjärnsläpp. Annars måste jag med gråten i halsen säga farväl till tidningen som följde mig från fyra års ålder tills jag blev femton, och som jag fortfarande med nöje kan läsa.

Öppet brev till Liv Strömquist

Hej Liv. Hej och tack.

Jag läste din bok Prins Charles Känsla i dag, för att jag tycker om det du gjort innan. Jag älskar ditt sätt att argt dra byxorna av patriarkatet och visat den bleka håriga röven för alla att se och skratta åt. När jag lagt ifrån mig boken kändes det som att jag var på väg att i grunden förändras. Det krävs nog att jag läser om den igen för att verkligen fatta ditt budskap, eftersom det är ett så totalt blottläggande av en av dagens största missuppfattningar: den om den monogama kärleken.

Du har fått mig att inse, eller att åtminstone börja inse, att jag aldrig upplevt äkta kärlek på det där sättet som det sjungs om i sånger och berättas om i böcker och filmer. Kanske för att personerna som skrivit sångerna, böckerna och filmerna inte har någon aning om vad det är, heller.

Du har fått mig att inse saker som jag aldrig hade kunnat tänka ut själv. Du berörde och utvecklade även, med den serien om de fyra männen som hatar kvinnor, mina tankar om varför Charlie Sheens karaktär i 2½ Men blivit så omåttligt populär. Män som hatar kvinnor, förresten. Det för mig in på ett sidospår. Om att vi skrattar åt just dessa män som föraktar sina fruar, mammor och flickvänner, och samtidigt hatar våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Jag säger inte att kvinnomisshandel går att jämföra med vanligt hat, men allt hänger ju samman.

Ja, nästan varenda ruta i boken skulle kunna bli en egen liten bok, så späckade med de mest fantastiska insikter är de!

Så jag vill med detta brev tacka dig för alla insikter du givit mig, inte bara med denna bok utan även de andra du skrivit och ritat. Du får mig att tro att en annan värld är möjlig. Om bara fler läste dig!

Många kramar,

Simon.

Vargen

Jag vet inte riktigt vad jag anser om vargjakt, för jag har inte satt mig in det nog. Men mamma berättade nyligen att den enda gång pappa nånsin grälat med farmor var när han en gång luftade åsikten om att vargen inte borde jagas. Farmor, som var född 1918, var en tystlåten kvinna som visserligen inte lät sig trampas på, men inte heller var den som tog rodret i diskussioner, men denna gång hade hon tydligen blivit förbannad. Hon förstod inte hur man kunde försvara vargen, som i hennes barndom varit en av de värsta plågorna. Hon ville inte lyssna på några argument; hennes skräck var oresonlig.

Det kändes konstigt att höra att farmor kunde bli så upprörd.

Detta är på inget vis ett inlägg i vargdebatten, för som jag sa så har jag ingen aning om det är bra eller dåligt eftersom jag inte är nog insatt. Detta var nog bara en fortsättning i en bloggiska släktkrönika jag verkar bygga upp.

Lite mer om farmor:

När hon var liten längtade hon så mycket efter att få börja skolan, men eftersom det bara var skolstart vartannat år så fick hon inte börja förrän hon var nio år. På den tiden gick man bara några veckor i taget, och dessa perioder kallades "terminer". Under sin korta skoltid lärde sig farmor att läsa, skriva och räkna. När hon inte gick i skolan jobbade hon naturligtvis hemma. Det var inte riktigt tal om barnarbete; det var mer en nödvändighet.

När hon blev lite äldre läste hon i tidningar om vävstolar, och ville hemskt gärna lära sig väva mattor och dukar. Hon sparade pengar och beställde till slut en vävstol. När den kom hem till henne såg hon att instruktionerna var på tyska. Då köpte hon en tysk-svensk ordbok och översatte manualen ord för ord, och lärde sig själv att väva! Mamma brukar ta fram farmors dukar och säga "det är egentligen helt omöjligt att denna duk finns till!" För farmor var inte utbildad nog för att förstå det komplicerade arbete som en vävstol innebar. Nä. Så var det inte. Uppenbarligen. Hon gav sig jävulen på att hon skulle lära sig det, och så gjorde hon det.

På mitten av nittiotalet fick farmor en kraftig stroke och blev förlamad på höger sida. Då lärde hon sig att skriva med vänster hand. Under resten av sitt liv fortsatte hon att väva dukar med en hand. En tystlåten, värkbruten kvinna från de djupa skogarna i de västra delarna av Arvidsjaurs kommun, som i hårda tider rätade på ryggen och inte tog någon skit.

Det finns många fler berättelser om farmor, men jag kommer inte ihåg dem nu och jag vill berätta dem så ackurat som möjligt. Det förtjänar hon.

Ellen *1918 +2008

Min erfarenhet av att resa ensam

Då och då hör jag någon säga att det är en stor upplevelse att resa alldeles själv. Att man träffar en massa intressanta människor och får lära känna sig själv. Då brukar jag berätta om den gången jag själv reste ensam, och efter det brukar ensamresevurmarna hålla tand för tunga.

Resan började med en veckas visit i England och på Irland, där jag med min vapendragare Sven hälsade på några av hans vänner. Det var en trevlig resa, som mestadels bestod av musik och billig öl.

Från den gröna ön tog jag ett plan till Rom, där jag mötte upp parhästen Daniel, och i denna stad hamnade vi oförhappandes på en jättelik festival som hade gratis inträde, gräsrökare så långt ögat skådade samt Chuck Berry live på scen! Det blev, kort sagt, mycket musik och ännu mer billig öl. Inte så mycket sömn dock, men vad gör väl det när solen skiner över Medelhavet?

När Daniel skulle hem till den grönskande Nord hade jag bestämt mig för att resa helt allen till Florens, en stad som min gymnasieintellektuella hjärna idoliserat ändå sen jag läste om renässansen i Svenska B. Det började ganska dåligt när jag i mycket bakrusigt tillstånd skulle boka en tågbiljett i en automat på Roms Termini. Tåget jag bokade in mig på visade sig gå cirka en minut efter att jag fått biljetten i handen, och således hann jag inte med det utan fick vackert pröjsa för ännu en biljett. Min mage bakis- och ångestbubblade, och solen stekte.

Nå, jag hamnade på rätt tåg och tänkte att det första missödet var det sista. Ha! I min lantliga blåögdhet hade jag tagit för givet att Florens' alla vandrarhem skulle stå tomma så här i början av maj, så därför hade jag inte bokat något rum i förväg utan väntade med det till jag stod med min rullväska utanför stadens station och febrilt började leta efter ett internetcafé. Ett sådant hittade jag till slut, men logi var det värre med. Inte ett jävla rum verkade finnas i hela den rustika staden... tills jag hittade en sida lite längre ner på Googlesökningen "hostel firenze". En, så här i efterhand, något dodgy sida. Där! fanns ett ledigt rum, som jag lättat bokade. Vandrarhemmet fanns i mitten av staden, alldeles utanför nån sån där berömd kyrka (senare framgår varför jag medvetet inte minns något om staden i fråga), och jag gick dit. Redan började jag märka att det utdragbara handtaget till min rullväska var lite för kort jämfört med min långa kropp, så jag fick gå med en något konstig gångsstil. Dessutom gjorde de pittoreska kullerstensgatorna att min handled snart började värka på grund av vibrationerna i väskan.

Väl framme vid vandrarhemmet, nu något trött efter den solvärmda promenaden, möttes jag av en kvinna med en pärm i handen. I pärmen fanns papper på vilka som bokat rum, och på papprena stod inte mitt namn. Som sagt, dodgy sida. Kvinnan beklagade och var ledsen, och kunde inte förstå hur jag kunde ha bokat rum. Hon bad mig återkomma på kvällen, då det skulle finnas "a guy" som skulle visa mig ett rum som jag kunde få sova i. Detta gjorde mig lite gladare, och jag beslutade mig för att vandra runt och säga "ooh!" och "aah!" åt alla sevärdheter i stan. Men först: italiensk mat!

Jag letade mig till en restaurang som såg gedigen ut, gick in och satte mig och läste menyn. Hade jag då haft lite kulor, hade jag rest mig och gått ut, eftersom min plånbok absolut inte matchade priserna, men nu var jag en mes och beställde det billigaste. I detta fall var det en schnitzel med potatis. Otroligt italienskt. Och även otroligt torrt och smaklöst. Efter detta började jag känna att det kliade i halsen, vilket för mig är ett tecken på begynnande förkylning. Jag valde att ignorera det och tog mig istället till torget där jag skulle bli visad ett rum. I en mörk gränd stod där en medelålders italienare med långt lockigt gråsprängt hår i en hästsvans som började tunnas ut uppe på huvudet. Han var klädd i jeansbyxor och -jacka, samt hade en schäfer i koppel. Alla Vatikanstatens varningsklockor ringde i mitt huvud, och jag valde i en millisekund mellan att krypa ihop i något gathörn eller att följa med denne minst sagt skumme herre. Löftet om ett rum vann, och jag svarade "yes" på hans fråga "are you the guy?"

Han ledde mig till en lägenhet, och på vägen berättade han att några fransoser bodde i ett av rummen, men de var inte hemma nu. Jag hade vid denna tid börjat hosta och känna en stor gulslemmig demon rista i min hals, upp mot huvudet. Han märkte att jag inte var riktigt kry, och önskade att jag skulle piggna till. Jag, å min sida, önskade att jag skulle få dö. Eller åtminstone slippa vara just där jag var just då.

Alltnog, vi kom fram till lägenheten och jag fick se mitt rum, vars vägg inte nådde upp till taket och vars säng var cirka 40 centimeter för kort för mig. Direkt när jeansmannen gått så lade jag mig på sängen och önskade att jag kunde få somna. Det önskade dock inte slemdemonen som bosatt sig i mina bihålor, så jag låg och vred mig i febersvettningar i docksängen halva natten, och vaknade tidigt på morgonen av att jag hörde fransoserna perkla utanför min dörr. Jag visste inte om de visste att jag låg där, och jag kände inte för att lära känna nya spännande människor i mitt tillstånd, så jag låg kvar tills de stuckit, och sedan drog jag ut. För att parafrasera Nationalteatern: min Florensdröm var slut, och nu ville jag bara hem till sköna, tråkiga Sverige och tvätta kläder, borsta tänderna och sova i en riktig människosäng, men mitt tåg gick inte förrän på kvällen och jag hade några timmar att döda, så jag försökte åtminstone. Men i mitt febertillstånd gick det inte att njuta av familjen Medicis stad, och det blev inte bättre av att vädret ömsom var stekhett, ömsom var regnigt och kallt. Dessutom var det en Fiat 100-festival i stan, så italienare i löjligt små bilar drog raggen och tutade på mig.

När jag äntligen kom hem till Sverige var det första jag gjorde att hitta en tvättomat på Norrmalm, och medan jag tvättade kläder träffade jag lite släktingar som påpekade att jag luktade lite... otvättat. Till slut åkte jag hem till min morbror och hans fru för att få sova i deras underbara utdragssoffa så utförde jag grundlig munvård med en tandtrådsbygel. Då lossnade halva min hörntand. Just det tillskriver jag väl inte ensamresandet, utan en kombination av trånghet i munnen och dålig tandborstning under resans gång. Men resten, från schäferman till Fiatdårar, hade nog inte känts så jävligt om jag haft någon att prata och skratta med.

Detta var alltså min alldeles sanna berättelse om första och troligtvis sista gången jag reste ensam. Om detta må ni berätta.

Promenadinsikt #1

Povel Ramel skulle aldrig ha lyssnat på sin kör i denna låt. Då hade det inte behövt sluta så här.
(spotifylänkar)

Dikt tre

Gräver upp en handfull jord
en daggmask ringlar sig i min hand
in i det svarta hålet
det är inte utan att jag tänker
att den där daggmasken
den är jag
Stoppar ner jorden i en liten kruka
masken får följa med
trycker ner lökarna i jorden
hoppas masken trivs
Maskar äter avfall och ger ifrån sig jord
det är inte utan att jag känner
att jag är den där daggmaskens motsats

Om Sverige var en saga förr, har det nu blivit skräckroman.

Poliserna i Gategate-fallet blev friade. I domen står att målsägande Jesper Nilssons politiska åsikter har betydelse i rättegångsbeslutet.

I gymnasiet ska eleverna nu få lära sig "entreprenörskap". Jag vet inte vad det betyder. Eller jo, en sak vet jag.

I svenska högskolor måste nu studenter från andra länder betala avgifter för att få studera. Jag förutspår att det snart kommer att börja tas ut studieavgifter från studenter. Studenter som inte får bidrag och lån om de jobbar för mycket. Studenter som måste betala 7400 kronor i månaden för 45 kvadratmeter i ett studentrum.

Friskolor i privat regi som tar ut vinster.

Programmet "Jobbjägaren" på Kanal 5.

Jag vet inte jag, låter detta särskilt liberalt?

Mvh politisk men privat.

Skogens män är hårda män, de fäller träd och tårar

Min far i färd med att kapa en vindfälla

Seriedagbok 2011/02/28

Besökte Akademibokhandeln på en ingivelse efter att jag fått en ultraljudsundersökning av pungen.

Jag har ingen nytta av en gravsten

Jag har ingen nytta av en gravsten, men

Hade ni nytta av en för min del

Skulle jag önskat mig, att det på den stod:

Han gav förslag. Vi

Antog dem.

Genom en sådan ristning vore

Vi alla ärade.

Berthold Brecht (min tolkning)

Vädermusik

Det mest ackurata sättet att beskriva Keith Jarretts musik på är att det låter som väder. Inte så att han använder sig av ljudet av regndroppar, som en hippie, men han kan få pianot att låta som ett åskväder i augusti, eller som en himmel över ett hav, där måsar singlar fritt.

Det första jag hörde av honom, självaste inkörsporten, var Kölnkonserten. Den är sönderälskad av tusentals flummare, jazzskägg och vanliga Svenssons, och jag föll som en fura ner på min kompis Josefs säng i Umeå, just när Brännbollsyran, eller rättare sagt den anarkistiska festen på Fysikgränd rasade utanför hans fönster. Jag hade aldrig hört något liknande. All melankoli jag hade inom mig efter ett misslyckat ragg kvällen innan bara flöt iväg på pianotonernas gudomliga flod, och sedan dess har jag lyssnat på den konserten ett otal gånger då jag haft svårt att somna, då jag känt mig ledsen, då jag känt mig glad, då jag arbetat och då jag vilat.

Efter ett bad slog mig liknelsen om Keith och väder. Jag låg nedsänkt likt Arkimedes i det alldeles för varma vattnet, och hörde tonerna tränga igenom badkarets väggar, in i mig. Sun Bear heter konserterna och spelades in i Japan i november 1976, cirka tio månader efter att Kölnkonserten föddes. Första gången jag hörde första 45 minuter långa delen tyckte jag inte att det var lika bra som när han spelade i Köln. Den gången gick jag med lite grå dimma i hjärtat från Rinkeby till Spånga. Nu i badet hade jag bestämt mig för ett avslut, och plötsligt kändes musiken tydligare i hjärtat. Det var då jag insåg att Keith spelar som vädret. För det finns inte ett väder som man kategoriskt kan säga att man gillar eller hatar. Ibland känns en solig dag helt förskräcklig, och man vill bara lägga sig under täcket med en mask för ögonen, och vissa gråvädersdagar spritter det i hela kroppen av en skön Muminmelankoli. Och man kan inte riktigt förklara varför det känns så. Precis så är det med Keith Jarretts pianotoner. De är, precis som all väderlek, svåra att beskriva och olika för varje dag.

första tredjedelen av första delen av Kölnkonserten

Lösgodis är livet

Alltså typ liksom där just vid kassan, när man pliktskyldigt gått igenom hela butiken och kanske stoppat ner en yoghurtförpackning och toapapper i korgen mest för att det inte ska se så ämligt ut.

Just typ där va, när man börjar känna den där lukten som är den som dragit in en på Konsum i första hand, där känner jag mig hemma.

Först typ spanar jag på några slumpvis utvalda påsar, kollar om det finns några extrapriser eller två-för-en-erbjudanden.

Liksom typ kikar på kilopriset, skakar lätt på huvudet, vänder mig mot VÄGGEN.

Karamellkungen typ. Eller typ Godisprinsen.

Fyller en påse med mina gamla favoriter. Jag äter allt, förutom det äckliga. Jag minns en gång när en flickvän jag hade bad mig välja lösviktsgodis som vi skulle ha på kvällen, en påse vi skulle dela med hela hennes familj. Jag kände pressen att välja rätt, och tog det jag tycker allra bäst om, samt några dark horses. Betyget blev: nja. Och förhållandet sprack, det också. Vet inte om det hade med mitt godisval att göra.

Jag kom härförleden att tänka på en ny inriktning för mitt liv. Pratade med en vän om att hon en gång dejtat en man som börjat spara pengar för att köpa hus, och att han troligtvis också tänkte skaffa barn och bil i den vevan han blev husägare. Hon uttryckte det som att han "köpt paktetet" och jag tänkte spontant att jag inte gillar sådana paket. Där och då, i den chatten, bestämde jag mig för att mitt val av godis också ska bli mitt val av liv. Jag ska plocka ihop en påse med det bästa. Jag ska kanske ha barn, men fan ingen jävla biljävel eller hussatan. Jag ska lyssna på Eddie Meduza, Jussi Björling och Jeja Sundström. Jag ska dricka öl på Varsfansomhelst och Hippt Laveauxz. JAG SKA PLOCKA RUSSINEN UR KAKSATAN, ursäkta att jag skriker.

Mormor och hjärtat

En strålande vårdag i början av detta årtusende dog min mormor Ethel. Under dagen hade hon haft besök av min mor och min lillasyster, och hon hade pratat mycket med mamma om olika saker. Bland annat sa hon "se till så att n'Simon inte behöv göra rekrytn". Denna hennes önskan om mig inföll faktiskt, på grund av en ärftlig sjukdom hos mig. För övrigt samma sjukdom som tog min faders och troligtvis min farbrors liv förra året.

Alltnog! Denna vårdag då min mormor dog stod jag och min far på Arvidsjaursjön och pimplade abborre. Solen gassade, det var outsägligt vackert. Jag minns inte vad vi pratade om. Vi kanske teg och log.

Ethel hade ett antal år tidigare överlevt en hjärtinfarkt och led av kärlkramp. Hennes besvär kom mest troligt av hennes nikotinmissbruk, och efter hjärtinfarkten slutade hon röka. Pengarna som hon tjänade in genom att inte köpa cigg använde hon till att bjuda sina barnbarn på Arvidsjaurs konditori. Detta konditori hade ett namn för varje generation. Mormor kallade det för "Tjuettan", pappa sa skämtsamt "Granbergs konditori" och vi barn kände det som "Kaffestugan".

Vårt årliga kondisbesök, där vi barn drack läsk ur 33-centilitersflaskor och åt chokladbollar, inföll faktiskt på dagens datum. Vi läser Valentin i almanackan och firar hjärtat. Många firar det poetiska hjärtat, den flyktiga eller fasta kärleken och alla motstridiga känslor. Mormor firade det fysiska hjärtat, som fortsatte slå ända tills den där ljuvliga aprildagen då en blodpropp fastnade i hennes lungor.

Jag minns än idag min kusins bleka ansikte när hon stod utanför Medan och med ekande, ihålig röst gav mig dödsbudet. Min telefon hade fått slut batteri, så mor och far kunde inte nåt mig. Jag hade kört skoter till ungdomsdansen, och hoppade genast på den och åkte blixtsnabbt iväg. I chocken körde jag fel och kom in i skogen, körde fast och trodde att jag inte skulle hitta hem. Men som av ett under kom pappa körandes, vill jag minnas, och hjälpte mig loss. Vi åkte hem och jag försökte ordlöst trösta en rödgråten mamma som förlorat sin mamma.

Den fjortonde februari kommer alltid att vara mormors dag för mig, den dag då vi triumfatoriskt och kaxigt firade hjärtats seghet med stabbiga bakverk på ett anrikt konditori.

Jag tänker på dig, Maj Ethel Ingeborg. Hälsa änglarna.

Galningarnas nattskift

Med skorna i händerna
och bröd runt huvudet
hade ni kunnat vara
bara ännu ett gäng galningar
som gör nattskiftet på Sergels Torg
men ni ska störta er far
på Tahirtorget
och ert skallande rop når oss
i tunnelbanevagnen

en sam man
ensamma n
ensam man med ölburk på huvudet
ser ut över triangelmönstret
ingen kommer här fram här fram
en kader med brusande radio i örat
spelar sitt munspel

Lånar du mig ditt bildspråk
jag ska bara segla med vinden
till pyramiderna
Era rop svävar på en passadvind
jag blåser i luren

Situation Kairo
bingolotter bingolotter bingolotter
den tysta damen i grön kappa
som ber mig att Vakna!
Vadå ser det här ut som en film eller?