Vargen

Jag vet inte riktigt vad jag anser om vargjakt, för jag har inte satt mig in det nog. Men mamma berättade nyligen att den enda gång pappa nånsin grälat med farmor var när han en gång luftade åsikten om att vargen inte borde jagas. Farmor, som var född 1918, var en tystlåten kvinna som visserligen inte lät sig trampas på, men inte heller var den som tog rodret i diskussioner, men denna gång hade hon tydligen blivit förbannad. Hon förstod inte hur man kunde försvara vargen, som i hennes barndom varit en av de värsta plågorna. Hon ville inte lyssna på några argument; hennes skräck var oresonlig.

Det kändes konstigt att höra att farmor kunde bli så upprörd.

Detta är på inget vis ett inlägg i vargdebatten, för som jag sa så har jag ingen aning om det är bra eller dåligt eftersom jag inte är nog insatt. Detta var nog bara en fortsättning i en bloggiska släktkrönika jag verkar bygga upp.

Lite mer om farmor:

När hon var liten längtade hon så mycket efter att få börja skolan, men eftersom det bara var skolstart vartannat år så fick hon inte börja förrän hon var nio år. På den tiden gick man bara några veckor i taget, och dessa perioder kallades "terminer". Under sin korta skoltid lärde sig farmor att läsa, skriva och räkna. När hon inte gick i skolan jobbade hon naturligtvis hemma. Det var inte riktigt tal om barnarbete; det var mer en nödvändighet.

När hon blev lite äldre läste hon i tidningar om vävstolar, och ville hemskt gärna lära sig väva mattor och dukar. Hon sparade pengar och beställde till slut en vävstol. När den kom hem till henne såg hon att instruktionerna var på tyska. Då köpte hon en tysk-svensk ordbok och översatte manualen ord för ord, och lärde sig själv att väva! Mamma brukar ta fram farmors dukar och säga "det är egentligen helt omöjligt att denna duk finns till!" För farmor var inte utbildad nog för att förstå det komplicerade arbete som en vävstol innebar. Nä. Så var det inte. Uppenbarligen. Hon gav sig jävulen på att hon skulle lära sig det, och så gjorde hon det.

På mitten av nittiotalet fick farmor en kraftig stroke och blev förlamad på höger sida. Då lärde hon sig att skriva med vänster hand. Under resten av sitt liv fortsatte hon att väva dukar med en hand. En tystlåten, värkbruten kvinna från de djupa skogarna i de västra delarna av Arvidsjaurs kommun, som i hårda tider rätade på ryggen och inte tog någon skit.

Det finns många fler berättelser om farmor, men jag kommer inte ihåg dem nu och jag vill berätta dem så ackurat som möjligt. Det förtjänar hon.

Ellen *1918 +2008