Lucka 23: Drottningen del 3

Kaj Morenius lutade sig tillbaka i sin slitna kontorsstol, tog av sig glasögonen, slöt ögonen och unnade sig några ögonblicks medveten andning. Han skulle precis visualisera att han bekräftade och skrev ut slutrapporten för det här uppdraget, då han slets tillbaka till den kalla verkligheten av en skarp telefonsignal. Han slog upp ena ögat. Röda lampan, helvete helvete helvete! Lugnet for ur kroppen, och han slängde sig fram mot luren. 

    – Morenius Spökservice, Kaj speaking!
    – Mister Morenius, hördes gäll kvinnoröst i andra änden. This is Janine Melnitz from Ghostbusters International. 
    Kaj svalde och kände isvatten rinna längs ryggraden. 
    – Well hello there, miss Melnitz! sa han och försökte få skolengelskan att sätta sig på plats. Andas lugnt för fan! 
    – It's come to our attention that you have a massive outbreak of paranormal activity in your vicinity, and the guys up to want to know what you are doing about it, sa kvinnan kyligt.
    – We have our best agents on the case right now! Kaj kastade en blick på datorskärmen, där han kunde se sina anställdas positioner och status. När han såg den röda ERROR-texten bredvid Berras jonblåsare knep han åt ögonen. Han öppnade dem igen. Fortfarande ERROR.
    – Mister Morenius? sa Melnitz i luren. Han insåg att han varit tyst för länge, och att kvinnan frågat honom något han inte hört. 

    – Yes, I'm here, I just... well... It's going according to plan! Han hörde själv att han pratade alldeles för fort, och önskade att Pia tagit samtalet i stället. 
    – You sent us an E-mail, mister Morenius, implying that you had indications of a Mesopotamian deity haunting your little town. Kvinnan talade långsamt, som om han vore lågbegåvad.
    – Yeah, that's what Mukunda saw in his tea leaves, började han.
    – Tea leaves? Melnitz lät road. 
    – Well, he is a sonson of a Sami nåjd, that's like a profet or schaman or something like that, sa han hjälplöst.
    – I am sure that's fine, sa hon surt. But we don't have time for nonsense right now, mister Morenius. You have to contain the ghostly outbreak before Christmas, or GBI will have to consider suspending your license!
    Jävla satans rövhelvete, svor Kaj inombords.
    – Yes of course, miss Melnitz! I promise you with my whole heart that we will stop the haunting! I have my best people on the job!
    – I sure hope so, for your own ass, sa Melnitz och la på.
    Kaj föll tillbaka i stolen. Han gjorde ett par försök att hitta sin medvetna andning igen, men den var definitivt borta nu. Han tryckte på en knapp på telefonen, och Pias röst hördes från det andra rummet.
    – Pia! Pepparkakor och kaffe, tack snälla!
    – Det kan du väl hämta själv, du behöver stegen, sa hon och fnös.
    Fruntimmer, tänkte Kaj och blundade igen.

Roddy kände efter i fickan. Den pulserande stenen kändes varm och len mot hans handflata, och hans huvud fylldes av viskningar. Han blundade och såg henne. Drottningen, omsvept i skugga och eld, med ett band av guld runt pannan. Hon log och solen sken ur hennes ansikte. Ett väsande ljud hördes, och visionen av drottningen försvann. Framför honom stod nu i stället en rynkig kärring med glasögon.
    – Pst! Vakna till nu! Anna-Margaretas skarpa viskning fick Roddy att släppa stenen. Den landade i fickan igen med ett löfte om värme och styrka.
    – Ja vafan, mumlade han och skakade på sig. Drottningens solglans fick fläckar att dansa i synfältet. Han blinkade och såg att han stod alldeles innanför muren. Månen hade gått i moln och bara vaga konturer av herrgården avtecknade sig mot den mörkgrå skyn.
    – Kolla vad Kattis fångat! väste Krabban och pekade framför sig. Ur skuggorna ålade sig en blåaktig varelse vars vassa, sneda tänder skimrade i det svaga ljuset. Mellan tänderna bar den en nyckel. När den kom närmare insåg Roddy med en rysning att det var en stor fisk. 
    – Jååå, du är änna en redig kattafisk du, Kattis lella! jollrade Krabban och böjde sin gängliga kropp för att klappa den monstruösa fisken, som släppte nyckeln på marken för att nafsa hans händer med de sylvassa tänderna. Krabban gullade ett tag till medan Roddy försökte återfå sitt fokus. Anna-Margareta glodde närsynt i en av sina många pappersbuntar. 

    Från herrgården hördes plötsligt en hög duns.

    – Fokus nu, gänget! sa Roddy och plockade upp protonrevolvern ur hölstret. Det är dags att vi tar reda på vad fan som pågår.

Berra stod på marmortrappan och tittade mot den massiva ekporten. Mukunda stod böjd över en tarotkortlek nere på gräsmattan och försökte få svar av kosmos. Eller nåt. Runt porten var en veritabel skog av pelare, statyer och annat utsirat bjäfs. Vilket jävla skrytbygge. Berra fnös. Inte blir bärigheten bättre bara för att man strösslar huset med sånt mög! Han sparkade demonstrativt mot en marmorstaty föreställande en muskulös fjant med höftskynke för att testa hållbarheten, men träffade bara luft. Statyn vek undan smidigt, Berra tappade balansen och den store mannen föll handlöst i golvet med ett brak.
    – Men va i helvete! kved han och vred på sig för att se vad han snubblat på. Marmorstatyns ben stod framför honom, och när han blickade upp såg han in i fjantens uttryckslösa vita stenansikte. 
    – Mu-mu-ukunda, sa han och försökte komma upp, men den runda magen hejdade honom. Kanske inte skulle tagit den fjärde biten sillatårta på firmans julbord, tänkte han när han kände en kraftig hand greppa tag om hans jackkrage, och han lyftes upp.
    Marmorstatyn höll honom en decimeter över förstutrappen och stirrade på honom. Berra väste Mukundas namn en gång till. Han kände hjärtat bulta mot nyckelbenen och försökte dra in luft för att kunna ropa på hjälp igen, men marmorstatyns näve slöts hårdare om kragen, och det enda som kom ut var ett väsande. Svarta fläckar började flyga in över hans synfält, och han kunde svära att han såg statyns mungipor dras uppåt. 

    Plötsligt dråsade Berra ner på trappen igen. Det kändes som att huvudet exploderade när det slog i stengolvet, men ljuvlig frisk luft rusade ner i lungorna igen. Omtöcknat såg han hur statyn hastigt vände sig om.

    – Men ser du ändå, jag drog visst Kejsaren! Mukundas sävliga röst lät milt road. Blixten överraskade Berra. När han blinkade bort färgklickarna från näthinnan hörde han en smäll, och Mukundas släpiga skratt. Vad håller gubben på med? Synen kom tillbaka, och han såg hur statyn uppenbarligen just svingat sin arm mot den långskäggige norrlänningen. Men Mukunda hade inte fallit omkull. Istället sken en sköld av ljus från hans arm. Statyn svingade sin andra arm, och Mukunda duckade. Berra hade inte anat att han hade såna reflexer.

    Kan ju inte låta gubben få all ära för det här, tänkte han och plockade fram en sprejflaska från en jackficka. Den blå vätskan såg ut att leva sitt eget liv. Berra pumpade snabbt mot statyns rygg och molnet som dansade ut ur munstycket spreds snabbt. Marmorvarelsen stannade mitt i nästa slag. Mukunde nickade mot Berra, och drog ett nytt kort från sin tarotkortlek. Dödskallen på kortet grinade mot statyn, och ut från kortet kom en benig arm med en lie. Den svepte över den paralyserade statyn, som skars prydligt mitt itu. Det dundrade när marmor mötte marmorgolv, och Berra hoppade undan för att inte få några stenblock på sig.

    – Tur jag tog med den här! sa Mukunda och viftade med sin tarotkortlek. Anja gav den till mig i tidig julklapp! 

    – Men hur visste du att korten skulle funka? flåsade Berra och stirrade på den krossade statyn.

    – Jag får medge att jag tog en liten chansning! sa Mukunda. Men om inte turen är med oss, hur ska vi då kunna göra våra jobb?

    – Tja, vad sägs om att använda sig av fysiska pryttlar? Vetenskapligt testade? sa Berra irriterat och tog sig åt halsen. Ilskna röda märken flammade där statyn hade tagit stryptag.

    – Vad sägs om att du öppnar sinnet för andra sidan? sa Mukunda och log sitt enerverande ahimsa-leende. 

    Berra suckade och slöt ögonen. När han öppnade höll gubben en termosmugg mot honom.

    – Det är väl inte te? sa han och sniffade misstänksamt. 

    – Nä jag vet ju att du är allergisk, flinade hippien. Skånerost! Som du gillar det. 

    Berra tog emot termosen och drack girigt trots att det brände i munnen. Han föreställde sig hur pulsen gick ner för varje klunk. Mukunda plirade mot honom och åt av nån kaka med råg och säkert spiskummin och annat obegripligt. Vad är det för fel med Ballerina? tänkte Berra, inte för första gången.

    Då blev han varse ljudet från herrgården. Båda männen tittade på varandra och sedan mot dörren. Rytmiska dunsar, skrik och glaskross.

    – Hörde du det där innan? frågade Mukunda.

    – Nej, eller jag tror inte det, sa Berra och såg sig omkring. Hade han hört det? Nu kunde han inte komma ihåg det. Han svalde sista klunken kaffe och kontrollerade väskan och utrustningsbältet för att se att allt var på sin plats. Dunsarna blev högre och skriken mer hysteriska.

    – Nä vafan, här blir inga barn gjorda, sa Berra och satte handen på dörrvredet. Vill du gå först eller?

    Mukunda stoppade ner sin kortlek i en av de många gömmorna i kaftanen, och plockade upp något som såg ut som en pilbåge.

    – Ja, ålder går ju före skönhet! 

I herrgårdens stora sal var det fest. En poltergeist som rest från Kalmar slott jonglerade med paret af Sparres kristallglas, och en grupp frälsefolk från renässansen hånskrattade åt det erbarmeliga uppträdandet. Tjänsteandar for runt på golvet och sopade rytmiskt upp ektoplasma som grevarna och baronerna spydde upp. 

    På honnörsbordet stod en kruka av sten med skrivtecken inristade. Innan Louise af Sparre hade fått kontakt med drottningen hade hon inte förstått vad som stod, men nu kunde hon läsa det som vore det hennes modersmål. Vid bordet satt Charles och Christina af Sparre orörliga och stirrade ner på sina bästa tallrikar, där blödande biffar råmade panikartat. Blodet hade svämmat över tallrikskanterna och rann nu ner i parets knän. Louise stod bakom dem med händerna på deras axlar och log.

    – Visst är det en härlig fest, mamma? Visst har vi ordnat det bra?

    – Ja, sa Christina, med blicken fortfarande fäst vid det blödande köttet på tallriken. 
    – Ja, vad då, mamma? sa Louise. Hennes leende var oförändrat, men handen som höll om mammans axel klämde åt. Christinas ansikte förvreds i smärta.

    – Ja min drottning, sa modern och böjde huvudet.

    – Far, tänk när klockan slår tolv! sa Louise, och hennes blick for mot taket där den kalmaritiske poltergeisten nu övergått till att slå sin skalle mot takbjälkarna så fladdermössen vaknade.

    – Tänk det... min drottning, sa Charles.

    – Då ska jag bli till en, och världen ska åter falla på knä för mig. Louise lät sitt klingande skratt fylla lokalen, och hon slängde med sitt blonda hår. Alla spöken i lokalen föll in i skrattet, och Charles vågade sig på en blick i ögonvrån på sin hustru. Hon mötte hans blick med uppspärrade, rödgråtna ögon. Vad ska vi göra? frågade hon med ögonen, och han svarade med en knappt märkbar vickning på huvudet. Inte fan vet jag!

Roddy tog fram nyckeln som Kattis hittat och låste upp bakdörren, som de hittat gömd bakom en buske. En trappa ledde ner till herrgårdens källare, och han greppade revolvern hårdare när han började gå ner. Krabban lyste med något som såg ut som ett knippe sugrör med dioder på, men som han förklarat var ögonskaft från djuphavsmarulkar. Havskatten Kattis gick fot. Anna-Margareta hade äntligen lagt ner sin pappersbunt i portföljen och gick nu beväpnad med en reservoarpenna. 

    Trappan slutade i ännu en dörr, och Roddy mötte sina kollegors blickar innan han öppnade den på glänt med revolvern i högsta hugg. Dörren gled upp i totalt mörker. Krabban lyste runt och fick syn på ett snöre i taket som han drog i. En naken glödlampa tändes och lyste upp en kal stenkorridor kantad av dörrar. De började gå, och på en ingivelse öppnade Roddy första dörren till vänster. 

    – Vad gör du? väste Krabban. Kattis kilade in genom dörrspringan.

    – Jag fick en känsla bara, mumlade Roddy och gick in. Kom med ögonskaften så jag ser nåt!

    Rummet var ett litet matförråd med hyllor fulla med glasburkar. Den bakre väggen dominerades av en frysbox. Något i Roddys bakhuvud fick honom att långsamt gå mot den. Han öppnade locket och fick bita sig i tungan för att inte skrika. Nellys djupfrysta blick stirrade upp mot honom.