Lösgodis är livet

Alltså typ liksom där just vid kassan, när man pliktskyldigt gått igenom hela butiken och kanske stoppat ner en yoghurtförpackning och toapapper i korgen mest för att det inte ska se så ämligt ut.

Just typ där va, när man börjar känna den där lukten som är den som dragit in en på Konsum i första hand, där känner jag mig hemma.

Först typ spanar jag på några slumpvis utvalda påsar, kollar om det finns några extrapriser eller två-för-en-erbjudanden.

Liksom typ kikar på kilopriset, skakar lätt på huvudet, vänder mig mot VÄGGEN.

Karamellkungen typ. Eller typ Godisprinsen.

Fyller en påse med mina gamla favoriter. Jag äter allt, förutom det äckliga. Jag minns en gång när en flickvän jag hade bad mig välja lösviktsgodis som vi skulle ha på kvällen, en påse vi skulle dela med hela hennes familj. Jag kände pressen att välja rätt, och tog det jag tycker allra bäst om, samt några dark horses. Betyget blev: nja. Och förhållandet sprack, det också. Vet inte om det hade med mitt godisval att göra.

Jag kom härförleden att tänka på en ny inriktning för mitt liv. Pratade med en vän om att hon en gång dejtat en man som börjat spara pengar för att köpa hus, och att han troligtvis också tänkte skaffa barn och bil i den vevan han blev husägare. Hon uttryckte det som att han "köpt paktetet" och jag tänkte spontant att jag inte gillar sådana paket. Där och då, i den chatten, bestämde jag mig för att mitt val av godis också ska bli mitt val av liv. Jag ska plocka ihop en påse med det bästa. Jag ska kanske ha barn, men fan ingen jävla biljävel eller hussatan. Jag ska lyssna på Eddie Meduza, Jussi Björling och Jeja Sundström. Jag ska dricka öl på Varsfansomhelst och Hippt Laveauxz. JAG SKA PLOCKA RUSSINEN UR KAKSATAN, ursäkta att jag skriker.