Dikt tre punkt ett

Införandet av en handfull jord.
Worm lindad i min hand.
I schaktet i mörkret.
Det är omöjligt. Däremot tror jag.
En av värme.
Inte så.
Små lera klappar.
Masker måste följas.
Tryck på jorden röret.
Grow. maskar
Icke att äta sopor och jord temperatur.
Det är omöjligt. Men jag tror att jag är.
Jag är en hund av daggmask.

[texten körd genom ett antal språk i Google Översätt]

Hjältar faller

Det är med besvikelse jag läser att Bamse, min evige idol och hjälte, har fallit och nu gör förljugen reklam för Migrationsverket. Jag drar mig till minnes alla gånger han stått upp för de små och svaga, demaskerat ondskan med ljus godhet och haft ett socialt perspektiv på allt. Berättelsen om Vargens barndom, hur han som spädbarn mister sina föräldrar i en brand och blir uppfostrad av Vargkusinerna, hur han lär sig stjäla, får höra "en gång tjuv alltid tjuv" och till slut hamnar på den rätta sidan av lagen, får mig alltid att gråta. Inte bara för det starka sociala budskapet; att uppväxten spelar in på hur man blir som vuxen och att det faktiskt går att förändra en "dumming", utan även den hjärtskärande kärlekshistorien med flickan Virginia Varg som ger Vargen en lapp när han går småskolan, en lapp med texten "du är söt". Vargen lär sig inte läsa i skolan, och först när han är vuxen förstår han vad det står, och får träffa Virginia igen, då hon är gift och har barn. Just det kapitlet i specialnumret i Vargens barndom är döpt efter en strof från en Fröding-dikt: "Som dröm var den vacker att få".

Skalmans ungdom, som han berättar om för Bamse-ungarna, är också ett minnesvärt nummer. Hur han träffar på den stilige trollkarlen Eragord och hans bevingade hjälpredor Nifrom och Nioreh, och får smaka saften som bryggts av blommorna som Eragord odlar. Saften gör att han svävar på moln, men vaknar upp med en hemsk huvudvärk. När han ber om mer tvingar Eragord honom att arbeta i blomsterfälten tillsammans med en massa andra som också fått smaka saften. Skalman lyckas fly och med sin list jagar han bort Eragord från fälten. Budskapet är tydligt: kicken är aldrig värd missbruket. Aftonbladet kallar detta för "drogchock" i vanlig ordning, barnombudsmannen kritiserar seriens nypublicering år 2001, och Flashbackanvändare höhöhö:ar åt att "Bamse är knarkare!" Om detta okunniga förhållningssätt tar jag ingen större notis, ty jag vet vad Bamse och Skalman har för avsikter.

Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvudet, är ett annat särtryck av Bamse-tidningen som alla i min dagisgrupp fick läsa, och den tar upp rasism och mobbing, något som även förekom i de reguljära numren av Bamse-tidningen.

Under de senaste åren har en ny skurk dykt upp bland Bamses kullar, en listig typ vid namn Reinhard Räv. Han är svårare att bekämpa än Bamses tidigare motståndare, för han går inte att knäppa på näsan så lätt. Referensen till en viss Alfons Åberg-lookalike i regeringen är tydlig.
När jag läste ett ganska nytt nummer av Bamse för min lille kusin så började jag själv att gråta. Det handlade om att Bamse inte hade råd att köpa alla saker som hans barn ville ha i julklapp, så Brummelisa bestämde sig för att köpa in de billigare nallarna från Krösus Sorks fabrik i stället för de välgjorda och dyra från bröderna Bävers snickeri. Hon sålde visserligen fler nallar, men de föll sönder direkt och Anna-Cillas leksaksaffär, där Brummelisa jobbade, fick dåligt rykte. Då bestämde sig Bamse-ungarna för att önska sig lite mindre kostsamma saker i julklapp, och Brummelisa kunde återigen sälja de fina nallarna som bröderna Bäver handgjort. En stark kritik mot köphets och massproduktion.

Med tanke på alla dessa exempel är det för mig en gåta hur världens starkaste björn kunnat falla så illa i ondskans klor. Min förhoppning är att Bamseredaktionen tar sitt förnuft till fånga och drar in alla exemplar av Mim och Meles, tar tillbaka allt de sagt och förklarar sig med att de fick totalt hjärnsläpp. Annars måste jag med gråten i halsen säga farväl till tidningen som följde mig från fyra års ålder tills jag blev femton, och som jag fortfarande med nöje kan läsa.

Öppet brev till Liv Strömquist

Hej Liv. Hej och tack.

Jag läste din bok Prins Charles Känsla i dag, för att jag tycker om det du gjort innan. Jag älskar ditt sätt att argt dra byxorna av patriarkatet och visat den bleka håriga röven för alla att se och skratta åt. När jag lagt ifrån mig boken kändes det som att jag var på väg att i grunden förändras. Det krävs nog att jag läser om den igen för att verkligen fatta ditt budskap, eftersom det är ett så totalt blottläggande av en av dagens största missuppfattningar: den om den monogama kärleken.

Du har fått mig att inse, eller att åtminstone börja inse, att jag aldrig upplevt äkta kärlek på det där sättet som det sjungs om i sånger och berättas om i böcker och filmer. Kanske för att personerna som skrivit sångerna, böckerna och filmerna inte har någon aning om vad det är, heller.

Du har fått mig att inse saker som jag aldrig hade kunnat tänka ut själv. Du berörde och utvecklade även, med den serien om de fyra männen som hatar kvinnor, mina tankar om varför Charlie Sheens karaktär i 2½ Men blivit så omåttligt populär. Män som hatar kvinnor, förresten. Det för mig in på ett sidospår. Om att vi skrattar åt just dessa män som föraktar sina fruar, mammor och flickvänner, och samtidigt hatar våldtäktsmän och kvinnomisshandlare. Jag säger inte att kvinnomisshandel går att jämföra med vanligt hat, men allt hänger ju samman.

Ja, nästan varenda ruta i boken skulle kunna bli en egen liten bok, så späckade med de mest fantastiska insikter är de!

Så jag vill med detta brev tacka dig för alla insikter du givit mig, inte bara med denna bok utan även de andra du skrivit och ritat. Du får mig att tro att en annan värld är möjlig. Om bara fler läste dig!

Många kramar,

Simon.

Vargen

Jag vet inte riktigt vad jag anser om vargjakt, för jag har inte satt mig in det nog. Men mamma berättade nyligen att den enda gång pappa nånsin grälat med farmor var när han en gång luftade åsikten om att vargen inte borde jagas. Farmor, som var född 1918, var en tystlåten kvinna som visserligen inte lät sig trampas på, men inte heller var den som tog rodret i diskussioner, men denna gång hade hon tydligen blivit förbannad. Hon förstod inte hur man kunde försvara vargen, som i hennes barndom varit en av de värsta plågorna. Hon ville inte lyssna på några argument; hennes skräck var oresonlig.

Det kändes konstigt att höra att farmor kunde bli så upprörd.

Detta är på inget vis ett inlägg i vargdebatten, för som jag sa så har jag ingen aning om det är bra eller dåligt eftersom jag inte är nog insatt. Detta var nog bara en fortsättning i en bloggiska släktkrönika jag verkar bygga upp.

Lite mer om farmor:

När hon var liten längtade hon så mycket efter att få börja skolan, men eftersom det bara var skolstart vartannat år så fick hon inte börja förrän hon var nio år. På den tiden gick man bara några veckor i taget, och dessa perioder kallades "terminer". Under sin korta skoltid lärde sig farmor att läsa, skriva och räkna. När hon inte gick i skolan jobbade hon naturligtvis hemma. Det var inte riktigt tal om barnarbete; det var mer en nödvändighet.

När hon blev lite äldre läste hon i tidningar om vävstolar, och ville hemskt gärna lära sig väva mattor och dukar. Hon sparade pengar och beställde till slut en vävstol. När den kom hem till henne såg hon att instruktionerna var på tyska. Då köpte hon en tysk-svensk ordbok och översatte manualen ord för ord, och lärde sig själv att väva! Mamma brukar ta fram farmors dukar och säga "det är egentligen helt omöjligt att denna duk finns till!" För farmor var inte utbildad nog för att förstå det komplicerade arbete som en vävstol innebar. Nä. Så var det inte. Uppenbarligen. Hon gav sig jävulen på att hon skulle lära sig det, och så gjorde hon det.

På mitten av nittiotalet fick farmor en kraftig stroke och blev förlamad på höger sida. Då lärde hon sig att skriva med vänster hand. Under resten av sitt liv fortsatte hon att väva dukar med en hand. En tystlåten, värkbruten kvinna från de djupa skogarna i de västra delarna av Arvidsjaurs kommun, som i hårda tider rätade på ryggen och inte tog någon skit.

Det finns många fler berättelser om farmor, men jag kommer inte ihåg dem nu och jag vill berätta dem så ackurat som möjligt. Det förtjänar hon.

Ellen *1918 +2008

Min erfarenhet av att resa ensam

Då och då hör jag någon säga att det är en stor upplevelse att resa alldeles själv. Att man träffar en massa intressanta människor och får lära känna sig själv. Då brukar jag berätta om den gången jag själv reste ensam, och efter det brukar ensamresevurmarna hålla tand för tunga.

Resan började med en veckas visit i England och på Irland, där jag med min vapendragare Sven hälsade på några av hans vänner. Det var en trevlig resa, som mestadels bestod av musik och billig öl.

Från den gröna ön tog jag ett plan till Rom, där jag mötte upp parhästen Daniel, och i denna stad hamnade vi oförhappandes på en jättelik festival som hade gratis inträde, gräsrökare så långt ögat skådade samt Chuck Berry live på scen! Det blev, kort sagt, mycket musik och ännu mer billig öl. Inte så mycket sömn dock, men vad gör väl det när solen skiner över Medelhavet?

När Daniel skulle hem till den grönskande Nord hade jag bestämt mig för att resa helt allen till Florens, en stad som min gymnasieintellektuella hjärna idoliserat ändå sen jag läste om renässansen i Svenska B. Det började ganska dåligt när jag i mycket bakrusigt tillstånd skulle boka en tågbiljett i en automat på Roms Termini. Tåget jag bokade in mig på visade sig gå cirka en minut efter att jag fått biljetten i handen, och således hann jag inte med det utan fick vackert pröjsa för ännu en biljett. Min mage bakis- och ångestbubblade, och solen stekte.

Nå, jag hamnade på rätt tåg och tänkte att det första missödet var det sista. Ha! I min lantliga blåögdhet hade jag tagit för givet att Florens' alla vandrarhem skulle stå tomma så här i början av maj, så därför hade jag inte bokat något rum i förväg utan väntade med det till jag stod med min rullväska utanför stadens station och febrilt började leta efter ett internetcafé. Ett sådant hittade jag till slut, men logi var det värre med. Inte ett jävla rum verkade finnas i hela den rustika staden... tills jag hittade en sida lite längre ner på Googlesökningen "hostel firenze". En, så här i efterhand, något dodgy sida. Där! fanns ett ledigt rum, som jag lättat bokade. Vandrarhemmet fanns i mitten av staden, alldeles utanför nån sån där berömd kyrka (senare framgår varför jag medvetet inte minns något om staden i fråga), och jag gick dit. Redan började jag märka att det utdragbara handtaget till min rullväska var lite för kort jämfört med min långa kropp, så jag fick gå med en något konstig gångsstil. Dessutom gjorde de pittoreska kullerstensgatorna att min handled snart började värka på grund av vibrationerna i väskan.

Väl framme vid vandrarhemmet, nu något trött efter den solvärmda promenaden, möttes jag av en kvinna med en pärm i handen. I pärmen fanns papper på vilka som bokat rum, och på papprena stod inte mitt namn. Som sagt, dodgy sida. Kvinnan beklagade och var ledsen, och kunde inte förstå hur jag kunde ha bokat rum. Hon bad mig återkomma på kvällen, då det skulle finnas "a guy" som skulle visa mig ett rum som jag kunde få sova i. Detta gjorde mig lite gladare, och jag beslutade mig för att vandra runt och säga "ooh!" och "aah!" åt alla sevärdheter i stan. Men först: italiensk mat!

Jag letade mig till en restaurang som såg gedigen ut, gick in och satte mig och läste menyn. Hade jag då haft lite kulor, hade jag rest mig och gått ut, eftersom min plånbok absolut inte matchade priserna, men nu var jag en mes och beställde det billigaste. I detta fall var det en schnitzel med potatis. Otroligt italienskt. Och även otroligt torrt och smaklöst. Efter detta började jag känna att det kliade i halsen, vilket för mig är ett tecken på begynnande förkylning. Jag valde att ignorera det och tog mig istället till torget där jag skulle bli visad ett rum. I en mörk gränd stod där en medelålders italienare med långt lockigt gråsprängt hår i en hästsvans som började tunnas ut uppe på huvudet. Han var klädd i jeansbyxor och -jacka, samt hade en schäfer i koppel. Alla Vatikanstatens varningsklockor ringde i mitt huvud, och jag valde i en millisekund mellan att krypa ihop i något gathörn eller att följa med denne minst sagt skumme herre. Löftet om ett rum vann, och jag svarade "yes" på hans fråga "are you the guy?"

Han ledde mig till en lägenhet, och på vägen berättade han att några fransoser bodde i ett av rummen, men de var inte hemma nu. Jag hade vid denna tid börjat hosta och känna en stor gulslemmig demon rista i min hals, upp mot huvudet. Han märkte att jag inte var riktigt kry, och önskade att jag skulle piggna till. Jag, å min sida, önskade att jag skulle få dö. Eller åtminstone slippa vara just där jag var just då.

Alltnog, vi kom fram till lägenheten och jag fick se mitt rum, vars vägg inte nådde upp till taket och vars säng var cirka 40 centimeter för kort för mig. Direkt när jeansmannen gått så lade jag mig på sängen och önskade att jag kunde få somna. Det önskade dock inte slemdemonen som bosatt sig i mina bihålor, så jag låg och vred mig i febersvettningar i docksängen halva natten, och vaknade tidigt på morgonen av att jag hörde fransoserna perkla utanför min dörr. Jag visste inte om de visste att jag låg där, och jag kände inte för att lära känna nya spännande människor i mitt tillstånd, så jag låg kvar tills de stuckit, och sedan drog jag ut. För att parafrasera Nationalteatern: min Florensdröm var slut, och nu ville jag bara hem till sköna, tråkiga Sverige och tvätta kläder, borsta tänderna och sova i en riktig människosäng, men mitt tåg gick inte förrän på kvällen och jag hade några timmar att döda, så jag försökte åtminstone. Men i mitt febertillstånd gick det inte att njuta av familjen Medicis stad, och det blev inte bättre av att vädret ömsom var stekhett, ömsom var regnigt och kallt. Dessutom var det en Fiat 100-festival i stan, så italienare i löjligt små bilar drog raggen och tutade på mig.

När jag äntligen kom hem till Sverige var det första jag gjorde att hitta en tvättomat på Norrmalm, och medan jag tvättade kläder träffade jag lite släktingar som påpekade att jag luktade lite... otvättat. Till slut åkte jag hem till min morbror och hans fru för att få sova i deras underbara utdragssoffa så utförde jag grundlig munvård med en tandtrådsbygel. Då lossnade halva min hörntand. Just det tillskriver jag väl inte ensamresandet, utan en kombination av trånghet i munnen och dålig tandborstning under resans gång. Men resten, från schäferman till Fiatdårar, hade nog inte känts så jävligt om jag haft någon att prata och skratta med.

Detta var alltså min alldeles sanna berättelse om första och troligtvis sista gången jag reste ensam. Om detta må ni berätta.

Promenadinsikt #1

Povel Ramel skulle aldrig ha lyssnat på sin kör i denna låt. Då hade det inte behövt sluta så här.
(spotifylänkar)

Dikt tre

Gräver upp en handfull jord
en daggmask ringlar sig i min hand
in i det svarta hålet
det är inte utan att jag tänker
att den där daggmasken
den är jag
Stoppar ner jorden i en liten kruka
masken får följa med
trycker ner lökarna i jorden
hoppas masken trivs
Maskar äter avfall och ger ifrån sig jord
det är inte utan att jag känner
att jag är den där daggmaskens motsats