Jag har ingen nytta av en gravsten

Jag har ingen nytta av en gravsten, men

Hade ni nytta av en för min del

Skulle jag önskat mig, att det på den stod:

Han gav förslag. Vi

Antog dem.

Genom en sådan ristning vore

Vi alla ärade.

Berthold Brecht (min tolkning)

Vädermusik

Det mest ackurata sättet att beskriva Keith Jarretts musik på är att det låter som väder. Inte så att han använder sig av ljudet av regndroppar, som en hippie, men han kan få pianot att låta som ett åskväder i augusti, eller som en himmel över ett hav, där måsar singlar fritt.

Det första jag hörde av honom, självaste inkörsporten, var Kölnkonserten. Den är sönderälskad av tusentals flummare, jazzskägg och vanliga Svenssons, och jag föll som en fura ner på min kompis Josefs säng i Umeå, just när Brännbollsyran, eller rättare sagt den anarkistiska festen på Fysikgränd rasade utanför hans fönster. Jag hade aldrig hört något liknande. All melankoli jag hade inom mig efter ett misslyckat ragg kvällen innan bara flöt iväg på pianotonernas gudomliga flod, och sedan dess har jag lyssnat på den konserten ett otal gånger då jag haft svårt att somna, då jag känt mig ledsen, då jag känt mig glad, då jag arbetat och då jag vilat.

Efter ett bad slog mig liknelsen om Keith och väder. Jag låg nedsänkt likt Arkimedes i det alldeles för varma vattnet, och hörde tonerna tränga igenom badkarets väggar, in i mig. Sun Bear heter konserterna och spelades in i Japan i november 1976, cirka tio månader efter att Kölnkonserten föddes. Första gången jag hörde första 45 minuter långa delen tyckte jag inte att det var lika bra som när han spelade i Köln. Den gången gick jag med lite grå dimma i hjärtat från Rinkeby till Spånga. Nu i badet hade jag bestämt mig för ett avslut, och plötsligt kändes musiken tydligare i hjärtat. Det var då jag insåg att Keith spelar som vädret. För det finns inte ett väder som man kategoriskt kan säga att man gillar eller hatar. Ibland känns en solig dag helt förskräcklig, och man vill bara lägga sig under täcket med en mask för ögonen, och vissa gråvädersdagar spritter det i hela kroppen av en skön Muminmelankoli. Och man kan inte riktigt förklara varför det känns så. Precis så är det med Keith Jarretts pianotoner. De är, precis som all väderlek, svåra att beskriva och olika för varje dag.

första tredjedelen av första delen av Kölnkonserten

Lösgodis är livet

Alltså typ liksom där just vid kassan, när man pliktskyldigt gått igenom hela butiken och kanske stoppat ner en yoghurtförpackning och toapapper i korgen mest för att det inte ska se så ämligt ut.

Just typ där va, när man börjar känna den där lukten som är den som dragit in en på Konsum i första hand, där känner jag mig hemma.

Först typ spanar jag på några slumpvis utvalda påsar, kollar om det finns några extrapriser eller två-för-en-erbjudanden.

Liksom typ kikar på kilopriset, skakar lätt på huvudet, vänder mig mot VÄGGEN.

Karamellkungen typ. Eller typ Godisprinsen.

Fyller en påse med mina gamla favoriter. Jag äter allt, förutom det äckliga. Jag minns en gång när en flickvän jag hade bad mig välja lösviktsgodis som vi skulle ha på kvällen, en påse vi skulle dela med hela hennes familj. Jag kände pressen att välja rätt, och tog det jag tycker allra bäst om, samt några dark horses. Betyget blev: nja. Och förhållandet sprack, det också. Vet inte om det hade med mitt godisval att göra.

Jag kom härförleden att tänka på en ny inriktning för mitt liv. Pratade med en vän om att hon en gång dejtat en man som börjat spara pengar för att köpa hus, och att han troligtvis också tänkte skaffa barn och bil i den vevan han blev husägare. Hon uttryckte det som att han "köpt paktetet" och jag tänkte spontant att jag inte gillar sådana paket. Där och då, i den chatten, bestämde jag mig för att mitt val av godis också ska bli mitt val av liv. Jag ska plocka ihop en påse med det bästa. Jag ska kanske ha barn, men fan ingen jävla biljävel eller hussatan. Jag ska lyssna på Eddie Meduza, Jussi Björling och Jeja Sundström. Jag ska dricka öl på Varsfansomhelst och Hippt Laveauxz. JAG SKA PLOCKA RUSSINEN UR KAKSATAN, ursäkta att jag skriker.

Mormor och hjärtat

En strålande vårdag i början av detta årtusende dog min mormor Ethel. Under dagen hade hon haft besök av min mor och min lillasyster, och hon hade pratat mycket med mamma om olika saker. Bland annat sa hon "se till så att n'Simon inte behöv göra rekrytn". Denna hennes önskan om mig inföll faktiskt, på grund av en ärftlig sjukdom hos mig. För övrigt samma sjukdom som tog min faders och troligtvis min farbrors liv förra året.

Alltnog! Denna vårdag då min mormor dog stod jag och min far på Arvidsjaursjön och pimplade abborre. Solen gassade, det var outsägligt vackert. Jag minns inte vad vi pratade om. Vi kanske teg och log.

Ethel hade ett antal år tidigare överlevt en hjärtinfarkt och led av kärlkramp. Hennes besvär kom mest troligt av hennes nikotinmissbruk, och efter hjärtinfarkten slutade hon röka. Pengarna som hon tjänade in genom att inte köpa cigg använde hon till att bjuda sina barnbarn på Arvidsjaurs konditori. Detta konditori hade ett namn för varje generation. Mormor kallade det för "Tjuettan", pappa sa skämtsamt "Granbergs konditori" och vi barn kände det som "Kaffestugan".

Vårt årliga kondisbesök, där vi barn drack läsk ur 33-centilitersflaskor och åt chokladbollar, inföll faktiskt på dagens datum. Vi läser Valentin i almanackan och firar hjärtat. Många firar det poetiska hjärtat, den flyktiga eller fasta kärleken och alla motstridiga känslor. Mormor firade det fysiska hjärtat, som fortsatte slå ända tills den där ljuvliga aprildagen då en blodpropp fastnade i hennes lungor.

Jag minns än idag min kusins bleka ansikte när hon stod utanför Medan och med ekande, ihålig röst gav mig dödsbudet. Min telefon hade fått slut batteri, så mor och far kunde inte nåt mig. Jag hade kört skoter till ungdomsdansen, och hoppade genast på den och åkte blixtsnabbt iväg. I chocken körde jag fel och kom in i skogen, körde fast och trodde att jag inte skulle hitta hem. Men som av ett under kom pappa körandes, vill jag minnas, och hjälpte mig loss. Vi åkte hem och jag försökte ordlöst trösta en rödgråten mamma som förlorat sin mamma.

Den fjortonde februari kommer alltid att vara mormors dag för mig, den dag då vi triumfatoriskt och kaxigt firade hjärtats seghet med stabbiga bakverk på ett anrikt konditori.

Jag tänker på dig, Maj Ethel Ingeborg. Hälsa änglarna.

Galningarnas nattskift

Med skorna i händerna
och bröd runt huvudet
hade ni kunnat vara
bara ännu ett gäng galningar
som gör nattskiftet på Sergels Torg
men ni ska störta er far
på Tahirtorget
och ert skallande rop når oss
i tunnelbanevagnen

en sam man
ensamma n
ensam man med ölburk på huvudet
ser ut över triangelmönstret
ingen kommer här fram här fram
en kader med brusande radio i örat
spelar sitt munspel

Lånar du mig ditt bildspråk
jag ska bara segla med vinden
till pyramiderna
Era rop svävar på en passadvind
jag blåser i luren

Situation Kairo
bingolotter bingolotter bingolotter
den tysta damen i grön kappa
som ber mig att Vakna!
Vadå ser det här ut som en film eller?

Legostaden

Disig stad. Vi bygger ett höghus här. Här ska banken stå. Tiggarna går sina rundor här. Legogubbarna vandrar planlöst på tå, med molande värk i sina legomagar.

Här gör vi en bro, här över sundet.

I en tid då talesätten hunnit upp dem och ordförrådet sakta sjunker i takt med att textmängden ökar, sätter sig två skuggor på asfalten.

Pulserande, guppande legohuvuden svävar genom dimman och kameran åker dystert över gågatorna, zoomar in på enskilda situationer.

En koppärrig legogubbe bordar ett skepp, svänger sina plastväskor på promenaden över landgången.

Skeppet stänger sina käftar, tutar farväl, ger sig ut på sin evighetstur.

I en av hytterna en hund och hans legoföljeslagare. Plasthanden kliar bakom örat.

I hytten bredvid, alldeles bredvid motorn, ligger ett gammalt par.

Kvinnans legohy, alldeles fårad som pergament, skimrar i det svaga ljuset. Motorerna varvar upp.

Legokolvar pumpar genom legocylindrar. En ensam kolskyfflare torkar svetten från sin svartnade panna.

Skeppet åtföljs av en skock ugglor. De tjuter och hoar i vinden, skrattar åt legogubbarna ombord.

Någon slänger en fimp över relingen, den träffar den arga vattenytan med ett uppgivet fräsande.

Ny scen: ett trångt rum på näst högsta våningen i ett av höghusen vi byggde där i början.

En ung legogubbe kliar sig i huvudet. Några plastflagor lossnar i hans hand.

Sekunden efter känner den unge hur något spricker upp på hjässan, han tar tag i en flik och river långsamt, andlöst, upp plasthuden. Där under andas något.

Alla simhallar i hela världen

Efter sommaren har jag haft svårt att "komma igång" med träningen. Månaderna har gått och jag har bara varit på klättringen ett fåtal gånger och min vikt har långsamt men stadigt ökat trots att det inte syns på mig. Men idag bestämde jag mig. Jag steg måhända upp ganska sent, men då det väl skedde så spände jag ögonen i Goone och sa "nu jävlar". Sen begav vi oss till Bromma återvinningscentral och slängde en Big Bag fylld med faner och cellplast från en gammal husvagn som vi håller på att riva. Efteråt, då vi fått oss vår dagliga dos av hälsosamt vitmögel i luftrören, brände vi iväg till Forsgrénska badet. Väl där fixade jag mig ett 10-kort och ett hänglås, och efter avklädningen och tvagningen klättrade jag vördnadsfullt ner i poolen och då slog det mig.
Jag har badat här förut.
Det var rena déjà vun.
Jag insåg att jag badat här förut.Att varhelst jag badat i hela mitt liv har sett ut exakt likadant som just Forsgrénska badet söndagen den sjunde november tjugohundratio. Och jag kom att tänka på en stor man som kunde mycket, men han lärde sig aldrig konsten att kunna simma. Och ärligt talat kanske han aldrig behövde kunna det. Man behöver inte kunna allt här i världen. Huvudsaken är att man är nöjd på sin dödsbädd.

Söndagar är för mig Nina Simone-dagar, skivan The Essential Nina Simone. Dubbeltydigt namn.