Föryngring/förväntan

Min far var skogsarbetare, och jag har själv arbetat i skogen. Dessutom är jag född och uppvuxen i nära anslutning till naturen. Därför är det kanske inte så konstigt att jag inte ogillar åsynen av en föryngringsyta.
    För er som inte känner till det ordet så ska jag berätta att det i folkmun brukar kallas hygge eller kalhygge och var, åtminstone för några år sedan, allmänt sett som något som förstörde naturen, var som ett sår i landskapet. Kalhyggen, människans vidriga förstörelse av skogen, en tanklös skövling bara för att skövla. Men så tänker inte jag.
    Människan brukar skogen. Vi behöver dess material för t.ex. pappersbruk och byggnadsmaterial; se dig omkring och jag törs nästan lova dig att du har minst en sak inom räckhåll som är gjord av trä. För att få fram trä krävs ett tålmodigt jobb. Det handlar liksom inte bara om att planlöst välja ut några hektar och såga ner hela skiten för att göra reklamblad av det, utan den skog som slutavverkas i dag planterades för kanske 70 år sedan. Redan då fanns en plan för hur träden skulle växa som bäst i den biotop de fanns i, hur de skulle gallras och skyddas och vilka områden som inte fick avverkas alls. Självklart ändras reglerna med tiden - förut skulle all skog huggas ner, men på senare år sparas t.ex. impediment och döda träd - men planen fanns där. Om 70 år kommer vi hugga ner dessa träd för att sedan plantera nya som ska huggas ner om 70 år...
   Där man i dag ser ett hygge, ser man om några år späda plantor skjuta upp. Plantor som ska inspekteras, räknas, röjas, gallras och slutligen avverkas. Jag förstår att nyberedd mark, med jämna rader uppvända av en traktor, kan se steril och död ut, men jag tycker att det är vackert. Liksom en nysatt blombänk om våren skvallrar om den blomsterprakt som komma skall, liksom surströmmingslukten associeras med den underbara smaken, så ger en markberedd föryngringsyta mig en förväntan om nytt liv. En plats i ett kretslopp äldre än människan.

Transkriptioner av Hanif Bali (feat. Katrin Zytomierska)

Hanif B: Ey rättvisa rättvisa e åssum de finns inge bättre än rättvisa finns inge bättre än att sköta sitt jobb fåe få sin lön å se till att staten inte å snott alltsing ens lön i skatt utan att man ser att de lönar sig å arbeta å att man kan va me å bygga upp sverige utan å bli bestraffad före i stället för att sitta hemma å löka, de e va rikti rättvisa ä.



Katrin Z: Hej jag heter Katrin Zytomierska visst kan de va svårt å förstå sig på politik ibland därför har ja tagit två moderater å ställt dom mot väggen, ställt frågor som ja vill veta.
Men trorn trore dom borgliga att om man sänker biragen för assårom allaromhära bostasidrag å socialbidrag å rom här bidragen som gör att så många människor faktiskt bara lever på bidrag, om man sänker dom kommerom här människorna å tvingas ut i arbetsmarknaden då?

Hanif B: Ja tror ja trorj de viha främsta vi ha gjort e å görare billiga asså en mer lönsamt att jobba de e ju den stora reformen har ju varit där vi ha ju en å de vi har gjort e ju att öka skillnaden men å stanna hemma å gå ti jobbet. Före vale asså före vi tog över nollsex dåv kundere fö vissa undeskötesker vara skillnaden å gå ti jobbet å stanna hemma vara hundra spänn om dan. Å ja e ju såhär ja brukar vä kall mej rätt såhä moralisk å göra rätt fö sej å sånt men fan om de varit alternativet fö mej stanna hemma eller gå ti jobbet för hundra spänn om dan ja hade förmodligen stannat hemma

Katrin Z: Ja

Hanif B: vaför inte liksom

Katrin Z: A de föjävlit

Hanif B: Å de ju vi ha gjort e ju de ju sänkt skatten fö vanlia löntagare liksom å gjort e mer lönsamt å jobba. Om de e mer lönsamt å jobba så kommer folk jobba mer. De ha vi ha gjort e i tixempel min hemkommun Solna de att vi gör hembesök hos alla som söker bidrag

Katrin Z: De låte jättebra

Hanif B: Vi åke hem till dom e å då ere såhä "a va kan vi hjälpa dej me e vå hur kan vi se till att du hamnar i en anställning" oftast då ere såhär i samtal merom här människorna så visaresej såhä men dom vill ju inte gå på bidrag dom ejentlien ha jobb å då säje vi såhä "men då skarunte söka bidrag här då skaru ti arbetsfömedlingen å då dåe fixar vi de" å liksom vi ha ju jättemånga företag Solna e ju den företagsvänligaste kommunen i hela Sverige genom att vi ha ju låg skatt å bra företag å vi ställer ju upp på deras villkor liksom

Katrin Z: Ja men då skaru veta att Arbetsförmedlingen har inte ett jättebra rykte asså

Hanif B: Nä å de e de

Katrin Z: Ja

Hanif B: Vi skiter i Arbetsförmedlingen i i i Solna

Katrin Z: A

Hanif: B: Utan där ere ju kommunen som sar saken i egna händer å de e ju så här å då kan man ju fråga sej "vilka e bäst på å skapa bra förutsättningar fö företag i Sverige ere vi moderater eller e Vänsterpartiet liksom

Katrin Z: Nämen a

Hanif B: Som vill avskaffa en företagande praktiskt taget liksom å å du måste man ställa sej den frågan å då tror ja såhär de e ju vi som är e av av dom kommuner som e bäst på företagande i Sverige de e ju dom moderata kommunerna

Katrin Z: Ja de klart

Hanif B: Å å de ju såhär å då gå åker vi hem till dom säjer såhä "amen du vi fixa ett jobb a kej a men du in i de här programmet liksom vi fixa ett jobb åt dej" em ere någon som e de finns ju också ett så här folk som går på bidrag som har missbrukarförhållanden å sånt när vi gö hembesöket om vi upptäcker att de ett dåliga miljöer å om de e barn inblandade då kan vi ha tidiga insatser där å märka de direkt liksom å ibland ere såhä så gö vi besök å sen ba "a men va ligger garderoben" så öppnarom å de e städskrubben så de folk som uppenbarligen vill utnyttja systemet å då tar vi bort dom också för om folk inte skulle fuska då skulle ju folks liksom tillit till bidragssystemet fungera mycket bättre å folk skulle ju lita mer å då skulle vi kunna bibehålla dom liksom dom de ju de schyssta säkerhetsnät vi har i Sverige

Katrin Z: Mm

Hanif B: Å de ju därför de så himla viktigt att folk gö rätt för sej

Katrin Z: Mm

Hanif B: Å under den här finanskrisen som varit så har ju i m många socialdemokratiska kommuner ha socialbidragstagarna ba exploderat. I Solna där de e liksom där de inte e någon rik massa där e ju ba nittisju procent av Solna e höghus liksom flerfamiljshus

Katrin Z: Mm

Hanif B: A då ere såhä där ha vi ju minskat antalet socialbidragstagare under finanskris

Katrin Z: Mm

Hanif B: Å vi har ju hälften så mycket arbetsgivaravgif äh uh vasäja hälften så mycke arbetslösa som i resten av landet


UPPDATERING:
Hej ja ville ba säja att ja fick idén ti eh ti de här av den här bloggen asså de här blogginlägge http://pikosekunder.blogspot.se/2013/05/i-want-to-die-with-my-blue-jeans-on.html som Fredrik Edin tipsa om hä va bara de så ha en bra hälj

Hjärnfällor 1

Det finns vissa tankar som jag ofta får, vissa spår i hjärnan som verkar spelas om och om igen. En av dessa hjärnfällor är en ganska läskig tanke: när som helst skulle jag kunna vakna upp efter en tids medvetslöshet. Alltså: ena sekunden skulle jag vara medveten och i nuet, i nästa sekund någon helt annanstans, någon helt annan tid. Orsakerna skulle kunna vara många; i vissa scenarier har jag tänkt att jag blivit drogad/börjat droga, andra gånger tänker jag på att min medvetslöshet skulle kunnat bero på någon form av sinnessjukdom.
Jag tror att jag först började tänka på det här när jag läste en intervju med Ozzy Osbourne om att det fanns nåt år på 80-talet som han inte minns nåt av alls på grund av sitt missbruk. Det kan också bero på min epilepsi. Jag har haft två grand mal-anfall, det vill säga stora krampanfall där jag tappat medvetandet. Jag har helt enkelt en lucka i tiden från det att jag har börjat krampa tills det att jag vaknat till. Problemet
Nu är ju inte jag missbrukare, och har heller inga stora psykiska problem, men denna hjärnfälla är både skrämmande och intressant. Jag ska nog ändå försöka hitta strategier för att undvika den, eftersom jag känner att jag blir stressad av den. Kanske tankarna kommer sig av min stegrande dödsångest? Den kan jag kanske skriva om nån annan gång, om jag orkar.

Kinesiskt dragfläsk och jättedrömmar

Jag smakade pulled pork för första gången i påskas, och det var riktigt gott. När jag kom hem från Arvidsjaur där jag firat påsk ville jag själv laga detta så populära långkok, så jag bestämde mig för att köpa fläskkarré och laborera med min Schlemmer-Topf! Jag ger er:
Kinesiskt dragfläsk
1,3 kg fläskkarré

Rub (alla mått är ca)
3 tsk medelgrovt havssalt
1 tsk chilipulver
1 tsk chiliflingor (jag använder thailändska flingor från Asien-Trading på Möllevångstorget i Malmö)
1 tsk starkt paprikapulver

Sås
1 dl Srirachasås
½ dl kinesisk sojasås
1 tsk sesamolja
1 tsk honung
3 finhackade vitlöksklyftor
1 cm färsk finhackad ingefära
½ tsk risvinäger
2 stjärnanis

Börja med att lägga lergrytan i blöt i minst 15 minuter så att den inte spricker i ugnen. Blanda under tiden ihop ingredienserna till rubben och klappa in köttet med den. Om det inte räcker till så gör en större laddning!
Rör sedan ihop såsen och smaka av. Kom ihåg att även om den blir svinstark så ska den användas till en ganska stor köttbit.
Lägg nu köttet i den blötta lergrytan, och häll på sås runt hela. Ställ in den i kall ugn och värm till 110 grader. Låt den nu stå i ugnen i kanske 8-9 timmar, med regelbunden omrörning varje timme.
Jag har själv aldrig gjort detta recept, så jag lämnar härmed in en brasklapp. Det kanske inte alls blir bra med risvinäger! Tänk om jag tog för mycket/lite stjärnanis! Prova receptet på egen risk, så att ni inte blir sura på mig. Okej? Kram puss från gräsänklingen Simon HJ


Uppdatering
I morse drömde jag att en 60 meter lång version av Lonnegan från The Sting landade med en stor Fågel Rock i ett cyberpunk-Malmö. Jag försökte bekämpa honom genom att kasta flaskor och stenar i ansiktet på honom och hans fru, men de enda som kunde klå honom var Kommunistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna och SAC.

Uppdatering 2
Smakade av köttet nu efter några timmars tillagning och det smakar väldigt bra. Stjärnanis är ett väldigt bra hjälpmedel om man vill få mat att smaka kinesiskt. Ville använda sichuanpeppar också men hittade det inte i de vanliga mataffärerna.
Råkade smaka en sked spad också och tio minuter efteråt bränner det fortfarande i munnen!

Uppdatering 3
Nu har jag själv ätit två portioner av den dragna grisen, och har även bjudit en vän som åt lika många. Betyget är: svingott! Köttet blev precis lagom kryddat. Jag silade av skyn från tillagningen och använde som sås för att reglera styrkan. I morgon ska jag bjuda en pappa och hans snart ettåriga dotter på detta, och kommer då få höra ännu några omdömen om min kokkonst. Väl mött i grisadjungeln önskar Sirrre!

Som en sån där filmlärare

Det är min andra vecka som lärarpraktikant, och jag börjar inse att mitt val av utbildning är rätt. Jag älskar kicken av att känna att jag hjälper någon, känslan att få någon att lyssna och intressera sig av det jag säger. Dock har jag redan upplevt svåra situationer.

I dag höll jag min allra första lektion. Jag hade planerat allt själv, valt ut material, skrivit instruktioner, övat på vad jag skulle säga. Klassen, en etta på gymnasiet, består av 14 elever varav tolv är kvinnliga och är två är män. Min föreläsande del av lektionen gick bra förutom att jag i nervositeten var lite virrig. Den svåra situationen hände när eleverna skulle arbeta själva. De två killarna satt och pratade med varandra och störde tjejerna som försökte jobba. Att manliga elever tar mer plats och pratar mer i klassrummet är ju ingen nyhet precis, men det var sakerna de sa som jag reagerade på. Förutom vanligt prat om saker som inte hade med undervisningen att göra så kom det två fruktansvärt sexistiska slagord, som jag vet florerar på forum som 9gag och liknande.

- GET BACK IN THE KITCHEN! skrek en 15-årig kille till en jämnårig tjej. MAKE ME A SANDWICH!

Detta hände upprepade gånger. Jag visste inte vad jag skulle göra; jag hade bara träffat klassen en gång tidigare, och kände mig osäker på vad jag skulle säga till dem. Jag har tänkt mycket på det här i efterhand, och kom under kvällen på en idé som jag vill lägga fram till min handledare för att höra vad hon tycker.
Jag vill bli som en sån där filmlärare, en som kommer till en nedgången skola i ett fattigt stadsområde och under ett läsår lyckas förvandla ett gäng lågpresterande ungdomar utan framtidshopp till klassen med områdets högsta betyg. Eller kanske inte. Min praktikperiod slutar om två veckor, och på den tiden så kommer jag att träffa de här eleverna tre gånger, men ändå. Jag vill riva min grovplanering som hade med att öva inför det nationella provet att göra, och i stället ge ungdomarna en crash course i feminism, med en stor dos av vanlig hövlighet. Jag vill inte att en kille ska säga nåt sånt till en tjej, jag vill inte att någon ska kunna säga något sånt till någon! Jag vet att det är fåfänga att tro att jag kan göra om en 9gag-skolad nymornad kvinnohatare till en vettig feminist på tre 90-minuterslektioner, men något litet jävla intryck kan jag väl göra?
Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag tänker börja med att fråga på Twitter i afton, och i morgon bitti ska jag höra med min handledare vad hon tycker.
Det står uttryckligen i LGY11, den nuvarande läroplanen för gymnasiet, att utbildningen ska gestalta och förmedla "människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet mellan människor." Och det borde väl min handledare gå med på?
Om inte kanske jag gör en kupp.

Drömkonserter

Jag har just avslutat min första riktiga VFU-vecka, det vill säga lärarpraktik. Jag är lärarkandidat på en gymnasieskola i Malmö och det känns fint och bra och bra och fint, men när jag hamnar i en ny livssituation tar det alltid kring en vecka innan min själ lugnar ner sig. Detta brukar visa sig i mina drömmar, som ofta blir väldigt klara och långa, med färger och musik. I veckan har jag till exempel varit på minst två konserter och ett födelsedagskalas i sömnen. Den första konserten var med Iron Maiden, ett band som jag uppskattade mer förr i tiden, då jag var tungt inne på heavy metal. Jag minns inte mycket av drömmen förutom att jag var besviken över att de inte spelade hårdare låtar. Den andra konserten var med en av mina favoritartister, nämligen David Bowie. Det var en speciell konsert, eftersom han för första gången använde sig av sitt alter ego, rymdrockstjärnefrälsaren Ziggy Stardust, och jag tror att jag hade något med det att göra. Mott The Hoople stod också i publiken och sjöng med då Bowie spelade deras låt All The Young Dudes.

Eftersom det är söndag och jag fått syre och D-vitamin till hjärnan och kroppen genom långa promenader med min sambo, så kom jag på en idé. Jag startar en spellista med låtar/band jag drömt om, som en sorts musikalisk drömdagbok. På så sätt kanske jag kommer att minnas vad jag drömmer om lite bättre, och ni får ta del av den sovande Simons sångval.

På återhörande grabbar och brudar!

Läskiga berättelser

Det är mitt i natten och jag vakar för jag ska göra EEG i morgon bitti, så därför tänkte jag slå ihjäl lite tid genom att berätta om några spökiga och läskiga saker som hänt mig (de är inte så läskiga så var inte oroliga).

Min familjs stuga ligger 6 mil från närmsta tätort. Stugan är byggd på min pappas barndomshems gård, och min faster och hennes gubbe bor fortfarande kvar i stora huset.
Sommaren när jag var kanske 10 eller 11 år skulle jag sova i stugan själv, utan föräldrar och syskon, för första gången. Som jag minns det hade ingen varit stugan på ett längre tag.
Jag skulle gå in i stugan och hämta något, och när jag kom in hörde jag ett ljud. Det var ett oväntat och omänskligt oväsen, ett fräsande och puttrande. När jag tittade mig omkring såg jag att kaffebryggaren var på, och det droppade vatten på den heta plattan. Jag sprang så fort jag kunde tillbaka till min faster med oförrättat ärende. Jag minns fortfarande skräcken som skakade min kropp, som gjorde att jag inte kunde hämta vad det nu var jag skulle hämta, att jag inte kunde berätta vad jag sett.
När sen min fasters gubbe hämtade det så sa han inget om att kaffebryggaren var på. Detta är det enda oförklarliga som hänt mig i mitt liv... förutom den gången i tunnelbanan i London.

Min mamma, min bror Joel och jag semestrade i London när jag var kanske 13 år. Vid den här tiden var jag ganska mjäkig av mig och gillade inte skräckfilmer och liknande, så när mor och bror ville gå på London Dungeon så vägrade jag, och skulle i stället hem till hotellet. I skrivande stund fattar jag inte varför mamma släppte iväg mig själv i en massiv storstad med allsköns läbbingar lösa på gatorna (den där Jack the Ripper t.ex!), men det var nog inte så långt mellan hotellet och där vi skildes åt, enbart en kort tunnelbaneresa.
När jag var lämnad ensam gick jag ner för en trappa på en av stationerna, in i en tom korridor mot tåget. Den var välupplyst men det fanns en mörk öppning någonstans i den, jag minns inte riktigt var, och när jag kommit till mitten av korridoren hörde jag ett skrik som kom från öppningen. Jag hade aldrig hört ett värre ljud från en människa; det var ett skri fyllt av skräck och smärta. Min kropp frös till is, och jag skrek själv till och sprang mot mitt tåg med hjärtat dunkande i öronen. När jag kom till hotellet var jag fortfarande iskall, och adrenalinet forsade i hela min kropp.
Jag minns inte om jag berättade om skriket för mamma och Joel när de kom tillbaka, men jag fick nog uppleva något mycket mer skrämmande än något besök på London Dungeon.