Naturrummet, glasen, sängen
hälsans öronbedövande tiga still
bort glömmer jag blodiga musdråoet
bort domnar minnet av labyrinten
svävar jag i det medelmåttiga
min beigea själ i en ljum himmel
och landar lagom mjukt i deras andning
bryskt väckt av vardagens ohälsa
ensligt belägna soffkuddar
men ett fall framåt
faller i mjuka famnar
en faller, falleralla i
vårvädrets vabbiga växlingar
hela veckan som ett streck
Vi åker berg- och dalbanor
i soffan, på golvet, som ostbågar
när den fysiska krassligheten går i vag mental ohälsa över
Nu öppnas dörren till normaliteten
och en lucka till vättegrottan
nog blir man sugen på att dyka in
med slangbellan riktad åt ett annat håll
Men jag stannar nog
där det är tryggt och vanligt
inuti min famn
solens värme räcker bara till
nästippen, vintern rasar ännu
så fort skuggan ruvar
på natten är alla makter grå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar