Det första jag hörde av honom, självaste inkörsporten, var Kölnkonserten. Den är sönderälskad av tusentals flummare, jazzskägg och vanliga Svenssons, och jag föll som en fura ner på min kompis Josefs säng i Umeå, just när Brännbollsyran, eller rättare sagt den anarkistiska festen på Fysikgränd rasade utanför hans fönster. Jag hade aldrig hört något liknande. All melankoli jag hade inom mig efter ett misslyckat ragg kvällen innan bara flöt iväg på pianotonernas gudomliga flod, och sedan dess har jag lyssnat på den konserten ett otal gånger då jag haft svårt att somna, då jag känt mig ledsen, då jag känt mig glad, då jag arbetat och då jag vilat.
Efter ett bad slog mig liknelsen om Keith och väder. Jag låg nedsänkt likt Arkimedes i det alldeles för varma vattnet, och hörde tonerna tränga igenom badkarets väggar, in i mig. Sun Bear heter konserterna och spelades in i Japan i november 1976, cirka tio månader efter att Kölnkonserten föddes. Första gången jag hörde första 45 minuter långa delen tyckte jag inte att det var lika bra som när han spelade i Köln. Den gången gick jag med lite grå dimma i hjärtat från Rinkeby till Spånga. Nu i badet hade jag bestämt mig för ett avslut, och plötsligt kändes musiken tydligare i hjärtat. Det var då jag insåg att Keith spelar som vädret. För det finns inte ett väder som man kategoriskt kan säga att man gillar eller hatar. Ibland känns en solig dag helt förskräcklig, och man vill bara lägga sig under täcket med en mask för ögonen, och vissa gråvädersdagar spritter det i hela kroppen av en skön Muminmelankoli. Och man kan inte riktigt förklara varför det känns så. Precis så är det med Keith Jarretts pianotoner. De är, precis som all väderlek, svåra att beskriva och olika för varje dag.
första tredjedelen av första delen av Kölnkonserten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar