Sjukdomsbild

Sitter och tittar på TV4-nyheterna denna förlängda bakfyllans måndag. Den senaste tiden har så mycket skit hänt att hälften vore nog: vänsterblocket förlorade (inte så överraskande) valet, Sverigedemokraterna kom in i riksdagen (ännu mindre överraskande) och rent fysiska sjukdomar grasserar i min släkt.
Just nu pratar Rolf Porseryd och Bengt Magnusson om de nya bosättningarna på Västbanken och det känns som om hela nittonhundratalet bara spelas upp återigen utan att någon lärt sig nåt. Förföljelse av hela folkgrupper, strider mellan palestinier och israeler fortsätter, och ett högerpopulistiskt parti sitter i parlamentet. Många diskuterar SDs intåg i riksdagen, frågar sig hur det kunde hända och vilket det bästa sättet att bekämpa allt är. Dessa förvirrade, förbannade och politiskt färgade diskussioner tenderar att slingra in sig i varandra likt min tunntarm runt polyperna däri, och leder bara till ett smärtsamt tarmvred som kräver en stor operation och lång konvalescens, alltmedan polyperna blir elakartade och sprider sig till andra vitala organ. Och då är det inte säkert att det finns en chans att rädda livet.

Vad mer?
Jag lagar älgfärsbiffar med kokt potatis till O och J, detta för att kurera vårt kollektiva bakrus som vi ådrog oss i Gävle i helgen. O och jag skyller allt på Norrlandskaffet.
Om man skulle beskriva hur jag mådde i morse så kan man använda Timbuktus låt "The Botten Is Nådd", lägga till känningar av förstadiet till ett epilepsianfall, smärtor i hela kroppen, kraftig ångest, paranoia, irritation och halsont. Kan jag få en kram?

Jag tror det viktigaste i mitt liv just nu är att jag inte blir bitter, vad som än händer. Har alltför nära erfarenhet av vad bitterhet gör med själen, och ser det även bland mina kompisar. Att "tänka positivt" är dock inget jag sysslar med, utan jag följer min fars eviga råd: var realistisk. Allt kan hända, bra eller dåligt, och då är det bra att stå där och vara beredd.
Men fan, ledsen måste man ju få vara. Och jag är inne i en ledsen period just nu.