Lucka 8: Allt kommer i kapp oss till slut (del 8/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 8/11)

Efter att ambulanspersonalen hämtat Gunnar Birgersson, är Mukunda och Anna-Margareta kvar i lägenheten. Mukunda letar efter bilder på familjemedlemmar eller släktingar, men likt resten av lägenheten är även vardagsrummet sparsmakat, för att inte säga spartanskt, inrett. Fåtölj, ett lågt bord, en liten TV och en byrå i ek.
    – Han var inte mycket för sån här design inte, säger han. Gode så omysigt! Tar du byrån så tittar jag i sovrummet?
    – Redan på väg, säger Anna-Margareta kort, och drar ut översta byrålådan. Men kan du slänga de där brända bladen nu? Det stinker ju, och brandlarmet kan gå!
    – Och riskera att det kommer in sånt som inte ska vara här? När grindarna till ansia öppnas slipper ju vissa saker igenom. Har jag berättat om när...
    Anna-Margareta bevärdigar inte hans flummerier med en min, utan stänger av öronen när hon metodiskt söker igenom byrålåda efter byrålåda. Kläder, någon duk, gamla batterier, småsaker. Samlingar från en vanlig gammal mans liv. Hon börjar tänka att de kanske har helt fel, att Winkelryd mindes galet eller att det fanns någon annan Birgersson som flyttat, när hon märker det. Ivrigt börjar hon dra ut den nedersta byrålådan.
    – Bengt-Olof, kan du hjälpa mig?
    Mukunda kommer ut från sovrummet med en trolltrumma i handen.
    – Vad är det? frågar han. Jag höll just på att trumma ihop energierna till en andarnas frågestund!
    – Det är för tungt, kom och dra här!
    Hennes röstläge säger mer än orden. Mukunda känner igen den tonen, till hälften befallande, till hälften ytterst uppspelt. Han sätter sig på huk och med förenade krafter drar de ut den tunga eklådan, som är kortare än de andra. Han plockar upp sin knapptelefon ur kaftanen och slår i gång ficklampan. Båda böjer sig ner och tittar in i byråns inre. Sen tittar de på varandra. Deras blickar glittrar precis på samma sätt som när de var små och hade hittat morfar-farfars godisgömma.
    Anna-Margareta sträcker in armen och plockar ut ett bylte av rutigt tyg. Hon vecklar ut byltet, och där gömmer sig en ask. Hon tittar på Mukunda, som fortfarande håller i sitt fat med rykande salvia. De ler samtidigt, på samma sätt. När hon öppnar asken kan hon inte hjälpa att undslippa sig ett litet "ha!"