Jag ska hem och koka kött. Ryggkött från ren, närmare bestämt. Det ska ner i den största grytan, som ska vara fylld med kokande saltat vatten. Det ska kokas i minst två timmar och skummas regelbundet. Efter att köttet kokats ska jag blanda renblod med vatten, salt och mjöl och skeda ner blandningen i köttbuljongen. Det ska alltså bli blodpalt i vårt kollektiv. Ofta slog någon, mamma eller pappa, på köttgrytan på svag värme på morgonen, och den första som kom hem skummade av buljongen och blandade smeten. Även jag har varit med och gjort detta, trots att jag inte riktigt lärt mig hur smeten ska kännas när den är "rätt", det vill säga inte för lös och inte för hård. Men jag vill tro att jag ärvt lite av mina föräldrars känsla för feeling när det gäller vår själamat. Ett recept som så att säga finns i mitt blod. Aftonens måltid får utvisa detta.

Den jag var och är

Jag lyssnar på en fyra år gammal spellista som jag gjorde på last.fm när jag arbetade som kock på ett hotell i Norrbotten. Det är en spretig lista, och låten jag lyssnade på mest var Jag är en vampyr med Markus Krunegård. Jag minns hur jag låg i sängen på personalboendet efter att jag kommit hem nån gång vid 23-tiden och lyssnade om och om igen. Nu när jag återskapat listan i Spotify kommer minnen tillbaka från den tiden. Jag undrar vem han var. Vem jag var. Den där långe kocken som med sina Basil Fawlty-lika rörelser i köket spillde saker, hade sönder skålar och slog huvudet i hyllor. Den kärlekskranke och bittre mannen som kastade flaskor så hårt i återvinningstunnan att de gick sönder när han fick reda på hur allt låg till. En kille med en dröm om att bli... vad? Kock? Journalist? Musiker? Språkvetare?

Jag vet inte helt vem jag var, men jag vet att det är samma person som nu. Kanske lite visare, kanske ännu mer förvirrad. Förhoppningsvis inte lika bitter.

I dagarna har jag både av Biblioteket i P1 och DN:s höstdiktsquiz blivit påmind om den fantastiska dikten Storm av Tomas Tranströmer. Jag tror nog att det är mitt favoritpoem; jag ska villigt erkänna att det är hans stil jag blivit mest inspirerad av när jag själv diktar. Det han gör så bra är att måla min hjärna med sina kraftfulla bilder.

Det blinkar rött. Vi rullar med hjulen, vi är ett med gruset, ett steg före det andra och sen sätter vi oss Vi har inte tid att se efter längre Vi tittar mest ner Men vi rasar i högre fart ner ett stenblock före det andra Vi borde blivit stora nu. Stjärnor blixtrar, elektriskt gult. Dina hjul rullar taktfast, du hinner undan torsdagsraset Du andas grunt en grumlad seger Du och Jag har en minut till godo En elektronisk minut och Jag måste lämna Din värme. Från hjulen piper och gnisslar en hemtrevlig orkester en sång i farten Vi bor här nu.

Dikt tre punkt ett

Införandet av en handfull jord.
Worm lindad i min hand.
I schaktet i mörkret.
Det är omöjligt. Däremot tror jag.
En av värme.
Inte så.
Små lera klappar.
Masker måste följas.
Tryck på jorden röret.
Grow. maskar
Icke att äta sopor och jord temperatur.
Det är omöjligt. Men jag tror att jag är.
Jag är en hund av daggmask.

[texten körd genom ett antal språk i Google Översätt]

Hjältar faller

Det är med besvikelse jag läser att Bamse, min evige idol och hjälte, har fallit och nu gör förljugen reklam för Migrationsverket. Jag drar mig till minnes alla gånger han stått upp för de små och svaga, demaskerat ondskan med ljus godhet och haft ett socialt perspektiv på allt. Berättelsen om Vargens barndom, hur han som spädbarn mister sina föräldrar i en brand och blir uppfostrad av Vargkusinerna, hur han lär sig stjäla, får höra "en gång tjuv alltid tjuv" och till slut hamnar på den rätta sidan av lagen, får mig alltid att gråta. Inte bara för det starka sociala budskapet; att uppväxten spelar in på hur man blir som vuxen och att det faktiskt går att förändra en "dumming", utan även den hjärtskärande kärlekshistorien med flickan Virginia Varg som ger Vargen en lapp när han går småskolan, en lapp med texten "du är söt". Vargen lär sig inte läsa i skolan, och först när han är vuxen förstår han vad det står, och får träffa Virginia igen, då hon är gift och har barn. Just det kapitlet i specialnumret i Vargens barndom är döpt efter en strof från en Fröding-dikt: "Som dröm var den vacker att få".

Skalmans ungdom, som han berättar om för Bamse-ungarna, är också ett minnesvärt nummer. Hur han träffar på den stilige trollkarlen Eragord och hans bevingade hjälpredor Nifrom och Nioreh, och får smaka saften som bryggts av blommorna som Eragord odlar. Saften gör att han svävar på moln, men vaknar upp med en hemsk huvudvärk. När han ber om mer tvingar Eragord honom att arbeta i blomsterfälten tillsammans med en massa andra som också fått smaka saften. Skalman lyckas fly och med sin list jagar han bort Eragord från fälten. Budskapet är tydligt: kicken är aldrig värd missbruket. Aftonbladet kallar detta för "drogchock" i vanlig ordning, barnombudsmannen kritiserar seriens nypublicering år 2001, och Flashbackanvändare höhöhö:ar åt att "Bamse är knarkare!" Om detta okunniga förhållningssätt tar jag ingen större notis, ty jag vet vad Bamse och Skalman har för avsikter.

Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvudet, är ett annat särtryck av Bamse-tidningen som alla i min dagisgrupp fick läsa, och den tar upp rasism och mobbing, något som även förekom i de reguljära numren av Bamse-tidningen.

Under de senaste åren har en ny skurk dykt upp bland Bamses kullar, en listig typ vid namn Reinhard Räv. Han är svårare att bekämpa än Bamses tidigare motståndare, för han går inte att knäppa på näsan så lätt. Referensen till en viss Alfons Åberg-lookalike i regeringen är tydlig.
När jag läste ett ganska nytt nummer av Bamse för min lille kusin så började jag själv att gråta. Det handlade om att Bamse inte hade råd att köpa alla saker som hans barn ville ha i julklapp, så Brummelisa bestämde sig för att köpa in de billigare nallarna från Krösus Sorks fabrik i stället för de välgjorda och dyra från bröderna Bävers snickeri. Hon sålde visserligen fler nallar, men de föll sönder direkt och Anna-Cillas leksaksaffär, där Brummelisa jobbade, fick dåligt rykte. Då bestämde sig Bamse-ungarna för att önska sig lite mindre kostsamma saker i julklapp, och Brummelisa kunde återigen sälja de fina nallarna som bröderna Bäver handgjort. En stark kritik mot köphets och massproduktion.

Med tanke på alla dessa exempel är det för mig en gåta hur världens starkaste björn kunnat falla så illa i ondskans klor. Min förhoppning är att Bamseredaktionen tar sitt förnuft till fånga och drar in alla exemplar av Mim och Meles, tar tillbaka allt de sagt och förklarar sig med att de fick totalt hjärnsläpp. Annars måste jag med gråten i halsen säga farväl till tidningen som följde mig från fyra års ålder tills jag blev femton, och som jag fortfarande med nöje kan läsa.

Öppet brev till Liv Strömquist

Hej Liv. Hej och tack.

Jag läste din bok Prins Charles Känsla i dag, för att jag tycker om det du gjort innan. Jag älskar ditt sätt att argt dra byxorna av patriarkatet och visat den bleka håriga röven för alla att se och skratta åt. När jag lagt ifrån mig boken kändes det som att jag var på väg att i grunden förändras. Det krävs nog att jag läser om den igen för att verkligen fatta ditt budskap, eftersom det är ett så totalt blottläggande av en av dagens största missuppfattningar: den om den monogama kärleken.

Du har fått mig att inse, eller att åtminstone börja inse, att jag aldrig upplevt äkta kärlek på det där sättet som det sjungs om i sånger och berättas om i böcker och filmer. Kanske för att personerna som skrivit sångerna, böckerna och filmerna inte har någon aning om vad det är, heller.

Du har fått mig att inse saker som jag aldrig hade kunnat tänka ut själv. Du berörde och utvecklade även, med den serien om de fyra männen som hatar kvinnor, mina tankar om varför Charlie Sheens karaktär i 2½ Men blivit så omåttligt populär. Män som hatar kvinnor, förresten. Det för mig in på ett sidospår. Om att vi skrattar åt just dessa män som föraktar sina fruar, mammor och flickvänner, och samtidigt hatar våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Jag säger inte att kvinnomisshandel går att jämföra med vanligt hat, men allt hänger ju samman.

Ja, nästan varenda ruta i boken skulle kunna bli en egen liten bok, så späckade med de mest fantastiska insikter är de!

Så jag vill med detta brev tacka dig för alla insikter du givit mig, inte bara med denna bok utan även de andra du skrivit och ritat. Du får mig att tro att en annan värld är möjlig. Om bara fler läste dig!

Många kramar,

Simon.

Vargen

Jag vet inte riktigt vad jag anser om vargjakt, för jag har inte satt mig in det nog. Men mamma berättade nyligen att den enda gång pappa nånsin grälat med farmor var när han en gång luftade åsikten om att vargen inte borde jagas. Farmor, som var född 1918, var en tystlåten kvinna som visserligen inte lät sig trampas på, men inte heller var den som tog rodret i diskussioner, men denna gång hade hon tydligen blivit förbannad. Hon förstod inte hur man kunde försvara vargen, som i hennes barndom varit en av de värsta plågorna. Hon ville inte lyssna på några argument; hennes skräck var oresonlig.

Det kändes konstigt att höra att farmor kunde bli så upprörd.

Detta är på inget vis ett inlägg i vargdebatten, för som jag sa så har jag ingen aning om det är bra eller dåligt eftersom jag inte är nog insatt. Detta var nog bara en fortsättning i en bloggiska släktkrönika jag verkar bygga upp.

Lite mer om farmor:

När hon var liten längtade hon så mycket efter att få börja skolan, men eftersom det bara var skolstart vartannat år så fick hon inte börja förrän hon var nio år. På den tiden gick man bara några veckor i taget, och dessa perioder kallades "terminer". Under sin korta skoltid lärde sig farmor att läsa, skriva och räkna. När hon inte gick i skolan jobbade hon naturligtvis hemma. Det var inte riktigt tal om barnarbete; det var mer en nödvändighet.

När hon blev lite äldre läste hon i tidningar om vävstolar, och ville hemskt gärna lära sig väva mattor och dukar. Hon sparade pengar och beställde till slut en vävstol. När den kom hem till henne såg hon att instruktionerna var på tyska. Då köpte hon en tysk-svensk ordbok och översatte manualen ord för ord, och lärde sig själv att väva! Mamma brukar ta fram farmors dukar och säga "det är egentligen helt omöjligt att denna duk finns till!" För farmor var inte utbildad nog för att förstå det komplicerade arbete som en vävstol innebar. Nä. Så var det inte. Uppenbarligen. Hon gav sig jävulen på att hon skulle lära sig det, och så gjorde hon det.

På mitten av nittiotalet fick farmor en kraftig stroke och blev förlamad på höger sida. Då lärde hon sig att skriva med vänster hand. Under resten av sitt liv fortsatte hon att väva dukar med en hand. En tystlåten, värkbruten kvinna från de djupa skogarna i de västra delarna av Arvidsjaurs kommun, som i hårda tider rätade på ryggen och inte tog någon skit.

Det finns många fler berättelser om farmor, men jag kommer inte ihåg dem nu och jag vill berätta dem så ackurat som möjligt. Det förtjänar hon.

Ellen *1918 +2008