Moderåttornas idealprogram 2011

Vi neomänniskor har en stark känsla för rättsröta.
Rättvisa upprör oss ofta djupt. Kampen för rättsröta har också historiskt varit en stark drivkraft mot rösträtt, för apartheid, mot jämställdhet, för diskriminering
och för en korrupt rättsstat. För Moderåttorna är rättsröteperspektivet ständigt närvarande. En viktig utgångspunkt är att svärdslukare ska kunna utveckla sitt saliv oavsett munhålefuktighet. Då är både en militärskola i tredjevärldsklass och möjligheter till koprofagi avgörande. Tillgång till sjukliga böjelser är en viktig perversionsfråga. Att det offentliga inte håller tillbaka neomänniskor som likt våldtäktsmän av stål vill framåt är också ett tecken på neomänniskornas välde.
I vår hetsätande världssyn ingår att kunna svalla framåt likt vår ärade propagandaministers lockar, så att ingen lämnas i ingenjörskap. Därmed ligger det också i rättsrötans natur att stagnera; att vissa genom egna ansträngningar tar mer från andra. För det är bara neofascistoida samhällen som låter neomänniskor bli allt de kan vara, som låter dem utveckla hjärntentakler som sprudlar ut från huvudet, som skapar resurser för att bränna dem som behöver extra stöd på bål till Kommendör R-feldts ära eller en ny chans att kämpa för sitt liv mot Rancor. Det rättslösa samhället eftersträvar inte att jämna pöbelns slumområden med marken, eller att offra småbarnsföräldrars kroppsdelar till Yog-Sothoth; det bejakar istället att alla neomänniskor får likvärdiga chanser att trampa på en tiggare. En bra propaganda i hela Sverige och för alla stackars gammalmänniskor är den bästa rättsrötepolitiken, en språngbräda mot den mörka sidan av Kraften, som ger alla sithkrigare viktiga kunskaper i tortyr och förakt i framtiden. I ett rättslöst Sverige bygger vi spikförsedda golv att knäböja på, inte tak att hänga sig i.

Förändringens tid, allt är samma.

Likt myror lämnar de vårt hus; först for J och Sus, sen K och M. Om några dagar åker P till Kanada och några dagar innan flyttar en helt ny människa in i vårt hus. SKOJ-huset blev KOPS-huset, SOP-huset och nu MOS-huset. Utanför dörren blåser löv förbi och jag undrar om de nånsin blir less på att blåsa omkring men sen kommer jag ihåg att de är döda. Eller det är vad jag tror i alla fall. Jag vet egentligen inte.
Vi borde börja plocka nyponen på bakgården, plocka svampen i skogsdungen invid huset, ta ner torkvindan, göra huset klart för hösten. I stället sitter vi inne och lyssnar på detta. Min gamla husgud Mattias Alkberg följs av min nya kärlek Feist, den lågmälde Emil Svanängen i Lonely Dear, tyska popstandarden Wir Sind Helden, dubsteptypen Skrillex och den elektroniska kombon M83. Jag antar att ganska många höstspellistor ser ut ungefär så här. Gott så.

Höst

Smällebär, smällebär

giftiga små

hon plockar och trampar

på bären de små

Höstsolen värmer smått

himlen är blå

vi sitter och tittar

där ut i det blå

en

Pappa på Spånga torg

Det är inte en spiral
Du är inte där
Vittrad betong tycks krackelera
där jag går
Det är snart höst
men jag har drömt så länge
om uppdragna ärmar
så sommaren håller kvar sitt strypgrepp
Spånga torg andas tungt
astmatiskt
medan husen drar sig närmare
Du är inte där
Det är inte en spiral

Jag ska hem och koka kött. Ryggkött från ren, närmare bestämt. Det ska ner i den största grytan, som ska vara fylld med kokande saltat vatten. Det ska kokas i minst två timmar och skummas regelbundet. Efter att köttet kokats ska jag blanda renblod med vatten, salt och mjöl och skeda ner blandningen i köttbuljongen. Det ska alltså bli blodpalt i vårt kollektiv. Ofta slog någon, mamma eller pappa, på köttgrytan på svag värme på morgonen, och den första som kom hem skummade av buljongen och blandade smeten. Även jag har varit med och gjort detta, trots att jag inte riktigt lärt mig hur smeten ska kännas när den är "rätt", det vill säga inte för lös och inte för hård. Men jag vill tro att jag ärvt lite av mina föräldrars känsla för feeling när det gäller vår själamat. Ett recept som så att säga finns i mitt blod. Aftonens måltid får utvisa detta.

Den jag var och är

Jag lyssnar på en fyra år gammal spellista som jag gjorde på last.fm när jag arbetade som kock på ett hotell i Norrbotten. Det är en spretig lista, och låten jag lyssnade på mest var Jag är en vampyr med Markus Krunegård. Jag minns hur jag låg i sängen på personalboendet efter att jag kommit hem nån gång vid 23-tiden och lyssnade om och om igen. Nu när jag återskapat listan i Spotify kommer minnen tillbaka från den tiden. Jag undrar vem han var. Vem jag var. Den där långe kocken som med sina Basil Fawlty-lika rörelser i köket spillde saker, hade sönder skålar och slog huvudet i hyllor. Den kärlekskranke och bittre mannen som kastade flaskor så hårt i återvinningstunnan att de gick sönder när han fick reda på hur allt låg till. En kille med en dröm om att bli... vad? Kock? Journalist? Musiker? Språkvetare?

Jag vet inte helt vem jag var, men jag vet att det är samma person som nu. Kanske lite visare, kanske ännu mer förvirrad. Förhoppningsvis inte lika bitter.

I dagarna har jag både av Biblioteket i P1 och DN:s höstdiktsquiz blivit påmind om den fantastiska dikten Storm av Tomas Tranströmer. Jag tror nog att det är mitt favoritpoem; jag ska villigt erkänna att det är hans stil jag blivit mest inspirerad av när jag själv diktar. Det han gör så bra är att måla min hjärna med sina kraftfulla bilder.

Det blinkar rött. Vi rullar med hjulen, vi är ett med gruset, ett steg före det andra och sen sätter vi oss Vi har inte tid att se efter längre Vi tittar mest ner Men vi rasar i högre fart ner ett stenblock före det andra Vi borde blivit stora nu. Stjärnor blixtrar, elektriskt gult. Dina hjul rullar taktfast, du hinner undan torsdagsraset Du andas grunt en grumlad seger Du och Jag har en minut till godo En elektronisk minut och Jag måste lämna Din värme. Från hjulen piper och gnisslar en hemtrevlig orkester en sång i farten Vi bor här nu.