Lucka 12: Ett mejl

Kaj Morenius <kaj.morenius@moreniusspokservice.se>

to Callie Spengler <callie@gbinternational.com>

Good Day dear miss/mrs Spengler,

how do you do my name is Kaj Morenius and I am boss of Morenius Ghostservice in Växjö Sweden. I am writing to you for I want to doublecheck some of the points in the franchisecontract that you have written and sent to me.
1. How big or small must the No-Ghost Sign be on the front of our office? 
2. The tips on things to say if the local authorities comes and wants to inspect our ghost containment grid is good, but it is made with the American government in mind. And not what we in Sweden call "kommunalkontor", who has a very different "miljö- och hälsovårdspolicy" than New York City. It would be so good if you could make a new list of tips that are updated to the most recent kommunala förordningar and the reglemente made by Kronobergs län.
3. If one of the Swedish ghostbusters wants to use for example an undead wolffish or a Sami "troll drum" to catch ghosts, can they do that or must they send in a request to the main office in New York?

That was all my questions! Now, I have to go because Pia has cooked coffee and I must grab a cup before Berra drinks it all!

Have a nice day!

PS: How dangerous is it to have a Mesopotamian god take control of a big part of a middle big Swedish city?

/Kaj Morenius
Morenius Spökservice AB

Sent from my iPad

Lucka 11: Allt kommer i kapp oss till slut (del 11/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 11/11)

En vecka senare tar Abdi och Lena emot när Gunnar kommer tillbaka från sjukhuset. Han skjutsas in på Solgläntan i rullstol, men ställer sig med stöd från Lena.
    – Du skrämde oss, tokfarbror! säger hon med ett stort leende.
    – Det är inget mot vad kärringen gjorde, säger Gunnar. Hans mun ler, men i ögonen ser Abdi något annat.
    – Vilken kärring? frågar Lena medan hon krokar arm med Gunnar och går med honom mot kvällens musikunderhållning i dagrummet. Abdi kör undan rullstolen.
    – Nä det… ingen alls, eller jag menar, kärringar är ju skrämmande över lag! Gunnar skrattar, och Lena skrattar med honom. Men Abdi kan höra ett stråk av rädsla i skrattet.
    Abdi hade lyckats få i gång Gunnars hjärta med hjärtstartaren innan ambulanspersonalen kom, och återhämtningen på sjukhuset gick oväntat fort med tanke det vidlyftiga liv som Gunnar alltid skrävlat om med de andra gubbarna på trygghetsboendet. Fester, rökverk, damer, ett och annat "busstreck" som han kallat det. Nån eller nåt skrämde bokstavligt talat livet ur gubben tänker Abdi samtidigt som han hejar på Märta och Ture som promenerar långsamt hand i hand längs korridoren. När Abdi hade kommit fram till fåtöljen den där dagen var Gunnars ansikte vitt som mjölk, och ögonen var uppspärrade. Käkarna bet ihop kring hans tunga. Han kanske gjorde mer än bara busstreck, tänker Abdi. Kanske kommer allt i kapp oss till slut.

Lucka 10: Allt kommer i kapp oss till slut (del 10/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 10/11)

Malte och Caroline kommer ut från Kaj Morenius kontor på Morenius Spökservice AB. Julia sitter vid det stora akvariet utanför och göra stora ögon åt en gädda med spiralformade huggtänder på magen. I sanden på botten krälar slemklumpar omkring. En lång man med rött hår är just i färd med att förklara något för henne på sjungande göteborgska.

    – Jo du förstår, den andalusiska spiralgäddan är fenomenal på att känna av parapsykisk energi i vattenmassor! Det räcker att en enda sjödraug gått förbi på botten för att den ska börja borra ner spiralgaddarna, och då är det bara att släppa ut silkeshumrarna…

    Caroline går fram till sin dotter, som sliter blicken från den märkliga fisken. 

    – Mamma vet du vad Krabban sa? säger Julia andlöst. Jag kunde få en odöd mussla! Snälla mamma kan jag få den, snälla jag ska ta hand om den och älska den och ha den som min egen på mitt rum! Caroline ler mot henne och vänder sig sedan mot den långe mannen. Han tittar på henne med en min av att hon stört något mycket viktigt.

    – Det var jättesnällt av dig, eh, Krabban, säger Caroline, men vi har inte riktigt tid med något husdjur nu och…

    – Det är la inget jobb alls! säger han. Den är bokstavligt talat odöd och äter väldigt lite, kanske bara något ruttet sillkadaver i veckan. Och ni har aldrig haft ett mer tillgivet djur, det kan jag säga er! 

    – Mamma, kan vi åka hem nu? Malte har kommit fram till dem, och i hans blick ser Caroline fortfarande skuggan av den skräck han kände efter att tantspöket hade bundit fast honom i taklampan. Men den är på väg bort. Samtalet med Morenius hade varit stelt. Han hade oengagerat ställt frågor utifrån ett centralt utformat formulär ägnat att "debriefa offer för ande- och fantasmrelaterade trauman". Malte hade tonårigt himlat och suckat hela tiden, men ändå svarat ärligt på frågorna.

    – Självklart, älskling, säger Caroline och tar hans hand. Han drar åt sig den som om hon brändes. 

    – Jag kan gå utan att hålla handen, tack som fan! Hans ord är hårda men tonen är mild. 

    – Julia, kom nu! säger Caroline, och utan att vänta på hennes reaktion lyfter hon upp henne i famnen och går medan dottern tjatar om att hon ska ha en odöd mussla. De passerar en medelålders man med kulmage som står vid en skrubb och fyller på en grönskimrande vätska i något som liknar en dammsugare. Han stånkar frustrerat när vätskan skvätter på golvet och fräter ett hål. Från ett rum kommer en skarp doft av rökelse, och musik som låter som en döende get blev misshandlad av silverklockor. När de går förbi tittar Mukunda, den skäggiga gamla hippien, ut genom dörren och blinkar med ena ögat åt dem. 

    Precis innan de ska gå ut ur firmalokalen säger någon "vänta!" De vänder sig om, och får se Anna-Margareta komma klivande. Hon ser faktiskt inte lika sträng ut som när de träffades första gången. Den äldre kvinnan stannar framför dem. Hon öppnar sin portfölj och räcker en bunt papper till Malte.
    – Det här är en vetenskaplig artikel, säger hon hastigt. Den handlar om hur man kan tänka om man varit med om en dylik hallucination. Malte tar förvirrat emot pappersbunten och tackar. Anna-Margareta vänder på klacken och går i väg. Caroline tittar på Malte, och de rycker båda på axlarna. Sen hoppar de in i bilen och kör hem till sitt lugna, fina hus.

Lucka 9: Allt kommer i kapp oss till slut (del 9/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 9/11)

Solen är på väg att gå ner när den gamla Saaben rullar in på parkeringen. Mukunda och Anna-Margareta kliver ut. Han har trolltrumman i handen, och hon bär på asken från Birgerssons byrå. En skata hoppar ner från en av de svarta staketstolparna i järn, och skuttar fram mot dem. Mukunda lutar sitt huvud, och skatan speglar gesten. Han skrattar till så det toviga skägget hoppar, och fågeln dansar runt honom. Han gräver innanför kaftanen och slänger ut en handfull solrosfrön på marken. Skatan börjar ivrigt kalasa på dem, och fler fåglar som tidigare varit helt osynliga anländer blixtsnabbt till platsen. Anna-Margareta tittar på sin kusin, harklar sig och pekar på armbandsuret. Snart blir det övertid betyder gesten. Mukunda suckar, blickar mot fåglarna som nu fokuserar på godsakerna på asfalten, och går efter kusinen mot grindarna.
    De går längs den prydligt underhållna grusgången, och tittar på varsin sida efter rätt sten. Mukunda är säker på att skatan från parkeringen håller sig i närheten.
    – Hördu, här ska du se! Anna-Margareta stannar och pekar på en sten med texten "Britt Lundberg 1916-1998". På stenen landar skatan. Den plirar på Mukunda med sitt enda seende öga. Gumman, med sitt långa grå hår och sin brutna nacke, står bakom stenen. Hennes svarta ögon krälar, och gråstenständerna maler mot varandra. Mukunda nickar mot henne och plockar upp sin målade träpinne från en innerficka i kaftanen. Han låter den ligga i handflatan, och känner hur den vill dra mot anden. Han tittar på sin kusin, som öppnat asken. Britt Lundbergs ande spärrar upp ögonen, och de glimmar som av guld, en reflektion av det som ligger i asken.
    – Du vet att jag inte tror på sånt här, börjar Anna-Margareta, men Mukunda bara viftar avvärjande med sin fria hand. Britt dras mot asken. Hon sträcker ut en skör arm av flytande glas mot det tjocka armbandet, och när astralkroppen vidrör det saknade föremålet sker en förändring. En virvelstorm börjar någonstans inuti den döda kvinnan och sveper ut och runt hennes uppenbarelse. Mukundas målade träpinne hoppar vilt i handflatan. När stormen bedarrat står en kvinnogestalt framför dem, rakryggad och guldskimrande. Hon ler ett pärlvitt leende och säger tack. Skatan sveper ner från stenen och flyger rakt genom anden, och båda försvinner.
    – Ha det bra på bridgen, och hälsa Evalisa, mumlar Mukunda. Träpinnen i handen har slutat skaka. Anna-Margareta fnyser och himlar med ögonen, men Mukunda hinner se leendet som sveper över hennes läppar.

Lucka 8: Allt kommer i kapp oss till slut (del 8/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 8/11)

Efter att ambulanspersonalen hämtat Gunnar Birgersson, är Mukunda och Anna-Margareta kvar i lägenheten. Mukunda letar efter bilder på familjemedlemmar eller släktingar, men likt resten av lägenheten är även vardagsrummet sparsmakat, för att inte säga spartanskt, inrett. Fåtölj, ett lågt bord, en liten TV och en byrå i ek.
    – Han var inte mycket för sån här design inte, säger han. Gode så omysigt! Tar du byrån så tittar jag i sovrummet?
    – Redan på väg, säger Anna-Margareta kort, och drar ut översta byrålådan. Men kan du slänga de där brända bladen nu? Det stinker ju, och brandlarmet kan gå!
    – Och riskera att det kommer in sånt som inte ska vara här? När grindarna till ansia öppnas slipper ju vissa saker igenom. Har jag berättat om när...
    Anna-Margareta bevärdigar inte hans flummerier med en min, utan stänger av öronen när hon metodiskt söker igenom byrålåda efter byrålåda. Kläder, någon duk, gamla batterier, småsaker. Samlingar från en vanlig gammal mans liv. Hon börjar tänka att de kanske har helt fel, att Winkelryd mindes galet eller att det fanns någon annan Birgersson som flyttat, när hon märker det. Ivrigt börjar hon dra ut den nedersta byrålådan.
    – Bengt-Olof, kan du hjälpa mig?
    Mukunda kommer ut från sovrummet med en trolltrumma i handen.
    – Vad är det? frågar han. Jag höll just på att trumma ihop energierna till en andarnas frågestund!
    – Det är för tungt, kom och dra här!
    Hennes röstläge säger mer än orden. Mukunda känner igen den tonen, till hälften befallande, till hälften ytterst uppspelt. Han sätter sig på huk och med förenade krafter drar de ut den tunga eklådan, som är kortare än de andra. Han plockar upp sin knapptelefon ur kaftanen och slår i gång ficklampan. Båda böjer sig ner och tittar in i byråns inre. Sen tittar de på varandra. Deras blickar glittrar precis på samma sätt som när de var små och hade hittat morfar-farfars godisgömma.
    Anna-Margareta sträcker in armen och plockar ut ett bylte av rutigt tyg. Hon vecklar ut byltet, och där gömmer sig en ask. Hon tittar på Mukunda, som fortfarande håller i sitt fat med rykande salvia. De ler samtidigt, på samma sätt. När hon öppnar asken kan hon inte hjälpa att undslippa sig ett litet "ha!"

Lucka 7: Allt kommer i kapp oss till slut (del 7/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 7/11)

Vårdbiträdet, som presenterade sig som Abdi, leder Mukunda och Anna-Margareta genom korridoren.
    – Numera kallas det ju inte ålderdomshem, säger han och nickar samtidigt till en mager gammal man som kommer hasande mot dem. Mannen möter nicken genom att blinka glatt med ena ögat. Abdi fortsätter: Ett vårdboende är för dem som har stort vårdbehov, det här är Solgårdens trygghetsboende. Vårdtagarna bor i sina egna lägenheter och har trygghetslarm, men de är klara i huvudet och kan laga mat och sånt själva. Varsågoda!
    Han stannar tvärt och gör en gest med armen mot dörren framför dem. BIRGERSSON står det på brevinkastet, under INGEN REKLAM TACK-klistermärket. 
    – Menar ni alltså att Gunnar är misstänkt för något? frågar Abdi och genomborrar Mukunda med blicken. 
    – Det är det vi vill ta reda på, säger Mukunda och fyrar av ett leende. Den unge mannens min är oförändrad, och han står fortfarande med armen mot dörren som för att skydda den. Vi arbetar med en utredning av en paranormal incident och…
    – Jaha, är ni från Morenius spökservice! Abdi skiner upp. Jag följer Krabban på Insta!
    Anna-Margareta harklar sig. Mukunda ser i ögonvrån hur hon laddar upp sitt skarpaste ansiktsuttryck.
    – Det handlar om en ung man som hallucinerar, och vi behöver hitta bevis för att lugna ner honom så hans bekymmer slutar. Hon spänner blicken i Abdi, och han speglar den med samma iskyla. Hans hand, som varit på väg mot dörrhandtaget, stannar i luften.
    – Vad menar du med "hallucinerar"? frågar han. 
    – Både han och hans mamma påstår att han bundits fast i en taklampa av ett spöke! Anna-Margareta spottar ut det sista ordet och grimaserar som om det smakade illa. 
    Abdi tittar på Mukunda, som ler vad han hoppas är ett avväpnande leende och rycker på axlarna. 
    – Men du vet väl att spöken finns? säger Abdi. Mukunda ler bredare och skakar på huvudet så bara Abdi ser. 
    – Inte du också! säger Anna-Margareta och himlar med ögonen. Flummeri vars man än går! Hon sticker handen innanför kavajen och plockar fram ett plastkort. Här är mitt medlemskort i VoF, Vetenskap och Folkbildning. Abdi ser hur Mukunda himlar med ögonen. 
    – Okej, jag förstår, säger Abdi. Hans tidigare hårda röst byts ut mot något mycket mjukare. Det är en annan aspekt av hans professionalitet, inser Mukunda. Rösten han använder mot en dement person som ihärdigt påpekar att hon måste till lagården och mjölka trots att hon bor centralt i Växjö. Den unge mannen ler mot Mukunda och Anna-Margareta, och öppnar dörren till dem.
    De tittar in i ett nedsläckt rum. Gardinerna är fördragna, och en svag lukt av kål och cigarrettrök sveper mot dem. 
    – Gunnar? Abdi går in i rummet och Mukunda och Anna-Margareta följer efter. En täckjacka, en keps och ett par skor är de enda ytterkläder som finns i den lilla tamburen. Väggarna är vita och kala, och i rummet som öppnar sig rakt fram är det så dunkelt att det inte går att urskilja annat än möblernas konturer. Abdi säger Gunnars namn igen, den här gången något högre. Han tittar på Mukunda med en trygg blick. Det här är normalt, säger blicken. Men Mukunda ser något bortom vårdbiträdets inövade lugn, något den unge mannen säkert inte ens vet att han emanerar. Oro.
    – Det är nog bäst du trycker på larmet, säger Mukunda och drar upp en tygpåse från ett av vecken på den filt han virat om sig. Ur den plockar han fram några torkade blad. Anna-Margareta har samtidigt tagit på sig ett par plasthandskar. Abdi trycker på en röd knapp på en dosa vid dörren. Han slår samtidigt på strömbrytaren, och lägenheten badar plötsligt i ljus. 
    I rummet rakt framför dem står en fåtölj med ryggen vänd mot dem. Abdi säger Gunnars namn återigen, och denna gång hör han själv ett stråk av rädsla i sin röst. En hand vilar på armstödet, och Anna-Margareta går oceremoniellt fram mot stolen medan Mukunda smular sina torkade blad på ett litet mässingsfat han plockat fram från sin voluminösa klädnad. 
    – Salvia, muttrar han när han ser Abdis blick. Rengör. 
    – Han andas inte, säger Anna-Margareta från fåtöljen. Hon tittar mot dem över kanten på sina glasögon. Du får nog ringa 112, Abdi. 
    Mukunda tänder en tändsticka och för mot de torkade bladen. En kryddig doft fyller rummet, och Abdi plockar upp sin telefon.

Lucka 6: Allt kommer i kapp oss till slut (del 6/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 6/11)

Gammelmoster Evalisa nyper om Mariekexet med skälvande hand och doppar det i den skimrande muggen på bordet framför henne. Kexet täcks av ett gröngult slem som kryper omkring, och hon för det långsamt till munnen. Svart vätska droppar från stalaktiterna i taket, och radion på bänken spelar vitt brus med inslag av ylanden.
    Mukunda låtsas smaka på sitt kex, som kravlar av genomskinliga silverfiskar. Han ler mot gammelmosterns ande och tittar på bonaden hon satt på väggen. "EGEN HÄRD ÄR" följt av några skrivtecken han inte riktigt känner igen. Kilskrift? En skata med bruten näbb hoppar omkring på golvet.
    – Men så trevligt att du hälsar på igen, lille Bengt-Olof! Gammalmostern ler tandlöst mot honom. Det slemdrypande kexet vrider sig ur hennes hand och svävar självmant in i munnen på henne, och hon äter med ett milt leende.
    – Ja det vart ju som så stressigt förra gången. Han ler och pekar på bonaden. Har du gjort den själv?
    – Jag har gjort halva, och andra halvan gjorde en jag träffade på mogendansen, säger hon och fnissar. Från Mesopotamien! Jag ville inte erkänna att jag inte visste vars det låg men så hips vips hade vi börjat prata och så vart vi med i samma hobbygrupp och gjorde en, ”koläb” tror jag de kallar det numera!
    – Koläb? Mukunda funderar en stund och sen kan han inte hjälpa att skratta. En collab! Man får säga "samarbete"! Evalisa faller klingande in i hans skratt. Men så hör Mukunda Anna-Margaretas röst i huvudet och kommer han ihåg att han är i tjänst.
    – Jag skulle ju fråga en sak, säger han. Har du varit på nån dans eller nå annat samkväm med en tant som fått nacken bruten? Långt grått hår, kanske i din ålder.
    – Oh huvva, ett sånt hemske öde! Evalisas leende bleknar. Mungiporna åker ner och läpparnas färg mattas av tills de blir helt genomskinliga. Skatan med bruten näbb hoppar upp på bordet och tittar på henne med ett mjölkigt öga. Ja men nu när du säger det så såg jag en snenackedam på bridgen i plurdags. Ska se om hon är ledig.
    Evalisa imploderar och återvänder samma sekund ackompanjerad av ännu ett tantspöke. Mukunda tappar kexet i golvet, och skatan hastar fram mot det och jagar glatt silverfiskarna som krälar i spiraler.
    Nykomlingens nacke är bruten i en våldsam vinkel, och det grå håret svävar fritt i etern. Hon stirrar på Mukunda med ögon som liknar svarta skalbaggar. Han sväljer ljudligt. Tanten öppnar munnen men bara ett rossligt pip hörs när hon försöker prata. Hennes tänder är grova och grå som gruskorn.
Evalisa ler, räcker tanten en penna och pekar på korsordstidningen som ligger på bordet. Tanten börjar skriva i de lediga rutorna:
SPOLING.
RUTIGSKJORTA.
KNUFFADEMIG.
TOGARMBANDET.
MORMORS.
GULD.
BIRG
    Pennan faller ur hennes grepp och hon svävar upp genom stalaktiterna i taket. Evalisa och Mukunda tittar efter henne, och sen på varandra. Evalisas ögon är färglösa Det-
-knackar på dörren. Mukunda slår upp ögonen. Doften av kanelrökelse, den mjuka yogamattan under honom, stelheten i nacken, drömfångaren. Alla sinnesintryck från köttvärlden svämmar över honom, precis som vanligt, och så knackandet igen, denna gång hårdare. Maggan tänker han, ruskar på sig och tar sig mödosamt upp från golvet. Han mumlar ett pliktskyldigt "Namasté" mot fotot på guru Sunyaga som står på byrån.
    Anna-Margareta står utanför hans dörr med en rutig tygbit i en plastpåse i handen.
    – Du har ett sjätte sinne, kusin, säger Mukunda och ler brett.
    – Pjaller, säger Anna-Margareta, och rynkan mellan hennes ögon djupnar.
    – Ska vi fara? Mukunda tar på sina mockasiner och sveper om sig med en filt han köpt i en liten by i Anderna.
    – Vars ska vi fara hade du tänkt? säger Anna-Margareta och höjer roat på ena ögonbrynet.
    – Du vet, säger Mukunda. Hälsa på hos Birgersson. Han tittar på sin kusin och i blicken ser hon tonåringen han en gång var, han som förläste sig på flummerier medan hon läste extrakurser i matte och fysik. Hans ögon glittrar. Det är ingen idé att protestera.
    – Han bor på Solgården numera, jag har kollat på nätet, säger Anna-Margareta och viftar med sin smarta telefon. Nu är det Mukundas tur att höja på ögonbrynet. Hon svarar på hans outtalade fråga när hon hastigt vänder sig om och börjar gå mot Saaben.
    – Okej då, jag bad Krabban om hjälp! Hon ser inte Mukundas breda leende men känner det formligen bränna i nacken. Nu kör vi, gubbe!
    – Gasen i botten, kära kusin! De sätter sig i Saaben, och Mukunda backar långsamt ut från tomten. Anna-Margareta plockar upp sin pappersbunt från portföljen och fortsätter läsa från där hon blev avbruten. Titelsidan lyder "The Ghost Panic – a Chaos Theory Approach by Doctor Ian Malcolm", och under bilturen varseblir hon inget annat än de lugnande logiska resonemangen i artikeln. Mukunda kan till och med smyga igång ett kassettband med mongolisk strupsång utan att hon reagerar.