"Ävafaan", säger han. "Fårom hålla på hur som helst, polackerna?" Han säger det rätt ut i luften, kanske tänker han att jag lyssnar. Han höjer rösten och nästan ropar: "Jag skulle kunnat göra det bättre själv!"
Sen drar han den sista klunken ur sin starkölsburk, ställer den på bänken med dom andra burkarna och fäller ner solglasögonen.
Byggarnas hammare dunkar. Fontänen i mitten av torget sprutar sin eviga stråle. Solen gassar. En snarkning hörs från den rödbrusige karln.
Min rast är över, jag ställer mig upp, sträcker på mig och ger mig iväg till nästa vårdtagare.
Intressant text det här, har också ett stort litterärt intresse. Nu följer jag den här bloggen.
SvaraRadera