Lucka 4: Allt kommer i kapp oss till slut (del 4/11)

Allt kommer i kapp oss till slut (del 4/11)

Mukunda står mitt under taklampan med händerna knäppta över magen. Den målade pinnen har han stuckit in i sina dreads så den pekar rakt upp. Han mumlar.
    – Sunyaga rama yaga sun sun rama…
    Anna-Margareta sitter på toalocket och läser i sina papper med en reservoarpenna i handen. Hon mumlar också.
    – Ja men det är ju självklart… här är det ju svart på vitt, det är ju nonsens…
    Från taket faller ett lätt gipsdamm. Mukunda drar in det i näsan, och både hans mantra och Anna-Margaretas läsning avbryts av en nysning.
    – Ah, jäklar anåda! svär Mukunda och gnider näsan. Han tittar upp mot taket, och tar sen ut pinnen från håret. Med den petar han försiktigt vid armaturens fäste. Mer gips rinner ner, och sedan… Ett långt, grått hårstrå. När pinnen vidrör det går det en stöt in i Mukundas arm, och iskallt vatten svämmar över inne i hans huvud. Ett skrik som plötsligt tystnar, och Mukundas astralkropp skjuts upp i taket. Han riktar blicken runt i hela rummet samtidigt, och där, bakom duschdraperiet ser han henne.
    Astralkroppen simmar förbi den fysiska kroppen som står som paralyserad med armen upp i luften, och genom draperiet. Där står en liten gumma. Hon är negativ. Ja, alltså som när man ska framkalla riktiga foton. De svarta tänderna är blottade, och den blå huden skiner i dunklet.
    – Hej du, säger Mukunda mjukt.
    Gummans nacke bryts plötsligt våldsamt bakåt, och hon skriker till, samma skrik som innan, sen ett kort gurgel och så tyst igen.
    Anna-Margareta tittar upp från sin läsning och ser att hennes kusin har fastnat igen, med armen och blicken i skyn. Hon suckar och lägger sin pappersbunt på golvet. Precis när hon ska ställa sig för att peta på Mukunda, märker hon en spricka i en av kakelplattorna. Hon böjer sig ner och petar med pennan i sprickan. Den ger vika, och Anna-Margareta släpper ut ett andetag hon inte visste att hon hållit inne. Bingo! Hon ler, tar tag i ena hörnan av den spruckna plattan och lyfter. Där under ligger en rutig tygbit.
    Tantens svarta ögonvitor vänds åter upp mot Mukunda, och den spröda nacken sveps bakåt, så ett dånande knakande ekar i det astrala badrummet. Hennes svarta hår virvlar plötsligt upp, och Mukunda får precis upp sin träpinne i tid för att parera anfallet. Tantens hela kropp spänns som en bågsträng, och knycklas ihop till en omöjligt liten boll. Mukunda tar ett djupt andetag och räknar till fem, håller, blåser ut kontrollerat-
-och står på golvet i det vanliga badrummet igen. Han vänder sig mot Anna-Margareta, som tittar upp mot honom.
    – Jag har en ledtråd, säger de i mun på varandra.