Lucka 21: Drottningen del 1

Fredag kväll

Louise af Sparre såg på den livlösa kroppen framför sig. Hon kände sina läppar dras upp. Den första men inte den sista. Tanken kom omedelbart. Hon var inte säker på vad den betydde, men hon visste att det var rätt. Det hade hon sagt till henne. 
    Louise lyfte upp Nellys kropp och bar den till Ferrarin som hon parkerat mellan två gatlyktor i utkanten av parken. Hon slängde omilt in den döda flickan i bagageutrymmet och satte sig i förarsätet. Den röda bilen startade med ett muller och Louises leende breddades ännu mer.
    Hon mötte sin egen blick i backspegeln och för en sekund såg hon sig själv långt där inne, en liten smula av Louise af Sparre. En ilning rusade upp längs ryggraden och hon kände hur magen vände sig, innan ett kvävande lugn slog sina fasta nävar kring hennes hjärta, och nu fanns bara hon där. Drottningen. Gudinnan. Louise trampade på gasen och körde iväg. Hem till mitt slott. Till mina undersåtar.

Lördag

– Okej, så här är det, sa Kaj Morenius och tittade ut över sina anställda. Han kände hur svetten forsade i armhålorna, och tog en slurk kallnat kaffe medan han noterade deras blickar. Anna-Margaretas isblå ögon genomborrade honom som vanligt, Roddy tittade på honom lite slött medan han verkade leta efter något i jackfickan, Berra skruvade med en mejsel i en av sina mackapärer och Krabban höll på att gnida fett på ett kranium av någon form av mindre däggdjur. Pia satt vid sin laptop bredvid honom och skrev något. Han antog att hon förde anteckningar.     Kaj kände så väl till sina anställda vid det här laget att han visste att alla var i stabsläge. Det hörde inte till vanligheterna att han kallade in dem på en helgdag, men nu gällde det allvar.     – Nelly är försvunnen. Han märkte direkt hur stämningen förändrades. Anna-Margaretas hårda blick fick något jagat i sig, Roddy frös i sitt kammande, Berra tappade sin mejsel och Krabban la långsamt ner kraniet på bordet. Anna-Margareta var den första att säga någonting.     – Ursäkta men vad menar du, "försvunnen"?     – Hennes föräldrar ringde till mig i morse, sa Kaj. Hon kom inte hem från sin prao igår, och svarar inte på telefonen. Polisen är så klart inblandad, fortsatte han som svar på Anna-Margaretas oställda fråga.       – Sa hon till nån vad hon skulle göra igår? frågade Roddy.     – Tror ni inte bara det är nån kille? sa Berra, som återupptagit sitt skruvande. Det är ju en massa sånt när de är i den åldern.     – Det märks att du inte kände många tjejer när du var tonåring! fnös Pia och tittade på honom över laptopskärmen. Roddy sa "ooh" och flinade mot den store mannen, vars örsnibbar blev illröda.     – Vi har inte tid med sånt här waller, hördes en röst från konferensrummets dörröppning, och där stod plötsligt Mukunda. Först då insåg Kaj att den gamle hippien inte varit närvarande. Halskedjorna, pärlorna och fjädrarna på hans dräkt rasslade när han gick mot sin plats, och slog sig tungt ned.    Kaj insåg att alla tystnat när Mukunda kommit in i rummet, och förstod varför. Ingen av dem hade nånsin hört honom låta så allvarlig. Rynkan mellan Anna-Margaretas ögonbryn djupnade.     Mukunda tittade på alla runt bordet, förde sedan handen innanför kaftanen och plockade upp en amulett med en grön sten som gnistrade i lysrörsskenet.     – Hon är här, och hon måste återföras till sin kropp.     Spökjägarna lutade sig alla automatiskt fram för att se närmare på smycket. Kaj insåg att stenen hade ett inneboende ljus, en varm och intensiv grön glöd.     – Vad menar du? frågade Anna-Margareta, och hennes stålblick fixerade kusinen, som inte bemötte den med sitt vanliga milda leende, utan sköt tillbaka en lika hård blick.     – Ett storspöke, rentav ett gammsataspöke, har kommit, sa gubben. Kaj ryggade tillbaka av hårdheten i hans röst.     – Hur stort? Och hur gammalt? frågade Berra. Han hade lagt ifrån sig mojängen, som pep svagt.     – Jag är inte helt säker, sa Mukunda, men på ansia är det full storm.     – Storm? Men borde vi inte märkt... Kaj hann inte avsluta meningen innan han fick svar. Dosan med lysdioder på väggen började blinka och tjuta, Berras mojäng gav ifrån sig ett smärtsamt ylande och telefonen i receptionen började ringa. Mukunda tittade på Kaj, och i den gamle mannens blågrå ögon fanns en oro som gjorde Kaj knäsvag.     Pia var den första att bryta tystnaden.     – Jag får väl ta och svara i telefonen, antar jag! Hon ställde sig hastigt upp och småsprang mot receptionen ackompanjerad av irriterade suckar och fräs.     Mukunda la sin hand på den gröna amuletten och blundade. Hans läppar rörde sig men inget ljud kom ut. Stenens glöd intensifierades och plötsligt stod Nelly på bordet. Men Kaj insåg genast att något var mycket fel. Tonårstjejens gestalt var genomskinlig och grönskimrande, och hennes blick var glasartad. I ena handen höll hon sin evinnerliga mobiltelefon, och den andra gjorde en vridande rörelse. Kaj såg på Nelly, sen på sina anställda. Alla stirrade på det gröna spöket som just emanerat från amuletten. Alla utom Anna-Margareta. Hon satt i stället och läste en bok.     – Det står nåt på skärmen, sa Roddy, som varit tyst en lång stund. Han pekade. Nellys ande höll upp sin telefon och visade ett ord hon skrivit i Notes-appen. "Herrgården". Mukunda var den första att ställa sig upp.     Pia kom pustande in i konferensrummet. Hennes kinder var röda av ansträngning, och hon hade ett anteckningsblock i högsta hugg.     – Klass III-observationer över hela stan! Femton akuta spökattacker! Och alla verkar koncentrerade området runt ...     – ... Helganäs herrgård, fyllde Mukunda i. Han plockade fram en stor nyckelknippa ur gömmorna i kaftanen. Jag kör!     – Tjingpax sitta fram! ropade Berra.     Morenius Spökservice AB agerade precis så professionellt som Kaj försökt drilla dem att göra. Anna-Margareta la ner sin bok i portföljen, Krabban kontrollerade innehållet i sin stora hockeytrunk, Roddy började knappa på telefonen och Berra hastade, så fort hans voluminösa kropp tillät det, till skåpen med spökjägarapparatur. Mukunda tog sin hand från amuletten, och Nelly virvlade tillbaka in i den gröna stenen.     – Och kom ihåg vad vi tränat på, ropade Kaj efter dem när de hastade mot bilen, fokus på målet!     Det enda svaret blev ett hårt ögonkast från Anna-Margareta. Kaj tog emot det med ett leende.